Vem blir Labours nya ledare?

Publicerad i Frihet, 5 februari 2020.

”Några månader har gått sedan det brittiska valet och det enda som går att konstatera med säkerhet är att Labour fick spö. Om det var Corbyns inkompetens, folket som ville få brexit överstökat eller vinklade högerblaskor som avgjorde saken får andra tvista om. Nu ska partiet välja en ny ledare – och vem det blir lär avgöra mer än bara nästa brittiska val.

En ny Labour-ledare måste först och främst ena partiet. I det ingår både att ta till vara på de unga aktivister som strömmat in i rörelsen under Jeremy Corbyns ledarskap, och att vinna tillbaka kärnväljare ur arbetarklassen som tappats bort. Dessutom ska en ny partiledare helst våga tala långsiktighet och allvar i den kortsiktiga populismens tid – samtidigt som han eller hon gärna får vara rapp nog att kunna bemöta Boris Johnsons skitsnack.

Fyra namn är aktuella: Keir Starmer, Rebecca Long-Bailey, Emily Thornberry och Lisa Nandy.”

Läs hela texten här.

Brexit har skakat om och splittrat landet

Norrländska Socialdemokraten, 21 december 2019.

”De konservativa vann valet i Storbritannien för en vecka sedan. Det blev en riktig brakseger för Boris Johnson som nu styr parlamentet med en majoritet på 40 mandat. I skrivande stund verkar det som att premiärministern kommer få igenom sitt brexitavtal till slut och att Storbritannien därmed går ur EU tidigt nästa år.

Det brittiska valsystemet är en del av förklaringen. Majoritetsval i enmansvalkretsar, alltså att den kandidat som får flest röster i varje valkrets blir det områdets ledamot i parlamentet, är tänkt att leverera starka regeringar och det fungerade den här gången. 

Johnson fick 53 procent av parlamentets ledamöter med bara 43 procent av folkets röster. Systemet gjorde också att ungefär en fjärdedel av väljarkåren taktikröstade på ett annat parti än det de egentligen tyckte bäst om. 

Ett par mönster går att urskilja i resultatet. 

För det första gjorde de konservativa sina största procentuella ökningar i områden där många var för Brexit i folkomröstningen 2016. Partiets väljare angav också Brexit som sin viktigaste politiska fråga. För Labours väljare var sjukvården viktigast, därefter kom ”att stoppa Brexit”. Frågan om att lämna EU har verkligen skakat om politiska lojaliteter och splittrat landet. 

För det andra syns nya mönster i hur medborgarna röstar baserat på utbildningsgrad och ålder. Labour lockade yngre och mer välutbildade väljare än tidigare, medan de med låg utbildningsgrad gick över till de Konservativa. Skillnaden syntes framför allt i småstäder, som svängde till det konservativa partiet. I åldersgruppen 18-24 röstade 54 procent på Labour, bland 65-plussare låg siffran på så få som 18 procent. De unga gillade partiets vänstersväng.

Faktum är att en stor del av de brittiska väljarna tyckte om Jeremy Corbyns politik. De nya, radikala politiska förslagen gick hem hos folket: opinionsundersökningar visade att en majoritet tyckte om partiets förslag om högre skatter för de som tjänar allra mest, åternationaliseringarna av järnvägar och vattenledningar och idéerna för att få in fler arbetare i företagsledningar. 

Hur kunde Labour då förlora så stort? Förklaringen ligger i trovärdigheten. Corbyn själv var impopulär (vilket delvis måste förklaras med att han blivit exceptionellt hårt attackerad och felaktigt representerad i media enligt en studie från London School of Economics). 

De flesta väljare trodde inte heller att partiets program skulle kunna bli verklighet, åtminstone inte utan skattehöjningar för vanligt folk. Det spelar ingen roll hur bra ett politiskt program är om ingen tror att det kommer genomföras. Labour lärde sig den hårda vägen.”

Läs vidare i NSD här.

Labours huvudvärk kommer att bli Löfvens

Eftervalsanalys publicerad i Frihet 18 december 2019.

”Jag spenderade valdagen dyngsur i ett brittiskt radhusområde. I Ipswich, två timmars bilresa norrut från London, vann Labours kandidat sin plats i parlamentet med bara 800 röster i det förra valet. Vårt uppdrag var att få iväg folk till vallokalen. Efter några timmar ute i bostadsområdet hade vårt A4-häfte med adresser förvandlats till en blöt sörja.

Små saker gav en känslan av att det brittiska politiska systemet byggts av de privilegierade, för de privilegierade. Bara en sådan sak som att årets val var lagt på en torsdag, en vanlig arbetsdag alltså. De flesta av de föräldrar vi knackade på hos skulle till exempel gå och rösta när barnen gått och lagt sig. Jag undrar hur många av dem som verkligen kom iväg.

Hopplösheten genomsyrade allt. Jag fastnade i en kvart hos en kvinna i 50-årsåldern som tappat tron till politiken. Hon tänkte inte rösta, tyckte att alla politiker var likadana och litade inte på dem. Hon var uppgiven och besviken snarare än arg. Många av de som öppnade sina dörrar sade samma sak. De som inte var hemma fick ett blött flygblad i brevinkastet.”

Läs hela analysen hos Frihet.