Man mår bra av att vara rädd för sina läsare

Publicerad i Piteå-tidningen, 2 april 2020.

”Jag undrar om Pernilla Wahlgren har ångest inför sina poddinspelningar. Hennes och Sofia Wistams podcast ligger ju där, i toppen på listan över Sveriges mest lyssnade. Den har sällskap av tonvis med andra kändispoddar – Skäringer & Mannerheim, Filip & Fredrik, några influencers.

Själv har jag otroligt mycket ångest varje gång jag ska skriva. Det spelar ingen roll om det är en krönika, en hemtenta eller ett blogginlägg – jag sitter stel vid datorn eller blocket i minst ett par timmar innan jag kommer igång, suddar ut och börjar om, pratar högt för mig själv, kokar te, bläddrar i någon bok eller läser nyheter för att få inspiration, allt under pressen av en deadline och kramp från bröstet ända ut i fingertopparna.

Vi handlar med samma valuta, Pernilla Wahlgren och jag. Vi är ute efter er tid. Någon ska läsa det jag har skrivit, en annan kommer lyssna på det Pernilla Wahlgren kokat ihop i poddstudion. Respekt för mottagaren är bra för slutprodukten. Själv är jag nästan rädd för mina läsare. Det är säkert hälsosamt på något sätt.

När jag nu sitter framför datorn med kramp i fingrarna kan jag inte sluta tänka på fenomenet kändispodd. De ses en gång i veckan och pratar, spelar in, skickar ut. Vad pratar de om egentligen? Jag vet inte om det är frestelsen i att få skjuta på skrivandet eller faktiskt intresse som gör att jag trycker in lurarna och slår på det senaste avsnittet av Wahlgren & Wistam.

Fyrtiofem minuter senare vet jag vad de pratar om. Programmet doftar inte alls ångest. Snarare tomhet. Jag bjuds på en skvätt epidemiologisk spekulation, några vardagsbetraktelser. Sofia Wistam läser en hel krönika högt (någon annans krönika alltså). Pernilla Wahlgren läser högt ur de instagramkommentarer som hon själv skrivit den senaste veckan.

Runt 90 000 personer lyssnar på podden i fråga varje vecka. Och hundratusentals lyssnar säkert på andra, liknande kändisalster. Kanske är det vår tvångsmässiga multitasking som skapar utbudet. Den moderna människan verkar aldrig kunna göra en sak i taget. Lagas det mat, ska det lyssnas på podd eller till och med tittas på en serie samtidigt. Äts det middag ska det scrollas vid sidan av. Kanske är kändispodden perfekt vaddering att fylla ut vardagens tomhet med.

Det är förstås inget Pernilla Wahlgren ska må dåligt över.”

Brev från karantänen

Publicerad i Piteå-tidningen, 19 mars 2020.

”Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva en kris. Men nu sitter jag här i karantän, med svidande luftvägar och en enda toarulle kvar i badrummet. Det är bara att acceptera läget. Pojkvännen och jag får försöka samsas om lägenhetens 32 kvadratmeter nu när universitetet bestämt att all undervisning ska ske på distans.

Isoleringen känns inte så farlig när den är självvald. I teorin skulle jag inte få en bot om jag gick ut på promenad, och bara det gör det lättare att avstå. Jag låter bli för att jag inte vill smitta andra och det känns fint att bo i ett land där vi litar på varandra.

Jämfört med andra staters hantering av virusspridningen känns det svenska svaret tryggt och seriöst. Regeringen verkar ha stått emot frestelsen av effektlösa krafttag och populistisk retorik, som att likna pandemin vid ett krig, skylla på andra länder eller migranter.

Annat kan sägas om resten av världen. USA och Danmark stänger sina gränser. Tyskland och Frankrike vägrar exportera medicinskt skyddsmaterial till andra länder. I både Frankrike och Italien är det förbjudet att gå ut, utom i nödfall. Kinas hantering av krisen går knappt att jämföra med – i Sveriges Radios “Konflikt” berättar folk på plats om hur vakter kontrollerar temperaturen på de som har ärenden utomhus eller går in i mataffärer. I affärernas högtalare varvas påminnelser om att hålla avståndet till andra kunder med nyskrivna poplåtar om minskad virusspridning:

“När vackra april prunkar, då ska jag bära munskydd.


Läs resten av krönikan i Piteå-tidningen här.

Det värsta med Brexit har inte ens börjat

Vad hände egentligen under helgen som gick? Det brittiska parlamentet röstade aldrig om Boris Johnsons avtal, men det betyder inte att det är kört för premiärministern. I dagens PT försöker jag reda ut vad som händer.


Piteå-tidningen, 21 oktober 2019.

