Etikett: socialdemokraterna

Lyft näsan ur excelarket

Susanna KierkegaardLämna en kommentar

Publicerad i Dagens Arena, 24 februari 2020.

”Vad har Stefan Löfven gemensamt med en dansk sosse, en nyliberal från Nederländerna och en österrikisk högerpopulist?

De är lika snåla alla fyra. I Bryssel kallas ovanstående nämnda regeringar för EU:s knussliga kvartett, “the frugal four”. Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike är nettobetalare till EU:s budget – och till skillnad från Tyskland, Frankrike och Italien klagar de högljutt över saken.

Förhandlingarna om EU:s långtidsbudget fick ett tillfälligt avbrott i fredags. Medlemsstaterna måste komma överens om hur stor procentandel av BNI alla ska bidra med till det gemensamma projektet. Sedan Storbritannien, som också var en nettobetalande medlemsstat, lämnat EU finns en lucka i finansieringen. Även med minskade utgifter kan avgifterna behöva höjas. Det går den knussliga kvartetten inte med på.

EU-kommissionen föreslår 1,11 procent av BNI i avgift. Då har man dragit ned på jordbruksstöd och sammanhållningspolitik. Men svenska regeringen är inställd på 1 procent, vilket är ungefär vad avgiften legat på den senaste budgetperioden. Får Kommissionen som de vill skulle den svenska notan kunna landa på 15 miljarder kronor mer per år än tidigare. I jämförelse kan sägas att polisen kostar 25 miljarder kronor om året.

För den svenska regeringen är det budgetens storlek som spelar roll – innehållet kommer i andra hand. Finansminister Magdalena Andersson (S) har till exempel inget till övers för EU:s nya klimatfond, som är tänkt att underlätta omställningen i Europa. Kommissionen vill att 80 miljarder kronor ur budgeten ska gå till att hjälpa främst kolberoende regioner i Östeuropa att ställa om.

– EU har hittat på en formel för att fördela pengar som inte finns. Den fördelningen och de siffrorna är inte värda vatten, säger Magdalena Andersson om Klimatfonden till Sveriges Radio.

Svenska regeringen behandlar EU:s budget som ett nollsummespel, snarare än förutsättningen för ett gemensamt projekt. I förhandlingarna verkar det enda som spelar roll vara hur förslagen kan påverka den svenska EU-avgiften – alla andra politiska principer är underordnade.”

Läs resten av krönikan i Dagens Arena här.

Vem blir Labours nya ledare?

Susanna KierkegaardLämna en kommentar

Publicerad i Frihet, 5 februari 2020.

”Några månader har gått sedan det brittiska valet och det enda som går att konstatera med säkerhet är att Labour fick spö. Om det var Corbyns inkompetens, folket som ville få brexit överstökat eller vinklade högerblaskor som avgjorde saken får andra tvista om. Nu ska partiet välja en ny ledare – och vem det blir lär avgöra mer än bara nästa brittiska val.

En ny Labour-ledare måste först och främst ena partiet. I det ingår både att ta till vara på de unga aktivister som strömmat in i rörelsen under Jeremy Corbyns ledarskap, och att vinna tillbaka kärnväljare ur arbetarklassen som tappats bort. Dessutom ska en ny partiledare helst våga tala långsiktighet och allvar i den kortsiktiga populismens tid – samtidigt som han eller hon gärna får vara rapp nog att kunna bemöta Boris Johnsons skitsnack.

Fyra namn är aktuella: Keir Starmer, Rebecca Long-Bailey, Emily Thornberry och Lisa Nandy.”

Läs hela texten här.

Brexit har skakat om och splittrat landet

Susanna KierkegaardLämna en kommentar

Norrländska Socialdemokraten, 21 december 2019.

”De konservativa vann valet i Storbritannien för en vecka sedan. Det blev en riktig brakseger för Boris Johnson som nu styr parlamentet med en majoritet på 40 mandat. I skrivande stund verkar det som att premiärministern kommer få igenom sitt brexitavtal till slut och att Storbritannien därmed går ur EU tidigt nästa år.

Det brittiska valsystemet är en del av förklaringen. Majoritetsval i enmansvalkretsar, alltså att den kandidat som får flest röster i varje valkrets blir det områdets ledamot i parlamentet, är tänkt att leverera starka regeringar och det fungerade den här gången. 

