Texter

Så blev jag en EU-kramare

Publicerad i Dagens Arena, 17 juni 2020.

”Det var en helt vanlig onsdag, dagen då jag insåg att jag blivit radikaliserad. Jag hade just avslutat ett poddsamtal om EU:s nya återhämtningsfond. Diskussionen landade i konsensus kring mer bidrag till italienare och en generös svensk EU-politik. När luren lagts på, tack och adjö, lade jag mig sakta på rygg på golvet för att begrunda vad jag just sagt.

Vad hände med den byråkrathatande kvinna som flyttade hem till Stockholm för två år sedan, skakad in i själen av den kafkaliknande upplevelse de kallar anställning i Bryssel? Som två veckor efter flytten rubriksatte sin första ledare med »Dra av Juncker spenderbyxorna« och dagdrömde om en mindre EU-budget? Kanske har hon gjort en hälsosam resa bort från partilinjen och Marita Ulvskogs stab. Eller så har hon helt enkelt sugits in det regeringskritiska konsensus som verkar finnas bland svenska EU-tyckare.

Regeringens stenhårda snåljåpslinje lämnar inte mycket utrymme för kreativitet och nyanser bland dem som ska kritisera den – vill man inte tycka exakt som de som bestämmer måste man vara EU-positiv. Jag tror på att EU-samarbetet måste få kosta pengar och att regeringen i längden skulle tjäna på att vara mer solidariska. Men jag minns också hur det var att jobba i Bryssel på riktigt. Och det är svårt att vilja pumpa in pengar i det man ser innanför EU-institutionernas blanka väggar.

Byggnaderna i Bryssel kryllar av självuppfyllda politiker som borde gått i pension för länge sedan.

På nära håll är EU ett virrvarr av byråkrati, stämplar och hierarkier. Byggnaderna i Bryssel kryllar av självuppfyllda politiker som borde gått i pension för länge sedan. Tjänstemännen är ännu värre, eftersom deras upphöjda självbilder ofta kompletteras av drabbande mindervärdeskomplex. Min anställningsprocess för att bli vikarierande politiskt sakkunnig i Europaparlamentet var så invecklad att den blev klar först en månad efter att jag slutat på jobbet.”

Läs hela texten hos Dagens Arena här.

Därför vågar ingen sätta dit Orbán

Publicerad i Dagens Arena, 20 maj 2020.

”Nästa vecka firar Viktor Orbán tio år som premiärminister i Ungern. Mycket har hänt under tiden han suttit vid makten. Det konservativa regeringspartiet Fidesz har monterat ned landets demokrati steg för steg, i rasande fart – universitet har stängts ned, makten centraliserats och media övertagits av staten. I slutet av april avskaffade parlamentet sig självt på obestämd tid, och regeringen kan nu styra landet obehindrat så länge Orbán vill.

Europa har fått en ny diktatur, konstaterade Freedom House. Svenska regeringen reagerade genom att skriva under ett uttalande ihop med 15 andra EU-länder för att betona vikten av att stå upp för demokratin även under krisen. Ingenstans i uttalandet nämns Ungern specifikt – faktum är att kritiken var så artigt formulerad att ungerska regeringen själva begärde att få skriva under uttalandet efter att det publicerats.

Visst borde man kunna förvänta sig kraftigare tag inom EU, en organisation som bygger på samarbete och demokrati. Trots det fortsätter Ungern att håva in regionalstöd och jordbruksbidrag från den gemensamma kassan. Landet fick till och med ta emot en av de större tårtbitarna av EU:s krisstöd nu under pandemin, eftersom kassan – av fullkomligt outgrundlig anledning – fördelades efter samma mekanism som regionalstödet.

Hur kommer det sig att Viktor Orbán tillåts fortsätta vara med i Europaparlamentets största grupp, ta emot feta EU-checkar och fatta gemensamma beslut?”

Läs hela texten här.

Läxor från EU:s förra kris

Publicerad i Dagens Arena, 22 april 2020.