”Det brittiska parlamentet har samlats på en lördag. Det var 37 år sedan senast. Men under helgen som gick var det bråttom – premiärminister Boris Johnson hade, tro det eller ej, lyckats förhandla fram ett Brexitavtal med resten av EU, och schemat var pressat. Med mindre än en vecka kvar till det planerade utträdet hoppades han att parlamentet skulle godkänna avtalet snabbt, så att han kunde hålla sitt tydliga löfte om att få till Brexit innan 31 oktober.

Men helgen gick inte riktigt som premiärministern önskat. Parlamentet röstade aldrig om Boris Johnsons nya avtal. Istället visade de än en gång tydlig enighet i det enda de hittills kunnat enas om – att förhindra ett utträde utan avtal. Ett viktigt ändringsförslag gick igenom, vilket gjorde att omröstningen om själva avtalet sköts upp tills efter det att all lagstiftning som krävs för att faktiskt genomföra avtalet blivit godkänd.

Det var en säkerhetsåtgärd. Nu minimeras risken för att britterna ska råka gå ur EU utan ett avtal. Boris Johnson tvingades skicka ett brev till EU:s övriga 27 medlemsländer och be om mer tid till förhandlingar. Premiärministern gjorde dock tydligt att han ser sig som bakbunden av parlamentet. Han vägrade signera det viktiga dokumentet, och skickade med ett extra brev från regeringen där han förklarade att han helst inte vill fortsätta förhandla.”

Läs resten av texten här.


Vill du fortsätta hänga med i vad som händer med brexit? Prenumerera för att få en uppdatering varje gång jag skrivit något nytt.

De tjänar pengar på ditt skärmberoende

Piteå-Tidningen, 5 oktober 2019.

”Jag har förstått att man ska vara nykter i oktober. Piteå-Tidningen satsar på “Sober October” och det går fint, jag har andra laster att ägna mig åt.

Mitt allvarligaste beroende, är ett som drabbar alla delar av befolkningen – unga, gamla, studenter, föräldrar. Faktum är att man skulle kunna kalla det som breder ut sig framför våra näsor för ett helt nytt folkhälsoproblem.

Det är skärmarna. Sociala medier designade för att hålla kvar en, scrollande utan slut, mekanismer som triggar hjärnans belöningssystem. Jag ser på SVT:s nya program “Din hjärna” och känner igen mig när Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare till bland annat “Skärmhjärnan”, beskriver problemet.

Jag skäms, inte bara för att jag hellre spelar Mario Kart än tar mig an Gösta Berlings saga som väntar på nattduksbordet.

Min senaste last är mobilspelet Mario Kart. Vilken fantastisk uppfinning, tänker jag, innan jag kastar ett sköldpaddsskal på en stor apa i racerbil som lyckats köra om mig. Bara ett race till, kanske klara cupen. Och så scrolla lite på Twitter, läsa kommentarerna jag redan sett två gånger en tredje vända. Plötsligt har några timmar försvunnit, det är dags att sova, och det sista jag ser innan ljuset släcks är skärmens sken.

Jag skäms, inte bara för att jag hellre spelar Mario Kart än tar mig an Gösta Berlings saga som väntar på nattduksbordet. Jag skäms också för att jag vet precis hur det fungerar, ändå går jag på det gång på gång.

Skärmberoendet håller på att bli ett folkhälsoproblem.”

Läs vidare här.

De riskerar mest om brexit går fel

Den här texten innehåller bland annat en förklaring av Boris Johnsons nya brexitförslag för Nordirland och vad det skulle leda till i praktiken.

Piteå-tidningen, 4 oktober 2019.

”Den brittiska regeringen har till slut fått någonting gjort. Premiärminister Boris Johnson föreslår en ny lösning för den irländska gränsen, och inleder sitt högtidliga brev till EU med orden “en rättvis och rimlig kompromiss”.

Men det är inte alla som ställer sig bakom rubriksättningen. EU-kommissionen är tveksam. Oppositionsledaren Jeremy Corbyn är så förbannad att han råkade välta ut ett glas vatten på heltäckningsmattan under debatten i brittiska parlamentet, rapporterar The Sun’s politiska redaktör på Twitter. Irlands regeringschef är besviken.

Alla vill undvika ett misslyckande. Men vad ett sådan skulle innebära varierar stort.”

Läs vidare här.

Ylva Johansson kommer aldrig bli poppis i Europa

Piteå-tidningen, 3 oktober 2019.

”Det var åtminstone ingen som skrek på Ylva Johansson under mötet i Bryssel. Den svenska kandidaten till EU-kommissionen förhördes av Europaparlamentet under tisdag eftermiddag. Parlamentarikerna blev inte helt nöjda – Johansson kommer behöva svara på fler frågor från Europaparlamentet skriftligen.

