Recension publicerad i Tidningen Ångermanland 29 augusti 2020.
Åsa Linderborgs “Året med 13 månader” (Polaris) är inget försvarstal. Boken är en chans att förstå. Jag läser intresserat Linderborgs dagböcker från hösten 2017-2018 och önskar att fler kunde skriva som hon gör, jag vill dyka in i alla huvuden som funderar lika sårbart och personligt över frågor om skuld, klass och politik.
Me too-uppropet skakade om Aftonbladet rejält. Skribenten Fredrik Virtanen blev anklagad för våldtäkt och fick sluta. Åsa Linderborg, då kulturchef på tidningen, skrev hårda texter om Stadsteaterns VD Benny Fredriksson som senare tog sitt liv.
I Linderborgs bok får vi läsa om hur kulturchefen själv upplevde den omskakande hösten. Det är förstås ingen munter berättelse. Linderborg blir lämnad av sin kärlek mitt i alltihopa och verkar gå på autopilot genom skandalerna.
Hon minns knappt texterna hon själv skrivit. Kritiska läsare av boken kanske ser det som ett försvar eller ett försök att bli av med sin egen skuld, men jag kan inte läsa boken på annat sätt än som en ärlig och sårbar redogörelse för den egna upplevelsen.
Det är mycket jag inte håller med Linderborg om. Hon har en uppblåst bild av sin egen objektivitet, dömer folk snabbt och är ofta väldigt hård mot andra kvinnor. Hon skriver till exempel att “när man rotar lite i de olika högarna av metoo-historier hittar man ofta just det: kvinnor som känner sig utnyttjade för att det första sexet inte ledde vidare till något mer eller större”.
Jag själv är inte lojal med alla kvinnor. Kvinnor talar inte alltid sanning. Men det är inte heller särskilt många som tjänar på att berätta om en våldtäkt. Att döma alla vittnesmål efter en Linderborgskt skeptisk försiktighetsprincip kommer jag aldrig göra. Däremot får hon mig att reflektera mer över mina egna åsikter och tankar.
Jag landar i att allt som hänt inte går att bevisa i en rättssal, särskilt inte det som hänt mellan två människor i ett sovrum. Det betyder inte att det inte hänt, eller att kvinnan har ljugit. Men det betyder inte heller att det är fel med en friande dom i rätten.
Jag är glad att få ta del av Linderborgs tankar, både de politiska om jämställdhet och socialism och de privata om hennes egen klassresa och åldrande. De gånger jag inte håller med henne tror jag åtminstone att jag förstår hur hon tänker.
För bara ett par dagar sedan kom Cissi Wallins bok “Allt som var mitt” ut. Den handlar också om Me too, hennes anklagelser mot Fredrik Virtanen, uppväxten i Uddevalla och livet som ung nyinflyttad i Stockholm. Jag har fortfarande en bit kvar att läsa, men noterar tidigt likheter och olikheter i relation till Linderborgs berättelse.
Wallins bok är ett försvarstal. Förvisso ett bra sådant, men en berättelse om någon som har rätt blir per automatik mindre intressant. Linderborg tvivlar, ifrågasätter sig själv och svajar. Det är det osäkra som gör hennes dagböcker värda att läsa.
När jag läser ”Året med 13 månader” önskar jag att fler kunde skriva som Linderborg. Om vi kunde få ta del av 500 lika välskrivna, öppna och sårbara sidor från alla vi inte håller med eller förstår skulle nog världen bli en bättre plats.
Susanna
Susanna Kierkegaard 