Allt du behöver veta om att skriva julrim

Inget slår ett riktigt bra julrim. Det kan väga upp för en halvtrist present, väcka ett mätt och trött sällskap eller imponera på familjen.

Julrimmet är både en konstform och en exakt vetenskap. Jag tänkte försöka dela med mig av mina bästa tips för att få till riktigt bra rim.

Rimmets innehåll

Det här är den enkla biten. Innan du börjar komponera rimmet måste du ha tre saker klart för dig.

  1. Vad paketet innehåller
  2. Vem paketet är till
  3. Varför du ger just denna klapp till just denna mottagare

Ett bra julrim är inte allmängiltigt, det skrivs till en specifik mottagare. Rimmet ska gärna innehålla någon referens du och mottagaren har gemensamt (där kommer punkt tre in). Är det kanske något personen önskat sig? Något hen får varje år? Eller något du tycker att hen behöver eller borde testa?

Exempel

Förra året bad en vän mig skriva ett rim till en julklapp han skulle ge sin bonuspappa. Klappen var en keps i ull. Mottagaren ägde många kepsar, men ingen i ull. Han gillade att vara ute i naturen.

Har du någon gång passerat
Ett område helt reserverat
Åt får som betar ogenerat
Och på din egen stil funderat?

Visst har du något på din knopp
Men den är gjord av bomullsvävnad
Nej nu är det dags att sätta stopp
För dina hafsiga försök till klädnad

Låt denna sitta där den ska
På äventyren ut i båten
Och chansen kan nog vara bra
Att gamla stilen blir förlåten

Rimmet går absolut inte att återåtervända i något annat sammanhang. Precis som det ska vara. Ett bra rim är unikt.

Verslära

Nu kommer det roliga – vetenskapen bakom ett bra rim. Ett bra rim bygger inte bara på de sista rimmande orden i varje mening, utan även på textens rytm. Det ska låta bra när rimmet läses högt!

Detta går att åstadkomma ganska intuitivt så länge man har någorlunda taktkänsla. Men för den som är intresserad av hantverket bakom ett bra julrim (eller är hopplöst omusikalisk) kan det vara kul att förstå versläran.

Rytmens teori

Ord består av stavelser. I det germanska metriska systemet – som passar bäst att använda sig av när man rimmar på svenska – förstår man rytmen i en strof (finspråk för textrad) genom att skilja mellan betonade och obetonade stavelser.

Vi tar några exempel för att förstå skillnaden mellan betonade och obetonade stavelser. Säg dessa ord högt – den betonade stavelsen är i fetstil.

Ban-ko-mat
Torr-fo-der
Tön-tigt

Vissa ord har flera betonade stavelser:

Le-dar-skri-bent
Mjällscham-po
Jul-rims-gu-ru

Versfötter och meter

De betonade och obetonade stavelserna klumpas ihop i versfötter. Kombinationen av versfötter i en strof klassificeras sedan som stigande eller fallande meter.

Stigande meter börjar med en obetonad stavelse.
Fallande meter börjar med en betonad stavelse.

En obetonad stavelse betecknas som ”u”
En betonad stavelse som ”–”

Versfötter
Stigande
Jamb: u–
Anapest: uu–
Stigande péon: uuu–

Fallande
Troké: –u
Daktyl: –uu
Fallande péon: –uuu

Övrigt
Katalex = avsaknad av obetonad stavelse i slutet av strofen som inte hör till en versfot
Upptakt = obetonad stavelse i början av strofen som inte hör till en versfot
Akatalektisk = helt regelbunden vers, det vill säga varken katalex eller med upptakt

Takt

Rytmen blir oftast bättre om man har samma antal versfötter i varje strof.

Det betyder alltså att varje rad av rimmet ska ha lika många betonade stavelser. Det enklaste är kanske att bara kalla verserna för tretaktiga, fyrtaktiga och så vidare. Men vill man stajla lite har de finare namn också:

Fyrtaktigt, dvs fyra versfötter per strof: tetrameter (vanligt)
Femtaktigt: pentameter (Shakespeares favorit)
Sextaktigt: hexameter (älskat av de gamla grekerna samt Bellman)

Rimmets teori

Rimflätor

Rimmen i en vers följer alltid ett mönster. Är det till exempel ett rim på fyra rader kan man lägga upp det så att de två första raderna rimmar med varandra och de två sista rimmar med varandra. Det kallas ett parrim. Eller så kan rad 1 rimma med rad 3, och rad 2 med rad 4. Det kallas korsrim. Eller rad 1 med rad 4, och så rad 2 och 3 med varandra. Det kallas en kiastisk rimfläta.