Johansson föreslås bli en av 26 nya EU-kommissionärer. Går det som det är tänkt, får hon ansvar för bland annat migrationsfrågor. EU-kommissionen fungerar ungefär som en gemensam regering för medlemsländerna, till vilken varje land nominerar en kandidat som sedan får ansvar för att genomföra EU-politik inom ett visst område – lite som en minister, alltså. Men innan Ylva Johansson och de andra kan börja jobba, måste Kommissionen som helhet godkännas av EU:s direktvalda organ, Europaparlamentet.

Att Johansson inte fick tummen upp direkt är knappast något personligt. Migrationen är kanske den mest inflammerade politiska frågan i EU. Alla vill olika saker. Den som får uppdraget att förhandla fram en gemensam överenskommelse på området kommer inte ha det enkelt.”

Läs vidare här.

Shekarabi får sjukförsäkringen i knäet

Piteå-tidningen, 2 oktober 2019.

”Under måndag kväll avgick Annika Strandhäll (S) som socialförsäkringsminister. Beskedet kommer efter att Strandhälls sambo hastigt avlidit, och hon har uppgett att hon avgår för att få mer tid till familjen. Under tisdag eftermiddag blev det klart att sittande civilminister Ardalan Shekarabi (S) tar över uppdraget som socialförsäkringsminister. 

Med Annika Strandhälls avgång förlorar regeringen en modig och intressant politiker. Efter valet 2014 klev Strandhäll in i Stefan Löfvens regering som socialförsäkringsminister. Då kom hon direkt från fackföreningsrörelsen och ett uppdrag som ordförande för fackförbundet Vision (tidigare SKTF).

Den nya posten var ingen enkel roll. Med sjukförsäkringen på sitt bord behövde Strandhäll ta tag i den skarpa kritik som riktats mot Försäkringskassan. Regelverken har varit obegripliga, bedömningarna inkonsekventa och sjuka har vittnat om hur de tvingats söka jobb som inte existerar. Många har hamnat mellan stolarna – för friska för att få sjukpenning enligt Försäkringskassan, men för sjuka för att arbeta enligt Arbetsförmedlingen.”

Läs vidare i Piteå-tidningen här.

Det manliga politiska geniet är en dum myt

Piteå-tidningen, 1 oktober 2019.

”Det går inte längre att slå upp en dagstidning utan att mötas av det manliga geniet. De politiskt sluga, hyperintelligenta strategerna har förtrollat journalistkåren.

I USA var det Donald Trumps chefsstrateg Steve Bannon som beskrevs som smartare än något mänskligheten tidigare skådat. I Storbritannien sattes Brexitkampanjens strategiska ledare Dominic Cummings (han som spelades av Benedict Cumberbatch i HBO-filmen, alltså) på samma mytomspunna piedestal. Senast är det den österrikiske valvinnaren Sebastian Kurz som tilldelats titeln.”

Läs vidare i Piteå-tidningen här.

Politiker måste också få vara ledsna ibland

Piteå-tidningen, 4 juni 2019.

”Miljöpartisterna vrålade rakt ut till de preliminära resultaten på valvakans storskärm. Bilder från kvällen visar ungdomsförbund och toppkandidater sida vid sida, alla med käftarna glatt på vid gavel. Partiet tappade hälften av sina mandat i Europaparlamentet, gick från fyra till två ledamöter.

Ändå firar de.”

https://www.pt.se/opinion/ledare/politiker-maste-ocksa-fa-vara-ledsna-ibland-11253061.aspx

‘Nettobetalare’ är inte en personlighet

Piteå-tidningen, 23 maj 2019.

”Sverige, vi har ett attitydproblem. Det kan inte ha undgått någon som hängt med i EU-valrörelsen de senaste veckorna att vi kan bäst, vet mest och är snålast. Budskapet från politikerna baseras framför allt på att vi svenskar är nettobetalare.

En nettobetalare är formellt sett ett land som betalar mer i EU-avgift än det får tillbaka i diverse bidrag och investeringar från unionen. Men att vara nettobetalare har blivit mer än så – i Sverige är det numera en livsstil.

Varenda EU-debatt, valaffisch och kandidat till Europaparlamentet verkar utgå från samma grundinställning: vi, nettobetalarna, ska lära Europa hur saker och ting görs. Vi bygger Europa. Det är vi, de stora välgörarna i norr, som lägger vägar i Östeuropa och sår de franska åkrarna.”

https://www.pt.se/opinion/ledare/nettobetalare-ar-inte-en-personlighet-11238123.aspx