Därför kommer inte Macron överge Strasbourg

Alla svenska EU-politiker tycker att man ska sluta resa mellan de dubbla parlamenten i Bryssel och Strasbourg. Men vad skulle egentligen krävas för att lägga ner det franska? Konkreta förslag i slutet av texten.

Publicerad i Dagens Arena 10 september 2020.

Korridorerna i Bryssel kantas av stora, svarta plastlådor. De ligger där och vilar största delen av tiden, matta och kantiga, sådär klumpiga som något som håller hur länge som helst och för vad som helst. Skulle Europaparlamentet brinna upp skulle de där lådorna och dokumenten inuti dem antagligen ligga kvar i en stor svart hög under all aska när allt slocknat.

En gång i månaden stängs de. Feta, blanka hänglås klickar igen, anonyma män i uniform plockar mekaniskt upp dem och lastar upp dem på pirror, i lastbilar som tar dem ut ur landet, över dess sydliga gräns. De åker till Strasbourg.

Så ska det gå till, för så står det i fördraget från 1992. Varje månad åker 705 Europaparlamentariker och ett par tusen tjänstemän snabbtåg, bil eller taxi från Belgien till Frankrike för att rösta. Det vardagliga arbetet sker i Bryssel, finalen i Strasbourg. Fransmännen ville ha det så.

Men under pandemivåren har resandet satts på paus. Inte nog med att det har blivit riskabelt att fylla en och samma byggnad i Bryssel med politiker som rest dit från EU:s alla hörn – att sätta dem alla på ett tajt snabbtåg till en av Frankrikes värst drabbade regioner hade varit snäppet värre.

Läs vidare i Dagens Arena här.

Statsministern kan inte stoppa corona

Får politiker skylla på slumpen? Var går gränsen mellan ansvarsutkrävande och galenskap? En ledare om slump, klass och den svenska tron till politiken.

Publicerad i Tidningen Ångermanland 27 augusti 2020.

Häromdagen krävde författaren Jonas Gardell ett slutdatum för coronakrisen. Det är inte första gången liknande krav riktas mot regeringen. Tidigare i vår var det näringslivet som upprört ville att statsministern skulle sätta ett slutdatum för krisen, nu är det delar av kultursektorn.

“Politik är att vilja” påpekar Gardell i sin debattartikel på Expressen Kultur, och menar att Löfven därför borde våga spika ett datum då restriktionerna för kultursektorn kan upphöra. Politik kanske är att vilja, men problemet är att allt inte är politik. Allt går inte att kontrollera. 

Men det ska man helst inte säga i Sverige. 

När Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson den 7 juni sade till Svenska Dagbladet att det var slumpen som gjort att Sverige blev hårt drabbat av Corona i början kunde jag inte låta bli att fnissa. Han hade säkert rätt, men jag kunde redan se reaktionerna framför mig – i Sverige skyller man nämligen inte på slumpen. Här ska det utkrävas politiskt ansvar för precis allting. 

Mycket riktigt bröt helvetet lös efter Carlsons förklaring. Sverigedemokraterna krävde svar från socialminister Lena Hallengren – hur kan regeringen fortsatt ha förtroende för en generaldirektör som skyller på slumpen? Byt ut gubben illa kvickt, var den indignerade undertexten.

När Jonas Gardell och näringslivet kräver slutdatum för coronakrisen är det samma idé om politiskt ansvar som spökar. Ingenting kan eller får vara utom statsministerns kontroll – inte ens en världshärjande pandemi. Då har statsministern gjort ett dåligt jobb.

På ett sätt är det fantastiskt att vi svenskar har en så stor tilltro till våra folkvalda och det politiska systemet. I de flesta fall är det helt rätt att utkräva politiskt ansvar för det som drabbat oss.

Men att helt bortse från slumpen är att förblindas av ideologi. Nyliberalismen avfärdar ofta omfördelning med att folk förtjänar den ekonomiska situation de är i. Att någon är fattig beror på bristande initiativförmåga, att en annan är sjuk kan förklaras med att den varit oförsiktig. Men i verkligheten beror olyckan oftast på strukturella orättvisor och slumpen: klassamhälle i kombination med att man inte väljer vilken familj man föds in i. Den som inte ser klass kan inte heller se slump.

Kanske kan vi lära oss något om varandra och samhället genom att studera diskussionerna som förts under denna kris. Vi har behövt anpassa oss efter något stort och komplicerat som inte alltid går att kontrollera, varken privat eller politiskt, även om vi förstås ska göra vårt bästa för att minska skadorna där det går.

