Så blev jag en EU-kramare

Publicerad i Dagens Arena, 17 juni 2020.

”Det var en helt vanlig onsdag, dagen då jag insåg att jag blivit radikaliserad. Jag hade just avslutat ett poddsamtal om EU:s nya återhämtningsfond. Diskussionen landade i konsensus kring mer bidrag till italienare och en generös svensk EU-politik. När luren lagts på, tack och adjö, lade jag mig sakta på rygg på golvet för att begrunda vad jag just sagt.

Vad hände med den byråkrathatande kvinna som flyttade hem till Stockholm för två år sedan, skakad in i själen av den kafkaliknande upplevelse de kallar anställning i Bryssel? Som två veckor efter flytten rubriksatte sin första ledare med »Dra av Juncker spenderbyxorna« och dagdrömde om en mindre EU-budget? Kanske har hon gjort en hälsosam resa bort från partilinjen och Marita Ulvskogs stab. Eller så har hon helt enkelt sugits in det regeringskritiska konsensus som verkar finnas bland svenska EU-tyckare.

Regeringens stenhårda snåljåpslinje lämnar inte mycket utrymme för kreativitet och nyanser bland dem som ska kritisera den – vill man inte tycka exakt som de som bestämmer måste man vara EU-positiv. Jag tror på att EU-samarbetet måste få kosta pengar och att regeringen i längden skulle tjäna på att vara mer solidariska. Men jag minns också hur det var att jobba i Bryssel på riktigt. Och det är svårt att vilja pumpa in pengar i det man ser innanför EU-institutionernas blanka väggar.

Byggnaderna i Bryssel kryllar av självuppfyllda politiker som borde gått i pension för länge sedan.

På nära håll är EU ett virrvarr av byråkrati, stämplar och hierarkier. Byggnaderna i Bryssel kryllar av självuppfyllda politiker som borde gått i pension för länge sedan. Tjänstemännen är ännu värre, eftersom deras upphöjda självbilder ofta kompletteras av drabbande mindervärdeskomplex. Min anställningsprocess för att bli vikarierande politiskt sakkunnig i Europaparlamentet var så invecklad att den blev klar först en månad efter att jag slutat på jobbet.”

Läs hela texten hos Dagens Arena här.

Därför vågar ingen sätta dit Orbán

Publicerad i Dagens Arena, 20 maj 2020.

”Nästa vecka firar Viktor Orbán tio år som premiärminister i Ungern. Mycket har hänt under tiden han suttit vid makten. Det konservativa regeringspartiet Fidesz har monterat ned landets demokrati steg för steg, i rasande fart – universitet har stängts ned, makten centraliserats och media övertagits av staten. I slutet av april avskaffade parlamentet sig självt på obestämd tid, och regeringen kan nu styra landet obehindrat så länge Orbán vill.

Europa har fått en ny diktatur, konstaterade Freedom House. Svenska regeringen reagerade genom att skriva under ett uttalande ihop med 15 andra EU-länder för att betona vikten av att stå upp för demokratin även under krisen. Ingenstans i uttalandet nämns Ungern specifikt – faktum är att kritiken var så artigt formulerad att ungerska regeringen själva begärde att få skriva under uttalandet efter att det publicerats.

Visst borde man kunna förvänta sig kraftigare tag inom EU, en organisation som bygger på samarbete och demokrati. Trots det fortsätter Ungern att håva in regionalstöd och jordbruksbidrag från den gemensamma kassan. Landet fick till och med ta emot en av de större tårtbitarna av EU:s krisstöd nu under pandemin, eftersom kassan – av fullkomligt outgrundlig anledning – fördelades efter samma mekanism som regionalstödet.

Hur kommer det sig att Viktor Orbán tillåts fortsätta vara med i Europaparlamentets största grupp, ta emot feta EU-checkar och fatta gemensamma beslut?”

Läs hela texten här.

Läxor från EU:s förra kris

Publicerad i Dagens Arena, 22 april 2020.

Fattar du inte vilken kris vi går igenom?

Den spanske premiärministern Pedro Sanchez riktade frågan till Tysklands förbundskansler under en videokonferens i slutet av mars. Angela Merkel blev knappast glad. När coronakrisens ekonomiska konsekvenser ska mildras vaknar de gamla europeiska spänningarna till liv – nord mot syd, nettobetalare mot resten.

Inget land har haft det enkelt under pandemin, men vissa har drabbats hårdare än andra. Det lär inte ha undgått någon att Italien haft det extra tufft med spridningen. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen bad till och med italienarna om ursäkt för att EU inte levererade när landet desperat behövde hjälp i början av utbrottet.