Johnson fick 53 procent av parlamentets ledamöter med bara 43 procent av folkets röster. Systemet gjorde också att ungefär en fjärdedel av väljarkåren taktikröstade på ett annat parti än det de egentligen tyckte bäst om. 

Ett par mönster går att urskilja i resultatet. 

För det första gjorde de konservativa sina största procentuella ökningar i områden där många var för Brexit i folkomröstningen 2016. Partiets väljare angav också Brexit som sin viktigaste politiska fråga. För Labours väljare var sjukvården viktigast, därefter kom ”att stoppa Brexit”. Frågan om att lämna EU har verkligen skakat om politiska lojaliteter och splittrat landet. 

För det andra syns nya mönster i hur medborgarna röstar baserat på utbildningsgrad och ålder. Labour lockade yngre och mer välutbildade väljare än tidigare, medan de med låg utbildningsgrad gick över till de Konservativa. Skillnaden syntes framför allt i småstäder, som svängde till det konservativa partiet. I åldersgruppen 18-24 röstade 54 procent på Labour, bland 65-plussare låg siffran på så få som 18 procent. De unga gillade partiets vänstersväng.

Faktum är att en stor del av de brittiska väljarna tyckte om Jeremy Corbyns politik. De nya, radikala politiska förslagen gick hem hos folket: opinionsundersökningar visade att en majoritet tyckte om partiets förslag om högre skatter för de som tjänar allra mest, åternationaliseringarna av järnvägar och vattenledningar och idéerna för att få in fler arbetare i företagsledningar. 

Hur kunde Labour då förlora så stort? Förklaringen ligger i trovärdigheten. Corbyn själv var impopulär (vilket delvis måste förklaras med att han blivit exceptionellt hårt attackerad och felaktigt representerad i media enligt en studie från London School of Economics). 

De flesta väljare trodde inte heller att partiets program skulle kunna bli verklighet, åtminstone inte utan skattehöjningar för vanligt folk. Det spelar ingen roll hur bra ett politiskt program är om ingen tror att det kommer genomföras. Labour lärde sig den hårda vägen.”

Läs vidare i NSD här.

I’m canvassing for Labour — even though, as a Swede, I can’t vote in this election

Susanna KierkegaardLämna en kommentar

The Guardian, 2 December 2019.

“The UK election is probably none of my business. I don’t live here and I can’t vote. And yet I’m so invested in the outcome, I have decided to come over from Sweden to volunteer for the Labour party, handing out flyers and knocking on doors. Having grown up in Sweden, I already know some of Jeremy Corbyn’s proposed policies can work. I’ve benefited from free school lunches, have had access to university without tuition fees, and received free dental checkups into my 20s.

Despite having access to all these things back home, I chose to come to the UK in 2014 to do my degree at Oxford University. The combination of subjects in my degree, the tutors who made me think so hard I sometimes thought my head would fall off, and the beautiful city made it worth moving. However, the cultural difference was shocking as I got a glimpse of the class divide in Britain and what life outside the Scandinavian welfare model looks like.

People were sleeping rough all over the city. My fellow students often needed counselling to help cope with the financial stress caused by debt, tuition fees and high living costs. Mental health problems and anxiety were more the rule than the exception.

And while the UK has some of the world’s best universities, high fees have helped turn education into a mere instrument, a rubber stamp on a CV, the point of which is simply to land a job. An Oxford graduate who sued the university in 2016 when he failed to achieve a lucrative legal career was just expressing what is implicit in the functioning of the current education system: the point of a degree is not knowledge in itself.

In an economic system with workaholism built into it, where humans serve eternal capitalist growth, there is no capacity to measure the results of an education apart from monetary gain. Studying to learn, rather than to be of use to someone else, makes you feel like a person worth investing in, not a tool made to serve an economic target.

But while Sweden has been known for its welfare state for over a century, the Swedish Social Democrats are not what they used to be. The party’s popularity is declining, and it has started echoing its rightwing opponents on migration, pitting citizens against each other, blaming increased immigration for welfare cuts, and ignoring the needs of the majority it should be representing. It is now in danger of losing its position as Sweden’s largest party.”

Read the full article online here.

Shekarabi får sjukförsäkringen i knäet

Susanna KierkegaardLämna en kommentar

Piteå-tidningen, 2 oktober 2019.

