Jag hinner inte ens komma upp ur sängen innan jag ligger och lyssnar på debatten från det brittiska parlamentet. Läser kommentarerna samtidigt, ett virrvarr av upprördhet och sedan länge surnad hopplöshet. Det handlar om Brexit och Boris Johnson förstås, men också om labourpolitikern Jo Cox som mördades av en högerextremist under brexitkampanjen.
Boris Johnson sa att det bästa sättet att hedra Jo Cox på vore att till slut genomföra Brexit.
Vilken röra.
En parlamentsledamot från Labour, Paula Sheriff, påpekade att premiärministerns aggressiva språkbruk plockas upp av hennes hatsvansar.
Paula Sheriff sa såhär:
Jag vill verkligen inte stå i vägen för en ordentlig debatt, men ikväll har premiärministern oavbrutet använt sig av nedsättande ord för att beskriva lagstiftning som parlamentet godkänt. Jag tror att herr talman håller med om att vi inte ska tillgripa stötande, farligt eller inflammerande språk om lagstiftning vi inte tycker om.
Vi står här, herr talman, under skyddet av vår bortgångne vän. Många av oss utsätts för dödshot och hemska glåpord varenda dag. Låt mig informera premiärministern om att de ofta citerar honom och använder hans ord: ”kapitulationslagen”, ”förräderi”, ”förrädare”. Jag har tröttnat. Vi måste alla tona ned vårt språkbruk, och det måste börja med premiärministern. Jag vill gärna höra hans åsikt om saken. Han borde skämmas.
Svaret?
Boris Johnson: Jag tror, herr talman, jag måste säga, herr talman, att jag aldrig har hört så mycket skitsnack i hela mitt liv.
”Humbug”, var ordet Johnson använde. Det associerar man som svensk kanske mest med Charles Dickens gubbkaraktär i A Christmas Carol, ni vet han tjuriga gubben i nattmössa som hatar julafton (men blir uppsökt av vålnader som tvingar honom att ändra sig). Humbug! Strunt, skitsnack, trams, hittepå.
Jag tar mig upp ur sängen, slår på David Camerons ljudbok i högtalarna och börjar göra frukost. Men jag hör inte riktigt vad den före detta premiärministern berättar om sin karriär, och jag råkar hälla för mycket mjölk i kaffet.
Det ÄR en taktik, som alla analytiker skriver. Boris Johnson försöker göra en liten del av befolkningen jätteupprörda, få resten av folket att förskräckt titta på de jätteupprörda människorna, ogilla det, och vända sig till honom när det väl gäller. I ett nyval, eller hur det nu blir.
Men dödshoten som labourledamöterna, kvinnliga ledamöter och Remain-ledamöter får ta emot är inte en del av någon taktik. De har inte bett om att få vara med i Boris Johnsons sjuka lek. Jo Swinson, Liberaldemokraternas partiledare, lät som att hon skulle börja gråta när hon under samma debatt berättade att hon just behövt polisanmäla ett hot riktat mot hennes barn.
De är med vare sig de vill eller inte. Precis som alla Storbritanniens invånare kommer behöva leva med Brexit, även de som röstade emot. Boris Johnson representerar en extrem falang av befolkningen. Han satsar allt på att kasta sig ur EU den 31 oktober, som om Brexit skulle vara över efter det.
Brexit kommer aldrig vara över! Det finns inget som heter ett ”Brexit utan avtal”. Skrivs inget avtal nu, betyder det bara att man kommer behöva skriva ett avtal senare.
Vid det laget sitter nog Boris Johnson i en bekväm fåtölj, i full färd med att krafsa ihop sina memoarer. Förutsatt att han inte hemsöks av några otroligt övertygande vålnader inom de närmsta veckorna.
Susanna Kierkegaard 