Genomgång och analys av det nya migrationspolitiska paket kommissionär Ylva Johansson presenterade för en vecka sedan, ledarkrönika publicerad i Norrländska Socialdemokraten 26 september 2020.
Ingen kommer bli nöjd, konstaterade Ylva Johansson när hon i onsdags lade fram sitt nya förslag för en gemensam migrationspolitik i EU. Som inrikeskommissionär har den tidigare S-ministern haft som mål att få till ett förslag alla länder kan acceptera.
Man skrotar de gamla Dublin-reglerna för Grekland och Italiens skull, så att allt ansvar inte längre ligger på de länder flyktingarna först kommer till. Man öppnar möjligheter till omfördelning om det kommer många flyktingar på en gång, efter påtryckningar från bland annat svenska regeringen.
Samtidigt gör man det möjligt för länder att hjälpa till med deportationer istället för med mottagandet – antagligen för att få med sig de länder som inte vill ta emot en enda flykting.
Allt ska gå snabbare, är det övergripande meddelandet från kommissionen – registrering, behandling och eventuell deportation ska ske i rasande takt. Nya kontroller utanför EU:s gränser ska registrera de som vill komma in, genomföra hälso- och identitetskontroller och ta fingeravtryck – allt på mindre än fem dagar.
De som bedöms ha mindre chans till asyl slussas vidare till en ny slags process som ska ta max 12 veckor. Den som får avslag efter en sådan prövning ska deporteras omedelbart.
De som däremot i den första kontrollen bedöms ha större chans till asyl får genomgå den vanliga asylprocessen innanför gränsen. Bedömningen av hur stor chans en sökande har att få asyl baseras på hur många från personens hemland som tidigare fått asyl – över 20 procent leder till den vanliga asylprocessen, under 20 procent till snabbversionen.
Frågan är hur rättssäker den senare kommer vara i praktiken. Att minska det lidande som orsakats av långa väntetider vore en humanitär vinst, men risken är att bedömningarna blir orättvisa och baseras mer på härkomst än den individuella situationen.
Läs resten av texten i NSD här.