Manliga, kvinnliga och löpande rim

Beroende på hur många stavelser de rimmande orden har kallas de för manliga, kvinnliga eller löpande rim.

Manligt rim: 1 stavelse
Kvinnligt rim: 2 stavelser
Löpande rim: 3 eller fler

Det finns förstås ett härligt system för att sammanfatta allt detta när man analyserar en rimmande vers. Det första ordet som är en del av textens rim betecknas a – ett litet a om det är ett enstavigt, manligt rim, ett stort A om det är ett kvinnligt rim. Nästa rim får bokstaven b, och så vidare. Alla ord som rimmar på varandra får samma bokstav.

Exempel 1

Exempel på en rimfläta, med ett rim jag skrev åt en kompis som skulle ge sina två vänsterföräldrar som brukat läsa SvD en prenumeration på tidningen ETC:

Många koppar har ni vält
När ni öppnat sidan två
Dags för er att byta fält
Lämna nu för gott det blå

Rimfläta: abab
De rimmande orden är manliga (enstaviga) i ett korsrim, alltså att första raden rimmar på rad tre, andra på rad fyra.

Exempel 2

Ett rim jag skrev till en annan kompis förra året, som skulle ge sin son en tryckkokare.

Fram med den när morsan gnölar
Är det klart snart, magen brölar
Sleva ner nåt, stäng ventilen
Vips! Din snabbmat håller stilen

Rimfläta: AABB
Tvåstavigt parrim.

Val av rimmande ord

Ett vanligt misstag är att börja fundera över ord som rimmar med själva julklappen. Det riskerar att leda till det hemska… att avsluta ett julrim med punktpunktpunkt… och låta mottagaren fylla i själva klappen. Denna form rekommenderas ej då det fullständigt saknar finess och stil.

Tänk istället ut ord som relaterar till julklappen, gärna ord som är lättrimmade. Till exempel om julklappen är en tröja: tröjor kan man bära, man får dem av sina kära, nära, prekära, extraordinära. Vissa ändelser är väldigt vanliga, då är det lättare att rimma.

När jag rimmar försöker jag hitta ett lite roligt ord som går att rimma på något relaterat till klappen. Jag gav boken Kirke till min farmor i julklapp förra året. I Odyssén förvandlar häxan Kirke Odysseus män till grisar när de gått i land på hennes ö. Knorrar är då ett kul ord, rimmar till exempel på morrar. Ett skepp har förtöjt, en bok kan man plöja. Rimmet blev såhär:

Odysseus män fick knorrar
När de hos denna dam förtöjt
Hoppas att du inte morrar
”Den där har jag redan plöjt”

Det finns rimlexikon på nätet om man har total rimtorka.

Den vane rimmaren kan med fördel utmana sig själv genom att rimma ord med varandra som inte stavas likadant, men rimmar när de läses högt. Franska ord är utmärkta till detta, eftersom de ofta slutar med vokalljud och därmed rimmar på många svenska ord. Michel Foucault – dimridå. Rendez-vous – gammal ko.

Analysera julklappsrim

De flesta av mina julklappsrim är fyrtaktiga och fallande, ibland med upptakt, ofta korsrim. Här kommer några exempel på analyser av rim jag skrivit åt kompisar tidigare år.

Exempel 1

En tändare och ett våffeljärn som klagat på att det tar för lång tid att göra våfflor
Nu kort-ar vi din väg till fra-set
u –u –u –u –u
Tänd ett ljus och kom i stäm-ning
–u –u –u –u
Gör dig re-do för ka-la-set
–u –u –u –u
Och -ga släpp din sis-ta häm-ning
u –u –u –u –u

Rimfläta: ABAB

På antalet – (alltså betonade stavelser) ser vi att varje strof är fyrtaktig. Rimflätan visar att det är ett korsrim med kvinnliga rim. Varje strof består av fyra trokéer, rimmet är alltså fallande. Både rad ett och rad fyra har dessutom en obetonad stavelse i början – det som kallas för upptakt.