Med den insikten går det också att skilja på sådant som slumpen avgör, och det vi faktiskt kan påverka – inte alltid på individnivå, men strukturellt. Det är inte slumpen som gjort att pandemin drabbat arbetarklassen hårdast. De som inte kan jobba hemifrån tvingas ta risker. Att arbetsgivare och politiker inte fattar beslut som skulle kunna skydda dem – krav på skyddskläder, fler avgångar i kollektivtrafiken för att glesa ut de resande – är ett aktivt val.

Jonas Gardell kommer bli besviken. Ingen politiker kan sätta ett slutdatum för en pandemi. Vad de däremot kan göra är att försöka jämna ut slumpens effekter i samhället, genom omfördelning och medvetet motstånd mot orättvisa strukturer. Sätta ett slutdatum för klassamhället.

Läxor från EU:s förra kris

Publicerad i Dagens Arena, 22 april 2020.

Fattar du inte vilken kris vi går igenom?

Den spanske premiärministern Pedro Sanchez riktade frågan till Tysklands förbundskansler under en videokonferens i slutet av mars. Angela Merkel blev knappast glad. När coronakrisens ekonomiska konsekvenser ska mildras vaknar de gamla europeiska spänningarna till liv – nord mot syd, nettobetalare mot resten.

Inget land har haft det enkelt under pandemin, men vissa har drabbats hårdare än andra. Det lär inte ha undgått någon att Italien haft det extra tufft med spridningen. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen bad till och med italienarna om ursäkt för att EU inte levererade när landet desperat behövde hjälp i början av utbrottet.

Även pandemins ekonomiska konsekvenser lär spridas ojämnt över unionen. Enkelt sammanfattat kommer alla regeringar behöva låna massvis med pengar till investeringar, men förutsättningarna för att kunna göra just det varierar stort. De sydeuropeiska ländernas generellt höga statsskulder gör det svårare för dem att få stora lån på marknaden. Därför ber de resten av Europa om politisk hjälp.

Kommissionen har redan satsat 5000 miljarder kronor på ett stort stödpaket för att ta itu med det mest akuta. Pengarna ska gå till de som förlorat sina jobb, mindre företag och medlemsländernas sjukvårdssystem. Sverige får ungefär 500 miljoner kronor ur potten.

Satsningen lär tyvärr inte räcka. Europeiska centralbanken räknar med att det kommer krävas trefaldiga investeringar, alltså på 15 000 miljarder kronor, för att ta oss ur den kommande ekonomiska krisen. Medlemsländernas ledare fortsätter därför att diskutera hur man ska möta lågkonjunkturen. Att komma överens kan bli svårt.”

Läs resten av texten här.

Corona kan rivstarta omställningen från olja

Publicerad i Dagens Arena, 25 mars 2020.

”Medan vi sitter i karantän har naturen börjat återhämta sig. En studie från Carbon Brief uppskattar att Kinas koldioxidutsläpp har minskat med en fjärdedel sedan pandemins början. En forskare vid Stanfords universitet räknade ut att förbättringarna av luftkvaliteten som nu uppstått i landet kan rädda livet på över 77 000 kineser, många fler än viruset hittills dödat. Även i Europa har flera städer lyckats minska luftföroreningarna, skriver Politico.

Det är knappast något att glädjas över. Utöver allt mänskligt lidande pandemin orsakar, lär den leda till en ekonomisk kris. En kris, eller bara lågkonjunktur, är dålig för klimatet. För det första saktar de minskande investeringarna ned vår övergång till att bli fossilfria, för det andra har koldioxidutsläppen tidigare ökat stort efter finanskriser. Till exempel minskade utsläppen från fossila bränslen och cementproduktion efter finanskrisen 2008 först med 1,4 procent 2009, för att sedan öka med 5,9 procent året därefter.

Det är dags att lära oss av det och agera. Coronaviruset ger oss ett ypperligt tillfälle att rivstarta omställningen från fossila bränslen till förnybar energi. De låga oljepriserna är en god anledning att börja fasa ut subventioner av det fossila, samtidigt som en annalkande lågkonjunktur motiverar stora investeringar i grön energi.

Statistik framtagen av EU-kommissionen 2019 visar att EU:s medlemsländer i genomsnitt lade 600 miljarder kronor per år på subventioner av fossila bränslen mellan 2014 och 2016. Detta trots att man för länge sedan kommit överens om att sluta med just sådana subventioner. Fyra av EU-länderna planerar dessutom att införa ytterligare subventioner innan 2030: Tyskland, Grekland, Polen och Slovenien.

Nu borde man på EU-nivå enas om ett enhetligt sätt att definiera och mäta de fossila subventionerna.

