Torsdag den 12 december är det nyval i Storbritannien. Det utlystes av landets konservativa premiärminister Boris Johnson, som hoppas på att stärka sitt stöd i parlamentet för att kunna få igenom sitt brexitavtal. Här är det du behöver veta.
Varför är det val?
Allt handlar om brexit, som vanligt. Det brittiska parlamentet måste godkänna ett eventuellt brexitavtal innan det kan införlivas. Det har de hittills inte velat göra. De konservativa, som sitter i regeringsställning och har gjort det sedan innan folkomröstningen 2016, har ingen egen majoritet och har inte heller lyckats skrapa ihop tillräckligt stöd från andra partier för att kunna genomföra sina planer. Därför har premiärministern Boris Johnson nu utlyst ett nyval i hopp om att kunna få ett starkare mandat och på så sätt lyckas genomdriva brexit en gång för alla.
Den förra premiärministern försökte göra ungefär samma sak 2017. Theresa May hade inte heller tillräckligt stöd för sitt brexitavtal, och utlyste därför nyval. Det resulterade i att hennes parti försvagades och tappade mandat i parlamentet. Efter förlusten gjorde partiet upp med de nordirländska unionisterna DUP om stöd. Det krånglade till brexitprocessen ännu mer. Den känsliga nordirlandsfrågan blev inte enklare att lösa efter att regeringen blivit beroende av stöd från en av sidorna i konflikten.
Sedan Boris Johnson tog över som premiärminister i somras och därefter presenterade sitt brexitavtal har de Konservativa tappat stödet från DUP. Johnsons avtal innehöll en lösning för Nordirland som skulle kräva kontroller av varor som fraktas mellan GB* och Nordirland, något DUP vägrat gå med på.
När den brittiska premiärministern tappat sin samarbetspartner och misslyckats med att få sitt avtal godkänt av parlamentet försöker han istället söka stöd hos väljarna. Genom en större majoritet hoppas Boris Johnson kunna driva igenom sin version av brexit.
Vad handlar valet om?
Brexit tar förstås upp en stor del av debatten. Men försök görs, framför allt av oppositionspartiet Labour, att skifta fokus till andra politiska frågor. Oppositionsledare Jeremy Corbyn och hans rörelse har flitigt tagit fram ett kampanjhäfte av vilket en liten del handlar om brexit, men desto mer handlar om radikala förändringar som skulle kunna förbättra folks vardag radikalt.
Det man ska ha med sig är att valsystemet i Storbritannien, som är tänkt att göra det enklare för stora partier att ta sig in i parlamentet och bilda egen majoritet, gör att flera rörelser behöver samsas inom det brittiska arbetarpartiet. I Labour finns både det som liknar svenska socialdemokrater och vänsterpartister. Just Jeremy Corbyn är en blandning av de två – en del poänger ur manifestet är sådant som svenska socialdemokrater infört här hemma och ser som självklara, till exempel gratis luncher i skolan, fri tandvård upp till en viss ålder och kostnadsfria universitetsutbildningar. Annat går längre åt vänster än så, till exempel kraven på höjda skatter för de rikaste och återförstatligande av tjänster som posten och järnvägarna, eller krav på gemensamt ägande av större bolag.
Labour försöker framförallt få valet att handla om landets sjukvårdssystem NHS och resultaten av regeringens besparningar. Både de Konservativa och det näst största oppositionspartiet Liberaldemokraterna vill hellre prata om brexit.
Vad vill de olika partierna?
Partiernas linjer i brexitfrågan
Konservativa partiet vill lämna EU med ett avtal, helst det som Boris Johnson just förhandlat fram. Avtalet skulle ge ett hårt brexit, med gränskontroller mellan GB* och Nordirland. Går inte det kan man tänka sig att gå ur EU utan ett avtal.
Labour vill förhandla fram ett nytt avtal för ett mjukare brexit med EU inom tre månader efter valet. Därefter ska folket få säga sitt i en folkomröstning (inom 6 månader från valet), då de kan välja mellan avtalet i fråga och att dra tillbaka brexit helt och stanna i EU. Ett avtalslöst brexit finns inte med på bordet.
Liberaldemokraterna har starkt tagit ställning för att återkalla artikel 50 och strunta helt i brexit. För att det skulle gå behöver partiet en egen majoritet. Eftersom det inte är särskilt troligt har de också sagt att de som andrahandsval kan tänka sig en folkomröstning likt den Labour föreslagit.
