Statsministern kan inte stoppa corona

Får politiker skylla på slumpen? Var går gränsen mellan ansvarsutkrävande och galenskap? En ledare om slump, klass och den svenska tron till politiken.

Publicerad i Tidningen Ångermanland 27 augusti 2020.

Häromdagen krävde författaren Jonas Gardell ett slutdatum för coronakrisen. Det är inte första gången liknande krav riktas mot regeringen. Tidigare i vår var det näringslivet som upprört ville att statsministern skulle sätta ett slutdatum för krisen, nu är det delar av kultursektorn.

“Politik är att vilja” påpekar Gardell i sin debattartikel på Expressen Kultur, och menar att Löfven därför borde våga spika ett datum då restriktionerna för kultursektorn kan upphöra. Politik kanske är att vilja, men problemet är att allt inte är politik. Allt går inte att kontrollera. 

Men det ska man helst inte säga i Sverige. 

När Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson den 7 juni sade till Svenska Dagbladet att det var slumpen som gjort att Sverige blev hårt drabbat av Corona i början kunde jag inte låta bli att fnissa. Han hade säkert rätt, men jag kunde redan se reaktionerna framför mig – i Sverige skyller man nämligen inte på slumpen. Här ska det utkrävas politiskt ansvar för precis allting. 

Mycket riktigt bröt helvetet lös efter Carlsons förklaring. Sverigedemokraterna krävde svar från socialminister Lena Hallengren – hur kan regeringen fortsatt ha förtroende för en generaldirektör som skyller på slumpen? Byt ut gubben illa kvickt, var den indignerade undertexten.

När Jonas Gardell och näringslivet kräver slutdatum för coronakrisen är det samma idé om politiskt ansvar som spökar. Ingenting kan eller får vara utom statsministerns kontroll – inte ens en världshärjande pandemi. Då har statsministern gjort ett dåligt jobb.

På ett sätt är det fantastiskt att vi svenskar har en så stor tilltro till våra folkvalda och det politiska systemet. I de flesta fall är det helt rätt att utkräva politiskt ansvar för det som drabbat oss.

Men att helt bortse från slumpen är att förblindas av ideologi. Nyliberalismen avfärdar ofta omfördelning med att folk förtjänar den ekonomiska situation de är i. Att någon är fattig beror på bristande initiativförmåga, att en annan är sjuk kan förklaras med att den varit oförsiktig. Men i verkligheten beror olyckan oftast på strukturella orättvisor och slumpen: klassamhälle i kombination med att man inte väljer vilken familj man föds in i. Den som inte ser klass kan inte heller se slump.

Kanske kan vi lära oss något om varandra och samhället genom att studera diskussionerna som förts under denna kris. Vi har behövt anpassa oss efter något stort och komplicerat som inte alltid går att kontrollera, varken privat eller politiskt, även om vi förstås ska göra vårt bästa för att minska skadorna där det går.

Med den insikten går det också att skilja på sådant som slumpen avgör, och det vi faktiskt kan påverka – inte alltid på individnivå, men strukturellt. Det är inte slumpen som gjort att pandemin drabbat arbetarklassen hårdast. De som inte kan jobba hemifrån tvingas ta risker. Att arbetsgivare och politiker inte fattar beslut som skulle kunna skydda dem – krav på skyddskläder, fler avgångar i kollektivtrafiken för att glesa ut de resande – är ett aktivt val.

Jonas Gardell kommer bli besviken. Ingen politiker kan sätta ett slutdatum för en pandemi. Vad de däremot kan göra är att försöka jämna ut slumpens effekter i samhället, genom omfördelning och medvetet motstånd mot orättvisa strukturer. Sätta ett slutdatum för klassamhället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s