Fattar du inte vilken kris vi går igenom?

Den spanske premiärministern Pedro Sanchez riktade frågan till Tysklands förbundskansler under en videokonferens i slutet av mars. Angela Merkel blev knappast glad. När coronakrisens ekonomiska konsekvenser ska mildras vaknar de gamla europeiska spänningarna till liv – nord mot syd, nettobetalare mot resten.

Inget land har haft det enkelt under pandemin, men vissa har drabbats hårdare än andra. Det lär inte ha undgått någon att Italien haft det extra tufft med spridningen. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen bad till och med italienarna om ursäkt för att EU inte levererade när landet desperat behövde hjälp i början av utbrottet.

Även pandemins ekonomiska konsekvenser lär spridas ojämnt över unionen. Enkelt sammanfattat kommer alla regeringar behöva låna massvis med pengar till investeringar, men förutsättningarna för att kunna göra just det varierar stort. De sydeuropeiska ländernas generellt höga statsskulder gör det svårare för dem att få stora lån på marknaden. Därför ber de resten av Europa om politisk hjälp.

Kommissionen har redan satsat 5000 miljarder kronor på ett stort stödpaket för att ta itu med det mest akuta. Pengarna ska gå till de som förlorat sina jobb, mindre företag och medlemsländernas sjukvårdssystem. Sverige får ungefär 500 miljoner kronor ur potten.

Satsningen lär tyvärr inte räcka. Europeiska centralbanken räknar med att det kommer krävas trefaldiga investeringar, alltså på 15 000 miljarder kronor, för att ta oss ur den kommande ekonomiska krisen. Medlemsländernas ledare fortsätter därför att diskutera hur man ska möta lågkonjunkturen. Att komma överens kan bli svårt.”

Läs resten av texten här.

Man mår bra av att vara rädd för sina läsare

Publicerad i Piteå-tidningen, 2 april 2020.

”Jag undrar om Pernilla Wahlgren har ångest inför sina poddinspelningar. Hennes och Sofia Wistams podcast ligger ju där, i toppen på listan över Sveriges mest lyssnade. Den har sällskap av tonvis med andra kändispoddar – Skäringer & Mannerheim, Filip & Fredrik, några influencers.

Själv har jag otroligt mycket ångest varje gång jag ska skriva. Det spelar ingen roll om det är en krönika, en hemtenta eller ett blogginlägg – jag sitter stel vid datorn eller blocket i minst ett par timmar innan jag kommer igång, suddar ut och börjar om, pratar högt för mig själv, kokar te, bläddrar i någon bok eller läser nyheter för att få inspiration, allt under pressen av en deadline och kramp från bröstet ända ut i fingertopparna.

Vi handlar med samma valuta, Pernilla Wahlgren och jag. Vi är ute efter er tid. Någon ska läsa det jag har skrivit, en annan kommer lyssna på det Pernilla Wahlgren kokat ihop i poddstudion. Respekt för mottagaren är bra för slutprodukten. Själv är jag nästan rädd för mina läsare. Det är säkert hälsosamt på något sätt.

När jag nu sitter framför datorn med kramp i fingrarna kan jag inte sluta tänka på fenomenet kändispodd. De ses en gång i veckan och pratar, spelar in, skickar ut. Vad pratar de om egentligen? Jag vet inte om det är frestelsen i att få skjuta på skrivandet eller faktiskt intresse som gör att jag trycker in lurarna och slår på det senaste avsnittet av Wahlgren & Wistam.

Fyrtiofem minuter senare vet jag vad de pratar om. Programmet doftar inte alls ångest. Snarare tomhet. Jag bjuds på en skvätt epidemiologisk spekulation, några vardagsbetraktelser. Sofia Wistam läser en hel krönika högt (någon annans krönika alltså). Pernilla Wahlgren läser högt ur de instagramkommentarer som hon själv skrivit den senaste veckan.