Exempel 2

Tulpanlökar och fina ostar åt en kompis föräldrar
Nu gäller det att ni står i
u –u –u –u –
Fram med spaden, inte klaga
–u –u –u –u
Men först en laddning energi
u –u –u –u –
Riv bort pappret — börja gnaga
–u –u –u –u

Rimfläta: aBAB

Även här är varje strof fyrtaktig. Varannan rad rimmar, alltså korsrim. Strof 1 och 3 är rätt straightforward, de består av fyra trokéer. Rad 2 och 4 är lurigare. Det otränade ögat hade kunnat tro att det är u– u– u– u– alltså fyrtaktigt stigande. Men icke – när man läser rimmet högt hör man att det har en fallande rytm. Varannan rad har både katalex (saknar obetonad stavelse i slutet) och upptakt (obetonad stavelse i början).

Exempel 3

Nu – grand finale.

Ullkepsrimmet igen.
1. Har du någon gång passerat
–u –u –u –u
2. Ett område helt reserverat
u –u –u –u –u
3. Åt får som betar ogenerat
u –u –u –u –u
4. Och på din egen stil funderat?
u –u –u –u –u

5. Visst har du något på din knopp
u –u –u –u –
6. Men den är gjord av bomullsvävnad
u –u –u –u –u
7. Nej nu är det dags att sätt-a stopp
uu– u– u– u–
8. För di-na haf-sig-a för-sök till kläd-nad
uuu– u– u– u– u

9. Låt denna sitta där den ska
u –u –u –u –
10. På äventyren ut i båten
u –u –u –u –u
11. Och chansen kan nog vara bra
u –u –u –u –
12. Att gamla stilen blir förlåten
u –u –u –u –u

Då ska vi se. Korsrim. Fyrtakt och för det mesta fallande rim. Jag har numrerat varje strof, för nu blir det lite krångligt. Första versen (alltså rad 1-4) är lugn, trokéer och diverse upptakter. Andra versen däremot. Rad 5 har både upptakt och katalex. Rad 6 upptakt och trokéer.

Rad sju inleds med en anapest, det vill säga två obetonade stavelser följda av en betonad. Därefter tre jamber. Versen vänder därmed från fallande till stigande takt! Notera att detta sker samtidigt som vändningen i innehållet, rad 7 och 8 är en slags uppläxning. Innehållet och rytmen samspelar alltså.

Rad åtta inleds med en stigande péon, följd av tre jamber och katalex.

Sista versen går tillbaka till den fallande takten. Rad 9 och 11 har både upptakt och katalex, däremellan trokéer. Rad 10 och 12 upptakt och trokéer.

Puh.

Nödrim

Assonans kallas det när det två ord nästan rimmar, när de är lite lika. Det vill säga det som på ren svenska brukar benämnas som nödrim.

Exempel på assonans
Det är sagt
Att han har en hatt

Sagt rimmar inte på hatt – men nästan. Klagar någon på dina sopiga rim på julafton kan du alltså rynka på näsan och påpeka att det minsann kallas assonans.

Framförande

Låt absolut inte mottagaren läsa julrimmet tyst. Låt aldrig heller mottagaren läsa rimmet högt själv. Du ska själv läsa upp rimmet för att göra det rättvisa! Det kan vara svårt att läsa en dikt – eller ett julrim – högt första gången man ser den, rytmen blir ofta rätt hackig och allt ditt arbete förgäves.

Julrim läses bara en gång. Gör dem rättvisa!

Att läsa väldigt högt kallas att skandera. Det var särskilt populärt på medeltiden. Är du extra stolt över ditt rim kan det vara värt att testa.

God jul!

Susanna Kierkegaard

Skärp jordbruksstödet för arbetarnas skull

Publicerad i Norrländska Socialdemokraten, 24 oktober 2020.

Det är inte ens tio år sedan arbetare från Bangladesh blev beskjutna av sin grekiska arbetsgivare. De plockade jordgubbar på en bondgård och hade inte fått betalt på flera månader. När de bad om pengarna öppnade chefen eld.  

Händelsen på den grekiska jordgubbsfarmen är exceptionell, men samtidigt del av ett större problem. Säsongs- och migrantarbetare i lantbruket i Europa är ofta utsatta, då de jobbar långa timmar under svåra villkor.  