”Under måndag kväll avgick Annika Strandhäll (S) som socialförsäkringsminister. Beskedet kommer efter att Strandhälls sambo hastigt avlidit, och hon har uppgett att hon avgår för att få mer tid till familjen. Under tisdag eftermiddag blev det klart att sittande civilminister Ardalan Shekarabi (S) tar över uppdraget som socialförsäkringsminister. 

Med Annika Strandhälls avgång förlorar regeringen en modig och intressant politiker. Efter valet 2014 klev Strandhäll in i Stefan Löfvens regering som socialförsäkringsminister. Då kom hon direkt från fackföreningsrörelsen och ett uppdrag som ordförande för fackförbundet Vision (tidigare SKTF).

Den nya posten var ingen enkel roll. Med sjukförsäkringen på sitt bord behövde Strandhäll ta tag i den skarpa kritik som riktats mot Försäkringskassan. Regelverken har varit obegripliga, bedömningarna inkonsekventa och sjuka har vittnat om hur de tvingats söka jobb som inte existerar. Många har hamnat mellan stolarna – för friska för att få sjukpenning enligt Försäkringskassan, men för sjuka för att arbeta enligt Arbetsförmedlingen.”

Läs vidare i Piteå-tidningen här.

Sätt en vuxen Greta i regeringen

Susanna KierkegaardLämna en kommentar

Margot Wallström avgår och Löfven ska hitta någon ny. Jag gissar på Ann Linde, tidigare EU-minister som på mystiskt vis blev nedgraderad till utrikeshandelsminister efter valet. Det spekulerades i att hon kanske skulle bli Sveriges nya EU-kommissionär, att den nya ministerposten var en mellanlandning. Kanske var den det, fast inför jobbet som utrikesminister?

Linde vore ett lite trist val. Det fantastiska med Wallström har varit hennes mod! Jag vill ha en radikal utrikesminister.

Roligare vore det om Jytte Guteland hämtades hem från Bryssel. Guteland är det närmaste vi har en vuxen Greta Thunberg. Hon tar politik på allvar, är karismatisk och skulle kunna sätta Sverige på kartan inte bara med feministisk, utan med klimat-aktiv utrikespolitik (Guteland har jobbat med miljö- och klimat som Europaparlamentariker).

Sätt en vuxen Greta i regeringen!

‘Nettobetalare’ är inte en personlighet

Susanna KierkegaardLämna en kommentar

Piteå-tidningen, 23 maj 2019.

”Sverige, vi har ett attitydproblem. Det kan inte ha undgått någon som hängt med i EU-valrörelsen de senaste veckorna att vi kan bäst, vet mest och är snålast. Budskapet från politikerna baseras framför allt på att vi svenskar är nettobetalare.

En nettobetalare är formellt sett ett land som betalar mer i EU-avgift än det får tillbaka i diverse bidrag och investeringar från unionen. Men att vara nettobetalare har blivit mer än så – i Sverige är det numera en livsstil.

Varenda EU-debatt, valaffisch och kandidat till Europaparlamentet verkar utgå från samma grundinställning: vi, nettobetalarna, ska lära Europa hur saker och ting görs. Vi bygger Europa. Det är vi, de stora välgörarna i norr, som lägger vägar i Östeuropa och sår de franska åkrarna.”

https://www.pt.se/opinion/ledare/nettobetalare-ar-inte-en-personlighet-11238123.aspx

Högerextremism bekämpas inte med floskler, Fritzon

Susanna KierkegaardLämna en kommentar

Piteå-tidningen, 6 april 2019.

”Socialdemokraternas partikansli på Sveavägen 68 i Stockholm har blivit en larmcentral. Inför EU-valet är tonläget högt. Hotet från högerextremismen är en av partiets tre stora valfrågor. Väljarna varnas, vi får höra att vår trygghet och frihet är hotad, och att det är i vallokalen den 26 maj 2019 som striden avgörs.

Visst är socialdemokratin högerextremismens ideologiska motpol. Men vad ska ett par sossar i en dyster korridor i Bryssel göra åt högerextremismens spridning i Polen? Där tar fantasin slut på partikansliet. Konkreta förslag för att stoppa högerextremismen saknas. Antingen planerar toppkandidaten Helene Fritzon (S) att skrämma bort högerextremisterna genom sin blotta närvaro i Europaparlamentet, eller så har vi problem.”

https://www.pt.se/opinion/ledare/hogerextremism-bekampas-inte-med-floskler-fritzon-11179703.aspx