Även pandemins ekonomiska konsekvenser lär spridas ojämnt över unionen. Enkelt sammanfattat kommer alla regeringar behöva låna massvis med pengar till investeringar, men förutsättningarna för att kunna göra just det varierar stort. De sydeuropeiska ländernas generellt höga statsskulder gör det svårare för dem att få stora lån på marknaden. Därför ber de resten av Europa om politisk hjälp.

Kommissionen har redan satsat 5000 miljarder kronor på ett stort stödpaket för att ta itu med det mest akuta. Pengarna ska gå till de som förlorat sina jobb, mindre företag och medlemsländernas sjukvårdssystem. Sverige får ungefär 500 miljoner kronor ur potten.

Satsningen lär tyvärr inte räcka. Europeiska centralbanken räknar med att det kommer krävas trefaldiga investeringar, alltså på 15 000 miljarder kronor, för att ta oss ur den kommande ekonomiska krisen. Medlemsländernas ledare fortsätter därför att diskutera hur man ska möta lågkonjunkturen. Att komma överens kan bli svårt.”

Läs resten av texten här.

Corona kan rivstarta omställningen från olja

Publicerad i Dagens Arena, 25 mars 2020.

”Medan vi sitter i karantän har naturen börjat återhämta sig. En studie från Carbon Brief uppskattar att Kinas koldioxidutsläpp har minskat med en fjärdedel sedan pandemins början. En forskare vid Stanfords universitet räknade ut att förbättringarna av luftkvaliteten som nu uppstått i landet kan rädda livet på över 77 000 kineser, många fler än viruset hittills dödat. Även i Europa har flera städer lyckats minska luftföroreningarna, skriver Politico.

Det är knappast något att glädjas över. Utöver allt mänskligt lidande pandemin orsakar, lär den leda till en ekonomisk kris. En kris, eller bara lågkonjunktur, är dålig för klimatet. För det första saktar de minskande investeringarna ned vår övergång till att bli fossilfria, för det andra har koldioxidutsläppen tidigare ökat stort efter finanskriser. Till exempel minskade utsläppen från fossila bränslen och cementproduktion efter finanskrisen 2008 först med 1,4 procent 2009, för att sedan öka med 5,9 procent året därefter.

Det är dags att lära oss av det och agera. Coronaviruset ger oss ett ypperligt tillfälle att rivstarta omställningen från fossila bränslen till förnybar energi. De låga oljepriserna är en god anledning att börja fasa ut subventioner av det fossila, samtidigt som en annalkande lågkonjunktur motiverar stora investeringar i grön energi.

Statistik framtagen av EU-kommissionen 2019 visar att EU:s medlemsländer i genomsnitt lade 600 miljarder kronor per år på subventioner av fossila bränslen mellan 2014 och 2016. Detta trots att man för länge sedan kommit överens om att sluta med just sådana subventioner. Fyra av EU-länderna planerar dessutom att införa ytterligare subventioner innan 2030: Tyskland, Grekland, Polen och Slovenien.

Nu borde man på EU-nivå enas om ett enhetligt sätt att definiera och mäta de fossila subventionerna.

En ekonom från St Andrews universitet i Skottland som räknat på EU-ländernas fossila subventioner konstaterar att de ökat med över 2,5 gånger mellan 2010 och 2017. Hade subventionerna tagits bort 2010 hade EU:s koldioxidutsläpp kunnat bli 9 procent mindre och regeringarna kunnat spara motsvarande 4500 miljarder kronor i kostnader och uteblivna intäkter. Så mycket pengar hade till exempel kunnat användas till 20 000 kilometer nya banor för höghastighetståg (just nu finns 9000 kilometer i Europa), omskolning för 14,7 miljoner arbetare som drabbas av omställningen – eller 37 nya kärnkraftverk om man är lagd åt det hållet.”

Läs hela texten hos Dagens Arena här.

Lyft näsan ur excelarket

Publicerad i Dagens Arena, 24 februari 2020.

”Vad har Stefan Löfven gemensamt med en dansk sosse, en nyliberal från Nederländerna och en österrikisk högerpopulist?

De är lika snåla alla fyra. I Bryssel kallas ovanstående nämnda regeringar för EU:s knussliga kvartett, “the frugal four”. Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike är nettobetalare till EU:s budget – och till skillnad från Tyskland, Frankrike och Italien klagar de högljutt över saken.