Runt 90 000 personer lyssnar på podden i fråga varje vecka. Och hundratusentals lyssnar säkert på andra, liknande kändisalster. Kanske är det vår tvångsmässiga multitasking som skapar utbudet. Den moderna människan verkar aldrig kunna göra en sak i taget. Lagas det mat, ska det lyssnas på podd eller till och med tittas på en serie samtidigt. Äts det middag ska det scrollas vid sidan av. Kanske är kändispodden perfekt vaddering att fylla ut vardagens tomhet med.

Det är förstås inget Pernilla Wahlgren ska må dåligt över.”

Corona kan rivstarta omställningen från olja

Publicerad i Dagens Arena, 25 mars 2020.

”Medan vi sitter i karantän har naturen börjat återhämta sig. En studie från Carbon Brief uppskattar att Kinas koldioxidutsläpp har minskat med en fjärdedel sedan pandemins början. En forskare vid Stanfords universitet räknade ut att förbättringarna av luftkvaliteten som nu uppstått i landet kan rädda livet på över 77 000 kineser, många fler än viruset hittills dödat. Även i Europa har flera städer lyckats minska luftföroreningarna, skriver Politico.

Det är knappast något att glädjas över. Utöver allt mänskligt lidande pandemin orsakar, lär den leda till en ekonomisk kris. En kris, eller bara lågkonjunktur, är dålig för klimatet. För det första saktar de minskande investeringarna ned vår övergång till att bli fossilfria, för det andra har koldioxidutsläppen tidigare ökat stort efter finanskriser. Till exempel minskade utsläppen från fossila bränslen och cementproduktion efter finanskrisen 2008 först med 1,4 procent 2009, för att sedan öka med 5,9 procent året därefter.

Det är dags att lära oss av det och agera. Coronaviruset ger oss ett ypperligt tillfälle att rivstarta omställningen från fossila bränslen till förnybar energi. De låga oljepriserna är en god anledning att börja fasa ut subventioner av det fossila, samtidigt som en annalkande lågkonjunktur motiverar stora investeringar i grön energi.

Statistik framtagen av EU-kommissionen 2019 visar att EU:s medlemsländer i genomsnitt lade 600 miljarder kronor per år på subventioner av fossila bränslen mellan 2014 och 2016. Detta trots att man för länge sedan kommit överens om att sluta med just sådana subventioner. Fyra av EU-länderna planerar dessutom att införa ytterligare subventioner innan 2030: Tyskland, Grekland, Polen och Slovenien.

Nu borde man på EU-nivå enas om ett enhetligt sätt att definiera och mäta de fossila subventionerna.

En ekonom från St Andrews universitet i Skottland som räknat på EU-ländernas fossila subventioner konstaterar att de ökat med över 2,5 gånger mellan 2010 och 2017. Hade subventionerna tagits bort 2010 hade EU:s koldioxidutsläpp kunnat bli 9 procent mindre och regeringarna kunnat spara motsvarande 4500 miljarder kronor i kostnader och uteblivna intäkter. Så mycket pengar hade till exempel kunnat användas till 20 000 kilometer nya banor för höghastighetståg (just nu finns 9000 kilometer i Europa), omskolning för 14,7 miljoner arbetare som drabbas av omställningen – eller 37 nya kärnkraftverk om man är lagd åt det hållet.”

Läs hela texten hos Dagens Arena här.

Brev från karantänen

Publicerad i Piteå-tidningen, 19 mars 2020.

”Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva en kris. Men nu sitter jag här i karantän, med svidande luftvägar och en enda toarulle kvar i badrummet. Det är bara att acceptera läget. Pojkvännen och jag får försöka samsas om lägenhetens 32 kvadratmeter nu när universitetet bestämt att all undervisning ska ske på distans.

Isoleringen känns inte så farlig när den är självvald. I teorin skulle jag inte få en bot om jag gick ut på promenad, och bara det gör det lättare att avstå. Jag låter bli för att jag inte vill smitta andra och det känns fint att bo i ett land där vi litar på varandra.