Den europeiska federationen av fackföreningar inom livsmedels-, jordbruk- och turismsektorerna bedömer att runt fyra miljoner arbetare i EU jobbar svart eller under slavliknande förhållanden i lantbruket. 

Det gör dem till en betydande del av de totalt 10 miljoner arbetare som är anställda i branschen (ungefär tio miljoner till jobbar inom sektorn, men de är inte anställda utan utgörs av bönderna själva och deras familjer). 

En del får ingen eller väldigt lite lön. Andra tvingas bo trångt ihop i baracker eller tält, där det är omöjligt att uppehålla goda hygieniska standarder. Detta har förstås lett till stora problem nu under pandemin, och på flera gårdar runt om i Europa har hundratals migrantarbetare smittats i kluster.

Läs hela texten om hur jordbruksstödet kan förbättras här.

Inte lätt att rösta rätt

Publicerad i Dagens Arena 9 oktober 2020.

Klockorna som ringer in till votering i Europaparlamentet är öronbedövande. Byggnaden skakar, rasten är över och ledamöterna masar sig vanligtvis in i plenisalen för att trycka på knappar.

Men sedan pandemin fick fart i våras har det varit tommare än vanligt i korridorerna. Folk jobbar hemifrån, och resorna till Strasbourg är inställda. Klockorna ringer fortfarande lika högt, men röstningen görs på distans.

För en svensk kan det tillfälliga systemet bjuda på en analog chock. Här finns inga BankID, intranät eller säkra uppkopplingar – nej, ledamöterna och deras assistenter skriver helt enkelt ut röstlistorna på papper, markerar hur de vill rösta, signerar, skannar och skickar iväg dem till presidiet från ledamotens officiella mejladress.

Förra veckan var det många papper som skulle in. Under sessionen i Bryssel behandlades flera viktiga frågor. Bland annat röstade man om EU:s nya klimatlag, som svenska Jytte Guteland (S) haft ansvar för. Dessutom antogs en ny skogsstrategi, som förstås har särskilt stor betydelse för ett land med så mycket skog som Sverige. Många av de viktiga omröstningarna var jämna, och varje röst spelade roll.

I protokollen saknas dock ett namn – Sverigedemokraternas Jessica Stegrud har inte röstat alls under onsdagseftermiddagen.

I protokollen saknas dock ett namn – Sverigedemokraternas Jessica Stegrud har inte röstat alls under onsdagseftermiddagen. Därmed missade hon slutomröstningen om både klimatlagen och skogsstrategin.

Läs vidare här.

EU:s klimatlag förtjänar att tas på allvar

Ikväll och imorgon röstar Europaparlamentet om EU:s nya klimatlag. Månadens EU-krönika i Dagens Arena handlar om lagen, kritik den fått av klimatrörelsen och Greta Thunberg och vad den säger om dagens Europa.

Publicerad i Dagens Arena, 6 oktober 2020.

På onsdag kväll denna vecka röstar Europaparlamentet om EU:s nya klimatlag. Lagen avgör hur och när EU ska minska sina koldioxidutsläpp och bli klimatneutralt. Rapportör och ansvarig för lagstiftningen är den svenska socialdemokraten Jytte Guteland. Det är ett av de tyngsta uppdrag en svensk haft i Europaparlamentet.

Ambitionen i förslaget är att EU ska bli klimatneutralt till 2050. Mest debatterad har målsättningen i minskning av koldioxidutsläpp till 2030 varit. EU-kommissionens ursprungliga förslag är 55 procents minskning, medan Europaparlamentet ser ut att vilja höja ambitionerna till åtminstone 60 procent. En annan kontroversiell fråga är huruvida målen ska vara bindande för varje enskilt land eller bara för EU som helhet, vilket i praktiken avgör om mindre ambitiösa medlemsstater ska kunna åka snålskjuts på de duktigare.

Lagen marknadsförs som radikal i kontrast till EU:s historia som kol- och stålunion. Samtidigt riktar klimatrörelsen stark kritik mot förslagen. Klimataktivisterna Greta Thunberg, Luisa Neubauer, Adélaïde Charlier och Anuna de Wever van der Heyden publicerade häromdagen kritik mot den blivande lagen. Framför tittar de närmare på siffrorna – vad är egentligen en 55 procents minskning?

Läs hela texten hos Dagens Arena här.