Förhandlingarna om EU:s långtidsbudget fick ett tillfälligt avbrott i fredags. Medlemsstaterna måste komma överens om hur stor procentandel av BNI alla ska bidra med till det gemensamma projektet. Sedan Storbritannien, som också var en nettobetalande medlemsstat, lämnat EU finns en lucka i finansieringen. Även med minskade utgifter kan avgifterna behöva höjas. Det går den knussliga kvartetten inte med på.

EU-kommissionen föreslår 1,11 procent av BNI i avgift. Då har man dragit ned på jordbruksstöd och sammanhållningspolitik. Men svenska regeringen är inställd på 1 procent, vilket är ungefär vad avgiften legat på den senaste budgetperioden. Får Kommissionen som de vill skulle den svenska notan kunna landa på 15 miljarder kronor mer per år än tidigare. I jämförelse kan sägas att polisen kostar 25 miljarder kronor om året.

För den svenska regeringen är det budgetens storlek som spelar roll – innehållet kommer i andra hand. Finansminister Magdalena Andersson (S) har till exempel inget till övers för EU:s nya klimatfond, som är tänkt att underlätta omställningen i Europa. Kommissionen vill att 80 miljarder kronor ur budgeten ska gå till att hjälpa främst kolberoende regioner i Östeuropa att ställa om.

– EU har hittat på en formel för att fördela pengar som inte finns. Den fördelningen och de siffrorna är inte värda vatten, säger Magdalena Andersson om Klimatfonden till Sveriges Radio.

Svenska regeringen behandlar EU:s budget som ett nollsummespel, snarare än förutsättningen för ett gemensamt projekt. I förhandlingarna verkar det enda som spelar roll vara hur förslagen kan påverka den svenska EU-avgiften – alla andra politiska principer är underordnade.”

Läs resten av krönikan i Dagens Arena här.

Låt den rätte komma in

Dagens Arena, 23 oktober 2019.

”Den franska presidenten skapade dålig stämning. Anonyma diplomater som var på förra veckans EU-toppmöte vittnar för Politico om “mycket, mycket ilskna diskussioner”. Övriga länders ledare ska ha gaddat ihop sig mot Emmanuel Macron i sina försök att få honom att ändra sig.

Men Macron stod fast vid sin övertygelse. Han ville inte låta varken Nordmakedonien eller Albanien ta nästa steg mot att bli EU-medlemmar. Att en majoritet var för detsamma hjälpte inte, eftersom beslutet krävde enhällighet. Och Macron hade bestämt sig. Han vill göra om hela processen för hur man söker medlemskap i grunden, och tänker inte låta varken Nordmakedonien eller Albanien komma närmare ett sådant tills det är gjort.

Med Storbritannien på väg ut ur EU förändras maktbalansen mellan medlemsländerna. Det framstår allt mer som att Macron försöker ta på sig ledartröjan, genom att radikalt förespråka en djupare integrering mellan länderna. Det syns kanske särskilt i de pågående budgetdiskussionerna, där Frankrike högljutt försöker få fler att bidra mer. Nu påverkar det alltså även EU:s relationer till kandidatländer.”

Läs vidare hos Dagens Arena här.

Den europeiska livsstilen

Idag börjar jag som krönikör i Dagens Arena. Var tredje vecka ska det bli en längre text om EU.

I premiärtexten promenerar vi genom ett par av den senaste tidens stora EU-händelser. Vi glor en stund på David Cameron, som börjat dyka upp på nyheterna igen i och med släppet av sin självbiografi. Så stannar vi till vid en tom talarstol i Luxemburg. Sist men inte minst besöker vi det fullspäckade pressrummet hos EU-kommissionen i Bryssel, och funderar på vilken av kommissionärerna som kommer ryka de närmsta veckorna.

Trevlig läsning!

Dagens Arena, 20 september 2019.

David Cameron är tillbaka, och stämningen i morgonsofforna är spänd. Inför släppet av sina memoarer har den före detta premiärministern börjat dyka upp brittisk TV igen. Jag tittar slött.

En journalist från ITV News går rakt på sak. Han frågar om David Cameron tänkt be den brittiska befolkningen om ursäkt för att ha utlyst folkomröstningen om Brexit 2016.

David Cameron tvekar inte en sekund. Han ber faktiskt om förlåtelse för allt han satt i rullning. Den välkammade politikern, vars missbedömningar ledde hela landet in i sin största identitetskris i modern tid, är ledsen. Inte tårar-i-livesändning-ledsen, men visst bjuder han på några värdiga bekymmersrynkor i pannan.

Det är svårt att slita sig.”

https://www.dagensarena.se/opinion/den-europeiska-livsstilen/