Jämfört med andra staters hantering av virusspridningen känns det svenska svaret tryggt och seriöst. Regeringen verkar ha stått emot frestelsen av effektlösa krafttag och populistisk retorik, som att likna pandemin vid ett krig, skylla på andra länder eller migranter.

Annat kan sägas om resten av världen. USA och Danmark stänger sina gränser. Tyskland och Frankrike vägrar exportera medicinskt skyddsmaterial till andra länder. I både Frankrike och Italien är det förbjudet att gå ut, utom i nödfall. Kinas hantering av krisen går knappt att jämföra med – i Sveriges Radios “Konflikt” berättar folk på plats om hur vakter kontrollerar temperaturen på de som har ärenden utomhus eller går in i mataffärer. I affärernas högtalare varvas påminnelser om att hålla avståndet till andra kunder med nyskrivna poplåtar om minskad virusspridning:

“När vackra april prunkar, då ska jag bära munskydd.


Läs resten av krönikan i Piteå-tidningen här.

Torka näsan med eftertanke

Publicerad i NSD, 14 mars 2020.

”Det är morgon och jag har släpat mig igenom en bussresa, ett par spärrar och upp i tunnelbanevagnen. När jag slagit mig ner på det sedvanligt smutsiga sätet och väl tittar upp är det för sent. Mitt emot mig sitter en pojke i mellanstadieåldern med snor forsande ur näsborrarna, två rännilar med slutstation i vardera mungipa.

”Hur är det nu Pelle, har du blivit frisk igen”, frågar vad jag antar är Pelles lärare, parkerad på sätet intill honom.

”Ja-a”, svarar Pelle långsamt och drar rosslande efter andan.

Jag sjunker snabbt ner i sätet så långt att alla luftvägar täcks av min halsduk, en provisorisk sköld av ull. Hinner fundera på om jag borde stänga ögonen också, för säkerhets skull, men bestämmer mig snabbt för att jag hellre håller det nu hostande subjektet under uppsikt.

När det äntligen är dags för mig att kliva av och jag bytt tåg sätter jag mig mitt emot en medelålders kvinna med påsar under ögonen. En till synes sömndepraverad karriärist – hon kan knappast ha hunnit med någon semester i Italien, hinner jag tänka, innan hon plötsligt drar efter andan. Med en riktigt blöt serienysning sprejar hon ned sina medresenärer som om vi vore ogräs. 

Det lilla som fångas av kvinnans slappa hand torkar hon subtilt av på sätet bredvid sig, innan hon obrytt börjar krafsa, klia och peta sig i alla slemhinnor som för stunden inte skyls av kläder.

Jag kan knappt hålla mig till att vagnen bromsat in innan jag kastar mig mot dörrarna, upp för trapporna och mot dagens föreläsning. 

Till litteraturvetenskapskursen har vi just läst Giovanni Boccaccios medeltida skildring av pesten i Italien. I inledningen till “Decamerone” går fint folk i Florens omkring med knippen av väldoftande örter och blommor under näsan för att slippa stanken från alla döda kroppar.

Själv har jag med mig våtservetter.”

Läs fortsättningen i NSD här.

Lyft näsan ur excelarket

Publicerad i Dagens Arena, 24 februari 2020.

”Vad har Stefan Löfven gemensamt med en dansk sosse, en nyliberal från Nederländerna och en österrikisk högerpopulist?

De är lika snåla alla fyra. I Bryssel kallas ovanstående nämnda regeringar för EU:s knussliga kvartett, “the frugal four”. Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike är nettobetalare till EU:s budget – och till skillnad från Tyskland, Frankrike och Italien klagar de högljutt över saken.

Förhandlingarna om EU:s långtidsbudget fick ett tillfälligt avbrott i fredags. Medlemsstaterna måste komma överens om hur stor procentandel av BNI alla ska bidra med till det gemensamma projektet. Sedan Storbritannien, som också var en nettobetalande medlemsstat, lämnat EU finns en lucka i finansieringen. Även med minskade utgifter kan avgifterna behöva höjas. Det går den knussliga kvartetten inte med på.