Snabbare deportationer löser inte EU:s problem

Genomgång och analys av det nya migrationspolitiska paket kommissionär Ylva Johansson presenterade för en vecka sedan, ledarkrönika publicerad i Norrländska Socialdemokraten 26 september 2020.

Ingen kommer bli nöjd, konstaterade Ylva Johansson när hon i onsdags lade fram sitt nya förslag för en gemensam migrationspolitik i EU. Som inrikeskommissionär har den tidigare S-ministern haft som mål att få till ett förslag alla länder kan acceptera.  

Man skrotar de gamla Dublin-reglerna för Grekland och Italiens skull, så att allt ansvar inte längre ligger på de länder flyktingarna först kommer till. Man öppnar möjligheter till omfördelning om det kommer många flyktingar på en gång, efter påtryckningar från bland annat svenska regeringen. 

Samtidigt gör man det möjligt för länder att hjälpa till med deportationer istället för med mottagandet – antagligen för att få med sig de länder som inte vill ta emot en enda flykting. 

Allt ska gå snabbare, är det övergripande meddelandet från kommissionen – registrering, behandling och eventuell deportation ska ske i rasande takt. Nya kontroller utanför EU:s gränser ska registrera de som vill komma in, genomföra hälso- och identitetskontroller och ta fingeravtryck – allt på mindre än fem dagar. 

De som bedöms ha mindre chans till asyl slussas vidare till en ny slags process som ska ta max 12 veckor. Den som får avslag efter en sådan prövning ska deporteras omedelbart.  

De som däremot i den första kontrollen bedöms ha större chans till asyl får genomgå den vanliga asylprocessen innanför gränsen. Bedömningen av hur stor chans en sökande har att få asyl baseras på hur många från personens hemland som tidigare fått asyl – över 20 procent leder till den vanliga asylprocessen, under 20 procent till snabbversionen. 

Frågan är hur rättssäker den senare kommer vara i praktiken. Att minska det lidande som orsakats av långa väntetider vore en humanitär vinst, men risken är att bedömningarna blir orättvisa och baseras mer på härkomst än den individuella situationen.

Läs resten av texten i NSD här.

Därför kommer inte Macron överge Strasbourg

Alla svenska EU-politiker tycker att man ska sluta resa mellan de dubbla parlamenten i Bryssel och Strasbourg. Men vad skulle egentligen krävas för att lägga ner det franska? Konkreta förslag i slutet av texten.

Publicerad i Dagens Arena 10 september 2020.

Korridorerna i Bryssel kantas av stora, svarta plastlådor. De ligger där och vilar största delen av tiden, matta och kantiga, sådär klumpiga som något som håller hur länge som helst och för vad som helst. Skulle Europaparlamentet brinna upp skulle de där lådorna och dokumenten inuti dem antagligen ligga kvar i en stor svart hög under all aska när allt slocknat.

En gång i månaden stängs de. Feta, blanka hänglås klickar igen, anonyma män i uniform plockar mekaniskt upp dem och lastar upp dem på pirror, i lastbilar som tar dem ut ur landet, över dess sydliga gräns. De åker till Strasbourg.

Så ska det gå till, för så står det i fördraget från 1992. Varje månad åker 705 Europaparlamentariker och ett par tusen tjänstemän snabbtåg, bil eller taxi från Belgien till Frankrike för att rösta. Det vardagliga arbetet sker i Bryssel, finalen i Strasbourg. Fransmännen ville ha det så.

Men under pandemivåren har resandet satts på paus. Inte nog med att det har blivit riskabelt att fylla en och samma byggnad i Bryssel med politiker som rest dit från EU:s alla hörn – att sätta dem alla på ett tajt snabbtåg till en av Frankrikes värst drabbade regioner hade varit snäppet värre.

Läs vidare i Dagens Arena här.

Linderborgs osäkerhet gör boken värd att läsa

Recension publicerad i Tidningen Ångermanland 29 augusti 2020.

Åsa Linderborgs “Året med 13 månader” (Polaris) är inget försvarstal. Boken är en chans att förstå. Jag läser intresserat Linderborgs dagböcker från hösten 2017-2018 och önskar att fler kunde skriva som hon gör, jag vill dyka in i alla huvuden som funderar lika sårbart och personligt över frågor om skuld, klass och politik.

