I’m canvassing for Labour — even though, as a Swede, I can’t vote in this election

The Guardian, 2 December 2019.

“The UK election is probably none of my business. I don’t live here and I can’t vote. And yet I’m so invested in the outcome, I have decided to come over from Sweden to volunteer for the Labour party, handing out flyers and knocking on doors. Having grown up in Sweden, I already know some of Jeremy Corbyn’s proposed policies can work. I’ve benefited from free school lunches, have had access to university without tuition fees, and received free dental checkups into my 20s.

Despite having access to all these things back home, I chose to come to the UK in 2014 to do my degree at Oxford University. The combination of subjects in my degree, the tutors who made me think so hard I sometimes thought my head would fall off, and the beautiful city made it worth moving. However, the cultural difference was shocking as I got a glimpse of the class divide in Britain and what life outside the Scandinavian welfare model looks like.

People were sleeping rough all over the city. My fellow students often needed counselling to help cope with the financial stress caused by debt, tuition fees and high living costs. Mental health problems and anxiety were more the rule than the exception.

And while the UK has some of the world’s best universities, high fees have helped turn education into a mere instrument, a rubber stamp on a CV, the point of which is simply to land a job. An Oxford graduate who sued the university in 2016 when he failed to achieve a lucrative legal career was just expressing what is implicit in the functioning of the current education system: the point of a degree is not knowledge in itself.

In an economic system with workaholism built into it, where humans serve eternal capitalist growth, there is no capacity to measure the results of an education apart from monetary gain. Studying to learn, rather than to be of use to someone else, makes you feel like a person worth investing in, not a tool made to serve an economic target.

But while Sweden has been known for its welfare state for over a century, the Swedish Social Democrats are not what they used to be. The party’s popularity is declining, and it has started echoing its rightwing opponents on migration, pitting citizens against each other, blaming increased immigration for welfare cuts, and ignoring the needs of the majority it should be representing. It is now in danger of losing its position as Sweden’s largest party.”

Read the full article online here.

Ny rapport! Den minst dåliga skatten

Jag och Jonathan Söderlund Grosin har skrivit en ny rapport. Denna gång handlar det om markvärdesskatt, en variant på fastighetsskatten. I rapporten föreslår vi en reform av fastighetsskatten och en social fond dit intäkterna kan gå. Tanken är att skatten ska bli mer rättvis, uppmuntra byggande som folk har användning för och vara till hjälp i klimatomställningen.

Rapporten ges ut av Arena idé och släpptes officiellt i fredags, 22 november, genom ett frukostseminarium i Arenagruppens lokaler i Stockholm. Martin Hofverberg, chefsekonom på Hyresgästföreningen, och LO- ekonomen Åsa-Pia Järliden var med och kommenterade. Det blev ett intressant och trevligt samtal om bland annat bostadspolitik och engagemang i lokalsamhället.

Seminariet finns att titta på i efterhand på Arena idés facebooksida, här.

Rapporten går att ladda ner och läsa här.

Berätta gärna vad du tycker! Det går att mejla mig genom formuläret under fliken ”kontakt” på min hemsida.

Ett skakigt videoklipp får britterna att rasa

Norrländska Socialdemokraten, 23 november 2019.

”På en liten bakgata i centrala Oxford i Storbritannien, innanför höga gallergrindar, ligger en av världens äldsta debattklubbar. Oxford Union Society grundades 1823. 

I dess bibliotek kan medlemmar sitta och läsa i läderfåtöljer under det snirkligt utsmyckade taket, som målades under mitten av 1800-talet av den brittiska konstnären och författaren William Morris. Han vars blommönster finns på soffkuddarna hos varenda svensk medelklassfamilj, ni vet.

Den senaste veckan har brittiska nyhetssajter toppats av ett klipp inifrån klubbens debattsal. I en skakig mobilvideo syns en finklädd student i vit skjorta och kavaj, som verkar bli nedbrottad av säkerhetspersonal. 

Studenten Ebenezer Azamati hade försökt reservera en plats nära utgången eftersom han är blind. Bråk uppstod då med debattklubbens personal. Azamati blev utslängd med våld, fick sitt medlemskap indraget två månader framåt och polisanmäldes av föreningen.

Vid första anblick verkar det märkligt att ett bråk i en brittisk studentklubb hamnar högst upp på landets nyhetssajter. Men under ytan är det andra frågor som kokar.”

Läs vidare i NSD här.

Corbyn skrämmer – för att han kan göra skillnad

Frihet, 6 november 2019.

”Brexit är uppskjutet och Storbritannien gör sig redo för nyval den 12 december. Mycket står på spel. Mitt i debatten finns förstås frågan om landets utträde ur EU. Ett nyval skulle kunna bryta dödläget i det brittiska parlamentet, som hittills gjort det omöjligt för alla premiärministrar som försökt att få igenom sina Brexitavtal.

Det är också Labours chans att rädda landet från undergång. Skulle de brittiska socialdemokraterna vinna valet i december har de lovat att skaka fram ett nytt avtal med EU inom tre månader, och snart därefter låta britterna avgöra mellan det och att blåsa av Brexit helt och hållet.

En ny folkomröstning om Brexit – kritiker viftar frenetiskt och säger stopp redan där. Det finns en spridd uppfattning om att det skulle vara odemokratiskt att låta britterna att rösta en gång till. Men att låta folket avgöra om de vill ha Brexit när de fått svart på vitt vad det innebär, är inte nödvändigtvis samma sak som att be dem “rösta om, rösta rätt”.