EU-kommissionen föreslår 1,11 procent av BNI i avgift. Då har man dragit ned på jordbruksstöd och sammanhållningspolitik. Men svenska regeringen är inställd på 1 procent, vilket är ungefär vad avgiften legat på den senaste budgetperioden. Får Kommissionen som de vill skulle den svenska notan kunna landa på 15 miljarder kronor mer per år än tidigare. I jämförelse kan sägas att polisen kostar 25 miljarder kronor om året.

För den svenska regeringen är det budgetens storlek som spelar roll – innehållet kommer i andra hand. Finansminister Magdalena Andersson (S) har till exempel inget till övers för EU:s nya klimatfond, som är tänkt att underlätta omställningen i Europa. Kommissionen vill att 80 miljarder kronor ur budgeten ska gå till att hjälpa främst kolberoende regioner i Östeuropa att ställa om.

– EU har hittat på en formel för att fördela pengar som inte finns. Den fördelningen och de siffrorna är inte värda vatten, säger Magdalena Andersson om Klimatfonden till Sveriges Radio.

Svenska regeringen behandlar EU:s budget som ett nollsummespel, snarare än förutsättningen för ett gemensamt projekt. I förhandlingarna verkar det enda som spelar roll vara hur förslagen kan påverka den svenska EU-avgiften – alla andra politiska principer är underordnade.”

Läs resten av krönikan i Dagens Arena här.

En av de viktigaste läxorna efter Brexit

Publicerad i Norrländska Socialdemokraten, 15 februari 2020.

”Konflikten är knappast ny. Men klyftan mellan stad och land är vår tids mest definierande politiska problem, både i Sverige och resten av Europa. I kombination med växande populistiska rörelser kan den få radikala konsekvenser.

I Storbritannien fångades rättmätigt missnöje på landsbygden upp av Brexit-kampanjen och kanaliserades till en politisk kraft emot EU-medlemskapet. 

Stora städer som London, Manchester och Liverpool röstade för att stanna i EU, medan glesbygden var överväldigande för Brexit. De senare kände inte att det internationella projektet varit till för dem, utan upplevde tvärtom att de förlorat på ökat samarbete. 

Författaren Katrine Marçal skriver i sin nya rapport ”Åtta lärdomar från Brexit om den moderna populismen” (Arena Idé, 2020) att en av de viktigaste läxorna Brexit gett oss är att motverka regional ojämlikhet inom nationalstaten innan den leder till politiskt kaos.

Liknande klyftor och splittringar uppstår också på europeisk nivå. Hela EU-projektet är grundat på försök att överbrygga olikheter mellan länder och samarbeta, ofta genom att betona likheter och gemensamma intressen.

Men det går inte alltid som man tänkt sig.”

Läs hela texten i NSD här.

Vem blir Labours nya ledare?

Publicerad i Frihet, 5 februari 2020.

”Några månader har gått sedan det brittiska valet och det enda som går att konstatera med säkerhet är att Labour fick spö. Om det var Corbyns inkompetens, folket som ville få brexit överstökat eller vinklade högerblaskor som avgjorde saken får andra tvista om. Nu ska partiet välja en ny ledare – och vem det blir lär avgöra mer än bara nästa brittiska val.

En ny Labour-ledare måste först och främst ena partiet. I det ingår både att ta till vara på de unga aktivister som strömmat in i rörelsen under Jeremy Corbyns ledarskap, och att vinna tillbaka kärnväljare ur arbetarklassen som tappats bort. Dessutom ska en ny partiledare helst våga tala långsiktighet och allvar i den kortsiktiga populismens tid – samtidigt som han eller hon gärna får vara rapp nog att kunna bemöta Boris Johnsons skitsnack.

Fyra namn är aktuella: Keir Starmer, Rebecca Long-Bailey, Emily Thornberry och Lisa Nandy.”

Läs hela texten här.