Me too-uppropet skakade om Aftonbladet rejält. Skribenten Fredrik Virtanen blev anklagad för våldtäkt och fick sluta. Åsa Linderborg, då kulturchef på tidningen, skrev hårda texter om Stadsteaterns VD Benny Fredriksson som senare tog sitt liv.

I Linderborgs bok får vi läsa om hur kulturchefen själv upplevde den omskakande hösten. Det är förstås ingen munter berättelse. Linderborg blir lämnad av sin kärlek mitt i alltihopa och verkar gå på autopilot genom skandalerna. 

Hon minns knappt texterna hon själv skrivit. Kritiska läsare av boken kanske ser det som ett försvar eller ett försök att bli av med sin egen skuld, men jag kan inte läsa boken på annat sätt än som en ärlig och sårbar redogörelse för den egna upplevelsen.

Det är mycket jag inte håller med Linderborg om. Hon har en uppblåst bild av sin egen objektivitet, dömer folk snabbt och är ofta väldigt hård mot andra kvinnor. Hon skriver till exempel att “när man rotar lite i de olika högarna av metoo-historier hittar man ofta just det: kvinnor som känner sig utnyttjade för att det första sexet inte ledde vidare till något mer eller större”. 

Jag själv är inte lojal med alla kvinnor. Kvinnor talar inte alltid sanning. Men det är inte heller särskilt många som tjänar på att berätta om en våldtäkt. Att döma alla vittnesmål efter en Linderborgskt skeptisk försiktighetsprincip kommer jag aldrig göra. Däremot får hon mig att reflektera mer över mina egna åsikter och tankar. 

Jag landar i att allt som hänt inte går att bevisa i en rättssal, särskilt inte det som hänt mellan två människor i ett sovrum. Det betyder inte att det inte hänt, eller att kvinnan har ljugit. Men det betyder inte heller att det är fel med en friande dom i rätten.

Jag är glad att få ta del av Linderborgs tankar, både de politiska om jämställdhet och socialism och de privata om hennes egen klassresa och åldrande. De gånger jag inte håller med henne tror jag åtminstone att jag förstår hur hon tänker.

För bara ett par dagar sedan kom Cissi Wallins bok “Allt som var mitt” ut. Den handlar också om Me too, hennes anklagelser mot Fredrik Virtanen, uppväxten i Uddevalla och livet som ung nyinflyttad i Stockholm. Jag har fortfarande en bit kvar att läsa, men noterar tidigt likheter och olikheter i relation till Linderborgs berättelse. 

Wallins bok är ett försvarstal. Förvisso ett bra sådant, men en berättelse om någon som har rätt blir per automatik mindre intressant. Linderborg tvivlar, ifrågasätter sig själv och svajar. Det är det osäkra som gör hennes dagböcker värda att läsa.

När jag läser ”Året med 13 månader” önskar jag att fler kunde skriva som Linderborg. Om vi kunde få ta del av 500 lika välskrivna, öppna och sårbara sidor från alla vi inte håller med eller förstår skulle nog världen bli en bättre plats.

Susanna

Statsministern kan inte stoppa corona

Får politiker skylla på slumpen? Var går gränsen mellan ansvarsutkrävande och galenskap? En ledare om slump, klass och den svenska tron till politiken.

Publicerad i Tidningen Ångermanland 27 augusti 2020.

Häromdagen krävde författaren Jonas Gardell ett slutdatum för coronakrisen. Det är inte första gången liknande krav riktas mot regeringen. Tidigare i vår var det näringslivet som upprört ville att statsministern skulle sätta ett slutdatum för krisen, nu är det delar av kultursektorn.

“Politik är att vilja” påpekar Gardell i sin debattartikel på Expressen Kultur, och menar att Löfven därför borde våga spika ett datum då restriktionerna för kultursektorn kan upphöra. Politik kanske är att vilja, men problemet är att allt inte är politik. Allt går inte att kontrollera. 

Men det ska man helst inte säga i Sverige. 

När Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson den 7 juni sade till Svenska Dagbladet att det var slumpen som gjort att Sverige blev hårt drabbat av Corona i början kunde jag inte låta bli att fnissa. Han hade säkert rätt, men jag kunde redan se reaktionerna framför mig – i Sverige skyller man nämligen inte på slumpen. Här ska det utkrävas politiskt ansvar för precis allting. 