Det Brexit som folket röstade för kommer aldrig kunna bli verklighet, eftersom löftena som gavs inför folkomröstningen var falska. Hade något liknande skett i ett vanligt val hade medborgarna fått en chans att rösta bort den som ljugit eller misslyckats med att genomföra sina vallöften efter en mandatperiod. Varför skulle inte samma rätt gälla något så viktigt som Brexit?”

Läs fortsättningen här på Frihet.se.

Brexit blir en smocka mot arbetarklassen

Den här texten innehåller en analys av Boris Johnsons brexitavtal, förklarar vad delen om en ”jämn spelplan” betyder i praktiken och hur den kommer påverka arbetarklassen i Storbritannien. Allt är sådant som kan vara bra för vänstern (och andra intresserade) att hålla reda på i diskussionerna om brexit.

Norrländska socialdemokraten, 26 oktober 2019.

”Brexit är mer än ett politiskt spel. När Storbritannien lämnar EU kommer det påverka vardagen för alla britter – både de som röstade för Brexit och de som röstade för att stanna.

Den konservativa regeringen med Boris Johnson i spetsen har förhandlat fram ett nytt avtal med EU. På grund av den tajta tidsplanen – Storbritannien hade planerat att lämna EU redan på torsdag, den 31 oktober – har man inte hunnit göra en ordentlig ekonomisk analys av vilka konsekvenser Johnsons avtal skulle kunna få.

Bara det skickar en tydlig signal. Den konservativa regeringen kunde inte bry sig mindre om vad brexit får för faktiska konsekvenser. För Boris Johnson är Brexit ett politiskt spel, där målet är att gå ur EU med eller utan avtal. Vad det medför för den vanliga, arbetande befolkningen är mindre viktigt.

En sak är säker: Boris Johnsons avtal är värre än det som den förra premiärministern Theresa May förhandlade fram. Och det är arbetarna som fått ta den största smällen.”

Läs vidare i NSD här.

Låt den rätte komma in

Dagens Arena, 23 oktober 2019.

”Den franska presidenten skapade dålig stämning. Anonyma diplomater som var på förra veckans EU-toppmöte vittnar för Politico om “mycket, mycket ilskna diskussioner”. Övriga länders ledare ska ha gaddat ihop sig mot Emmanuel Macron i sina försök att få honom att ändra sig.

Men Macron stod fast vid sin övertygelse. Han ville inte låta varken Nordmakedonien eller Albanien ta nästa steg mot att bli EU-medlemmar. Att en majoritet var för detsamma hjälpte inte, eftersom beslutet krävde enhällighet. Och Macron hade bestämt sig. Han vill göra om hela processen för hur man söker medlemskap i grunden, och tänker inte låta varken Nordmakedonien eller Albanien komma närmare ett sådant tills det är gjort.

Med Storbritannien på väg ut ur EU förändras maktbalansen mellan medlemsländerna. Det framstår allt mer som att Macron försöker ta på sig ledartröjan, genom att radikalt förespråka en djupare integrering mellan länderna. Det syns kanske särskilt i de pågående budgetdiskussionerna, där Frankrike högljutt försöker få fler att bidra mer. Nu påverkar det alltså även EU:s relationer till kandidatländer.”

Läs vidare hos Dagens Arena här.

Det värsta med Brexit har inte ens börjat

Vad hände egentligen under helgen som gick? Det brittiska parlamentet röstade aldrig om Boris Johnsons avtal, men det betyder inte att det är kört för premiärministern. I dagens PT försöker jag reda ut vad som händer.


Piteå-tidningen, 21 oktober 2019.

”Det brittiska parlamentet har samlats på en lördag. Det var 37 år sedan senast. Men under helgen som gick var det bråttom – premiärminister Boris Johnson hade, tro det eller ej, lyckats förhandla fram ett Brexitavtal med resten av EU, och schemat var pressat. Med mindre än en vecka kvar till det planerade utträdet hoppades han att parlamentet skulle godkänna avtalet snabbt, så att han kunde hålla sitt tydliga löfte om att få till Brexit innan 31 oktober.

Men helgen gick inte riktigt som premiärministern önskat. Parlamentet röstade aldrig om Boris Johnsons nya avtal. Istället visade de än en gång tydlig enighet i det enda de hittills kunnat enas om – att förhindra ett utträde utan avtal. Ett viktigt ändringsförslag gick igenom, vilket gjorde att omröstningen om själva avtalet sköts upp tills efter det att all lagstiftning som krävs för att faktiskt genomföra avtalet blivit godkänd.

Det var en säkerhetsåtgärd. Nu minimeras risken för att britterna ska råka gå ur EU utan ett avtal. Boris Johnson tvingades skicka ett brev till EU:s övriga 27 medlemsländer och be om mer tid till förhandlingar. Premiärministern gjorde dock tydligt att han ser sig som bakbunden av parlamentet. Han vägrade signera det viktiga dokumentet, och skickade med ett extra brev från regeringen där han förklarade att han helst inte vill fortsätta förhandla.”

Läs resten av texten här.


Vill du fortsätta hänga med i vad som händer med brexit? Prenumerera för att få en uppdatering varje gång jag skrivit något nytt.