En ekonom från St Andrews universitet i Skottland som räknat på EU-ländernas fossila subventioner konstaterar att de ökat med över 2,5 gånger mellan 2010 och 2017. Hade subventionerna tagits bort 2010 hade EU:s koldioxidutsläpp kunnat bli 9 procent mindre och regeringarna kunnat spara motsvarande 4500 miljarder kronor i kostnader och uteblivna intäkter. Så mycket pengar hade till exempel kunnat användas till 20 000 kilometer nya banor för höghastighetståg (just nu finns 9000 kilometer i Europa), omskolning för 14,7 miljoner arbetare som drabbas av omställningen – eller 37 nya kärnkraftverk om man är lagd åt det hållet.”

Läs hela texten hos Dagens Arena här.

Brev från karantänen

Publicerad i Piteå-tidningen, 19 mars 2020.

”Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva en kris. Men nu sitter jag här i karantän, med svidande luftvägar och en enda toarulle kvar i badrummet. Det är bara att acceptera läget. Pojkvännen och jag får försöka samsas om lägenhetens 32 kvadratmeter nu när universitetet bestämt att all undervisning ska ske på distans.

Isoleringen känns inte så farlig när den är självvald. I teorin skulle jag inte få en bot om jag gick ut på promenad, och bara det gör det lättare att avstå. Jag låter bli för att jag inte vill smitta andra och det känns fint att bo i ett land där vi litar på varandra.

Jämfört med andra staters hantering av virusspridningen känns det svenska svaret tryggt och seriöst. Regeringen verkar ha stått emot frestelsen av effektlösa krafttag och populistisk retorik, som att likna pandemin vid ett krig, skylla på andra länder eller migranter.

Annat kan sägas om resten av världen. USA och Danmark stänger sina gränser. Tyskland och Frankrike vägrar exportera medicinskt skyddsmaterial till andra länder. I både Frankrike och Italien är det förbjudet att gå ut, utom i nödfall. Kinas hantering av krisen går knappt att jämföra med – i Sveriges Radios “Konflikt” berättar folk på plats om hur vakter kontrollerar temperaturen på de som har ärenden utomhus eller går in i mataffärer. I affärernas högtalare varvas påminnelser om att hålla avståndet till andra kunder med nyskrivna poplåtar om minskad virusspridning:

“När vackra april prunkar, då ska jag bära munskydd.


Läs resten av krönikan i Piteå-tidningen här.

Torka näsan med eftertanke

Publicerad i NSD, 14 mars 2020.

”Det är morgon och jag har släpat mig igenom en bussresa, ett par spärrar och upp i tunnelbanevagnen. När jag slagit mig ner på det sedvanligt smutsiga sätet och väl tittar upp är det för sent. Mitt emot mig sitter en pojke i mellanstadieåldern med snor forsande ur näsborrarna, två rännilar med slutstation i vardera mungipa.

”Hur är det nu Pelle, har du blivit frisk igen”, frågar vad jag antar är Pelles lärare, parkerad på sätet intill honom.

”Ja-a”, svarar Pelle långsamt och drar rosslande efter andan.

Jag sjunker snabbt ner i sätet så långt att alla luftvägar täcks av min halsduk, en provisorisk sköld av ull. Hinner fundera på om jag borde stänga ögonen också, för säkerhets skull, men bestämmer mig snabbt för att jag hellre håller det nu hostande subjektet under uppsikt.

När det äntligen är dags för mig att kliva av och jag bytt tåg sätter jag mig mitt emot en medelålders kvinna med påsar under ögonen. En till synes sömndepraverad karriärist – hon kan knappast ha hunnit med någon semester i Italien, hinner jag tänka, innan hon plötsligt drar efter andan. Med en riktigt blöt serienysning sprejar hon ned sina medresenärer som om vi vore ogräs. 

Det lilla som fångas av kvinnans slappa hand torkar hon subtilt av på sätet bredvid sig, innan hon obrytt börjar krafsa, klia och peta sig i alla slemhinnor som för stunden inte skyls av kläder.

Jag kan knappt hålla mig till att vagnen bromsat in innan jag kastar mig mot dörrarna, upp för trapporna och mot dagens föreläsning. 

Till litteraturvetenskapskursen har vi just läst Giovanni Boccaccios medeltida skildring av pesten i Italien. I inledningen till “Decamerone” går fint folk i Florens omkring med knippen av väldoftande örter och blommor under näsan för att slippa stanken från alla döda kroppar.

Själv har jag med mig våtservetter.”

Läs fortsättningen i NSD här.