Skotska nationalistpartiet kan tänka sig en till folkomröstning, i vilken partiet skulle kampanja för att få landet att stanna i EU. Vill helst att Skottland ska bli självständigt och få stanna i EU på det viset.
Brexitpartiet vill se en hård brexit till vilket pris som helst, om det så betyder ett brexit utan avtal.
De gröna vill ha en till folkomröstning, och skulle i en sådan kampanja för att stanna i EU.
Här kan du läsa partiernas manifest (partiprogram)
Vem leder?
Frågan om Brexit har lett till ett uppsving för de mindre partierna. Under en kortare period i somras visade opinionsundersökningarna att de Konservativa, Labour, Liberaldemokraterna och Brexitpartiet alla hade ungefär lika stort stöd. Sedan Boris Johnson tog över som premiärminister efter det har opinionen rört sig tillbaka mot hur det såg ut innan dess – de Konservativa leder i opinionen som största parti, Labour ligger ungefär 10 procentenheter efter dem. Liberaldemokraterna är betydligt mindre och Brexitpartiet har tappat det mesta av sitt stöd.
Såhär ser opinionen ut just nu
- Konservativa: 43%
- Labour: 33%
- Liberaldemokraterna: 13%
- Brexitpartiet: 3%
- Gröna: 3%
- Övriga: 5%
Siffrorna kommer ifrån The Guardians sammanvägning av olika opinionsundersökningar, vilken uppdateras kontinuerligt.
Har Labour någon chans?
Har opinionsundersökningarna rätt, skulle de Konservativa få flest mandat i parlamentet (just nu 43 fler än Labour). Men än är valrörelsen inte över, och undersökningarnas resultat förändras i snabb takt.
Bara den senaste veckan har Labour haft ett uppsving i opinionen som i praktiken skulle motsvara drygt ett dussin parlamentsledamöter. De verkar vara det enda parti vars ökning i opinionen faktiskt kan leda till fler mandat (detta beror på britternas minst sagt krångliga valsystem, där majoritet i en valkrets ger en parlamentsledamot).
Labour har de senaste månaderna ökat starkt bland de väljare som vill stanna i EU, bland vilka de nu har stöd av 48%. Samtidigt har Liberaldemokraterna tappat stöd i denna grupp. Bland dem som röstade för brexit 2016 har Labour stöd av ungefär 16%, att jämföra med de Konservativa som i den gruppen ligger på 70%.
För att få en aning om vad det här kan betyda på valdagen kan man jämföra med opinionsundersökningarna som gjordes innan valet 2017. Hittills har utvecklingen i opinionen idag varit väldigt lika det som skedde då. Det går faktiskt till och med lite bättre för Labour i opinionen nu än vad det gjorde lika långt in i valkampanjen 2017.
I slutet av valrörelsen 2017 låg Labour på 37% i opinionsundersökningarna. I valet fick de sedan 41%. Med tanke på hur starkt partiets stöd blev i det faktiska valet, är det inte helt otänkbart att ett liknande uppsving kan ske också denna gång. Framför allt kan överraskningen komma från unga väljare och de som vill stanna kvar i EU.
Skulle Labours kurva fortsätta se ungefär likadan ut nu som den gjorde 2017, skulle det resultera i ett så kallat ”hung parliament”, en situation där inget parti får egen majoritet i parlamentet men där Labour blir största parti.
Det är alltså inte omöjligt att Storbritannien har en ny premiärminister på fredag.
Siffrorna och jämförelserna kommer från bloggen Stats for Lefties som sammanställer bra material på området för den intresserade.
*Great Britain = den största ön av de som utgör det Förenade kungariket. Alltså namnet på allt utom Nordirland och några småöar. Tyvärr har den direkta översättningen av Great Britain, Storbritannien, på svenska blivit synonymt med hela landet inklusive Nordirland. Den som kallar hela landet Förenade kungariket låter oundvikligen som en stropp. I den här texten får det bli GB och UK, där GB = England, Skottland och Wales och UK = England, Skottland, Wales och Nordirland.
För mer information om brittisk politik, brexit med mera, börja prenumerera på min blogg.
Följ gärna @ledarskribent_kierkegaard på instagram för uppdateringar från valarbetet i Storbritannien under veckan.
Susanna Kierkegaard 