Alla svenska EU-politiker tycker att man ska sluta resa mellan de dubbla parlamenten i Bryssel och Strasbourg. Men vad skulle egentligen krävas för att lägga ner det franska? Konkreta förslag i slutet av texten.
Publicerad i Dagens Arena 10 september 2020.
Korridorerna i Bryssel kantas av stora, svarta plastlådor. De ligger där och vilar största delen av tiden, matta och kantiga, sådär klumpiga som något som håller hur länge som helst och för vad som helst. Skulle Europaparlamentet brinna upp skulle de där lådorna och dokumenten inuti dem antagligen ligga kvar i en stor svart hög under all aska när allt slocknat.
En gång i månaden stängs de. Feta, blanka hänglås klickar igen, anonyma män i uniform plockar mekaniskt upp dem och lastar upp dem på pirror, i lastbilar som tar dem ut ur landet, över dess sydliga gräns. De åker till Strasbourg.
Så ska det gå till, för så står det i fördraget från 1992. Varje månad åker 705 Europaparlamentariker och ett par tusen tjänstemän snabbtåg, bil eller taxi från Belgien till Frankrike för att rösta. Det vardagliga arbetet sker i Bryssel, finalen i Strasbourg. Fransmännen ville ha det så.
Men under pandemivåren har resandet satts på paus. Inte nog med att det har blivit riskabelt att fylla en och samma byggnad i Bryssel med politiker som rest dit från EU:s alla hörn – att sätta dem alla på ett tajt snabbtåg till en av Frankrikes värst drabbade regioner hade varit snäppet värre.
Läs vidare i Dagens Arena här.
Susanna Kierkegaard 