Mycket riktigt bröt helvetet lös efter Carlsons förklaring. Sverigedemokraterna krävde svar från socialminister Lena Hallengren – hur kan regeringen fortsatt ha förtroende för en generaldirektör som skyller på slumpen? Byt ut gubben illa kvickt, var den indignerade undertexten.

När Jonas Gardell och näringslivet kräver slutdatum för coronakrisen är det samma idé om politiskt ansvar som spökar. Ingenting kan eller får vara utom statsministerns kontroll – inte ens en världshärjande pandemi. Då har statsministern gjort ett dåligt jobb.

På ett sätt är det fantastiskt att vi svenskar har en så stor tilltro till våra folkvalda och det politiska systemet. I de flesta fall är det helt rätt att utkräva politiskt ansvar för det som drabbat oss.

Men att helt bortse från slumpen är att förblindas av ideologi. Nyliberalismen avfärdar ofta omfördelning med att folk förtjänar den ekonomiska situation de är i. Att någon är fattig beror på bristande initiativförmåga, att en annan är sjuk kan förklaras med att den varit oförsiktig. Men i verkligheten beror olyckan oftast på strukturella orättvisor och slumpen: klassamhälle i kombination med att man inte väljer vilken familj man föds in i. Den som inte ser klass kan inte heller se slump.

Kanske kan vi lära oss något om varandra och samhället genom att studera diskussionerna som förts under denna kris. Vi har behövt anpassa oss efter något stort och komplicerat som inte alltid går att kontrollera, varken privat eller politiskt, även om vi förstås ska göra vårt bästa för att minska skadorna där det går.

Med den insikten går det också att skilja på sådant som slumpen avgör, och det vi faktiskt kan påverka – inte alltid på individnivå, men strukturellt. Det är inte slumpen som gjort att pandemin drabbat arbetarklassen hårdast. De som inte kan jobba hemifrån tvingas ta risker. Att arbetsgivare och politiker inte fattar beslut som skulle kunna skydda dem – krav på skyddskläder, fler avgångar i kollektivtrafiken för att glesa ut de resande – är ett aktivt val.

Jonas Gardell kommer bli besviken. Ingen politiker kan sätta ett slutdatum för en pandemi. Vad de däremot kan göra är att försöka jämna ut slumpens effekter i samhället, genom omfördelning och medvetet motstånd mot orättvisa strukturer. Sätta ett slutdatum för klassamhället.

Min generation blev kvar med notan

Krönika publicerad i Tidningen Ångermanland och Värmlands Folkblad 15 augusti 2020.

Det är alltid de över 50 som vill spela frågesportsspel på släktträffarna. Inte så konstigt, med tanke på att spelet för dem är en tävling i minne snarare än kunskaper. De var ju med när allt hände. Till skillnad från yngre deltagare, som tävlar i hur mycket de frenetiskt lyckats forska fram under sina få levnadsår. 

Det var länge sedan jag tvingades till att spela ett sådant sällskapsspel. Jag saknar inte de rynkiga ansikten som gapade av fasa när jag som 14-åring inte hört talas om någon gammal regissör i hockeyfrilla. Lagom till att jag fyller 25 i höst har jag trots allt lyckats komma ikapp historien så gott det går, lärt mig det viktigaste av allt som hänt innan jag föddes.

Men jag tänker mycket på känslan av utanförskap i relation till de äldre generationerna. De kallar oss millennials. Epitetet associeras kanske mest med bortskämdhet och datorspelsberoende, men min generation har präglats av tyngre upplevelser än så.

Vi växte upp i finanskrisens efterdyningar och stretar nu fram genom den andra stora ekonomiska krisen under vår livstid. Jag kan inte ens minnas en tid då klimathotet inte hängde över vår tillvaro som en tung zeppelinare. Det är lätt att känna sig avskärmad från allt som pågår omkring en. Om jämnåriga använder datorspel som tillflyktsort kommer jag inte att döma dem.

Till och med jag, som deltar aktivt i politik och samhällsdebatt, har svårt att relatera till våra gemensamma politiska system. Ta arbetsmarknaden till exempel. Jag vet i teorin att LAS är bra för anställningstryggheten och stöttar självklart de som kämpar för att få behålla turordningsreglerna. Trots det känner jag ingen i min egen ålder som faktiskt gynnats av dem. 

Vår generation blir utlasade, inte inlasade. Vi blir omkringkastade mellan vikariat, den ena anställningsformen märkligare än den andra, allt för att arbetsgivarna ska slippa bli fast med oss. De betalda semestrarna, fasta anställningarna och friskvårdsbidragen var redan slut när min generation började jobba.

Vi förstår alla politiska vinster i teorin, men berörs inte av dem själva. Att debattera anställningstrygghet är ungefär som att svara på frågesportsfrågor om Berlinmurens fall, tänka på att folk brukade åka bil utan säkerhetsbälte eller att Carl Bildt varit statsminister. Man läser om det i böcker och på nätet och förstår det i teorin, men allt känns väldigt avlägset.

De som är snäppet yngre än jag själv växer upp i en värld där precis vad som helst kan hända. De äldre lämnar efter sig globala spänningar och konflikter, rädsla för terrordåd, en ekologisk kris som de själva misslyckats med att hantera. Våldsamma skogsbränder varvas med hagel mitt i sommaren.

I de länder som drabbats hårdast av viruset är det de unga som tagit den värsta smällen ekonomiskt. Statistik från FN visar att mer än var sjätte ungdom mellan 18 och 29 år har behövt sluta jobba under pandemin. De som inte blivit arbetslösa har fått sina arbetstider neddragna med nära en fjärdedel. Många unga jobbar i sektorer som drabbats hårt av coronakrisen, som turism och vården. Runt 77 procent har osäkra anställningar. 

Jag känner en sorg över att tillhöra generationen som blev till när världen redan var färdig. Och jag önskar att vi kunde prata mer om rättvisa mellan åldersgrupperna. Inte som en tävling, eller i konkurrens mot varandra, men med förståelse och villighet att förändra och inkludera. Åtgärder för att hindra pandemins framfart och mildra dess ekonomiska konsekvenser måste fungera även för de unga.

Annars riskerar världen att tappa en hel generation.

Reducera inte EU till en kostnad

Publicerad i Tidningen Ångermanland 13 augusti 2020.

Häromveckan nekades ett par polska städer EU-bidrag. Den ansvariga kommissionären Helena Dalli motiverade beslutet med att Polen inte följt de gemensamma värderingarna då städerna kallat sig själv “hbtq-fria zoner”.

Det är första gången som brott mot EU:s värdegrund får ekonomiska konsekvenser. Det handlar inte om några stora summor, men det kan bli början på en ny ordning. Framför allt visar händelsen att resten av EU kan markera mot Polen och Ungerns regeringar, bara man vill.

Samtidigt beslutade medlemsländerna att villkora pengar ur EU:s stora återhämtningsfond med upprätthållande av rättsstatens principer. Förhoppningsvis kommer det försvåra för ungerska och polska politiker att mjölka EU på resurser samtidigt som man förtrycker delar av sina egna befolkningar.

Det är första gången som brott mot EU:s värdegrund får ekonomiska konsekvenser

Mycket händer i EU just nu. Framför allt Frankrikes president Emmanuel Macron har storslagna planer för Europa. Han vill att EU ska bli en betydande konkurrent till USA och Kina. Att man till slut lyckades komma överens om en gemensam hantering av coronakrisen är förstås ett steg i precis den riktningen.

Men samtidigt som EU-ledare nere på kontinenten försöker samla världsdelen till handling och mer samarbete, har svenska politiker och tyckare fastnat i att se EU som en belastning.

Det går förstås att tala om EU i termer av kostnader och utelämna allt om vad pengarna faktiskt används till. Det går att förenklat kalla jordbruksstödet för “bidrag till franska bönder”, istället för att se det som en investering i europeisk självförsörjning. Det går också att se bidrag till de länder som (faktiskt oförtjänt) drabbats hårdast av viruset som allmosor.

Men det ger en ensidig bild av det stora projekt Sverige är en del av. EU består av en samling väldigt olika länder som ska komma överens om lösningar på gemensamma problem och satsningar värda biljontals kronor. Det säger sig självt att alla inte får som de vill.

Den nya EU-kommissionen har visat att man klarar av att sammanföra de olika länderna i ett gigantiskt återhämtningspaket, där vi tar ansvar för krisen gemensamt och på ett solidariskt sätt. Samtidigt tar man små steg mot ett mer demokratiskt EU.Det kanske inte är något att fira med stora fyrverkerier. Men vi borde åtminstone ägna det en tanke vid morgonkaffet.

Susanna