Corona kan rivstarta omställningen från olja

Publicerad i Dagens Arena, 25 mars 2020.

”Medan vi sitter i karantän har naturen börjat återhämta sig. En studie från Carbon Brief uppskattar att Kinas koldioxidutsläpp har minskat med en fjärdedel sedan pandemins början. En forskare vid Stanfords universitet räknade ut att förbättringarna av luftkvaliteten som nu uppstått i landet kan rädda livet på över 77 000 kineser, många fler än viruset hittills dödat. Även i Europa har flera städer lyckats minska luftföroreningarna, skriver Politico.

Det är knappast något att glädjas över. Utöver allt mänskligt lidande pandemin orsakar, lär den leda till en ekonomisk kris. En kris, eller bara lågkonjunktur, är dålig för klimatet. För det första saktar de minskande investeringarna ned vår övergång till att bli fossilfria, för det andra har koldioxidutsläppen tidigare ökat stort efter finanskriser. Till exempel minskade utsläppen från fossila bränslen och cementproduktion efter finanskrisen 2008 först med 1,4 procent 2009, för att sedan öka med 5,9 procent året därefter.

Det är dags att lära oss av det och agera. Coronaviruset ger oss ett ypperligt tillfälle att rivstarta omställningen från fossila bränslen till förnybar energi. De låga oljepriserna är en god anledning att börja fasa ut subventioner av det fossila, samtidigt som en annalkande lågkonjunktur motiverar stora investeringar i grön energi.

Statistik framtagen av EU-kommissionen 2019 visar att EU:s medlemsländer i genomsnitt lade 600 miljarder kronor per år på subventioner av fossila bränslen mellan 2014 och 2016. Detta trots att man för länge sedan kommit överens om att sluta med just sådana subventioner. Fyra av EU-länderna planerar dessutom att införa ytterligare subventioner innan 2030: Tyskland, Grekland, Polen och Slovenien.

Nu borde man på EU-nivå enas om ett enhetligt sätt att definiera och mäta de fossila subventionerna.

En ekonom från St Andrews universitet i Skottland som räknat på EU-ländernas fossila subventioner konstaterar att de ökat med över 2,5 gånger mellan 2010 och 2017. Hade subventionerna tagits bort 2010 hade EU:s koldioxidutsläpp kunnat bli 9 procent mindre och regeringarna kunnat spara motsvarande 4500 miljarder kronor i kostnader och uteblivna intäkter. Så mycket pengar hade till exempel kunnat användas till 20 000 kilometer nya banor för höghastighetståg (just nu finns 9000 kilometer i Europa), omskolning för 14,7 miljoner arbetare som drabbas av omställningen – eller 37 nya kärnkraftverk om man är lagd åt det hållet.”

Läs hela texten hos Dagens Arena här.

Lyft näsan ur excelarket

Publicerad i Dagens Arena, 24 februari 2020.

”Vad har Stefan Löfven gemensamt med en dansk sosse, en nyliberal från Nederländerna och en österrikisk högerpopulist?

De är lika snåla alla fyra. I Bryssel kallas ovanstående nämnda regeringar för EU:s knussliga kvartett, “the frugal four”. Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike är nettobetalare till EU:s budget – och till skillnad från Tyskland, Frankrike och Italien klagar de högljutt över saken.

Förhandlingarna om EU:s långtidsbudget fick ett tillfälligt avbrott i fredags. Medlemsstaterna måste komma överens om hur stor procentandel av BNI alla ska bidra med till det gemensamma projektet. Sedan Storbritannien, som också var en nettobetalande medlemsstat, lämnat EU finns en lucka i finansieringen. Även med minskade utgifter kan avgifterna behöva höjas. Det går den knussliga kvartetten inte med på.

EU-kommissionen föreslår 1,11 procent av BNI i avgift. Då har man dragit ned på jordbruksstöd och sammanhållningspolitik. Men svenska regeringen är inställd på 1 procent, vilket är ungefär vad avgiften legat på den senaste budgetperioden. Får Kommissionen som de vill skulle den svenska notan kunna landa på 15 miljarder kronor mer per år än tidigare. I jämförelse kan sägas att polisen kostar 25 miljarder kronor om året.

För den svenska regeringen är det budgetens storlek som spelar roll – innehållet kommer i andra hand. Finansminister Magdalena Andersson (S) har till exempel inget till övers för EU:s nya klimatfond, som är tänkt att underlätta omställningen i Europa. Kommissionen vill att 80 miljarder kronor ur budgeten ska gå till att hjälpa främst kolberoende regioner i Östeuropa att ställa om.

– EU har hittat på en formel för att fördela pengar som inte finns. Den fördelningen och de siffrorna är inte värda vatten, säger Magdalena Andersson om Klimatfonden till Sveriges Radio.

Svenska regeringen behandlar EU:s budget som ett nollsummespel, snarare än förutsättningen för ett gemensamt projekt. I förhandlingarna verkar det enda som spelar roll vara hur förslagen kan påverka den svenska EU-avgiften – alla andra politiska principer är underordnade.”

Läs resten av krönikan i Dagens Arena här.

Gråt inte över Brexit

Publicerad i Norrländska Socialdemokraten, 18 januari 2020.

Stockholm har finbesök och Europahusets lokaler är fullsmockade med folk. Kön till säkerhetskontrollen ringlar flera varv runt entrésalen och frukostmackorna tar slut direkt.

Men så är Brexit kanske den mest välbevakade EU-frågan av dem alla. Det perfekta dramat erbjuder tydliga konflikter, spännande karaktärer och ständiga svängningar – med andra ord något helt annat än alla de obegripliga lagförslag som vanligtvis bollas i oändlighet mellan institutionerna på kontinenten.

Dagens talare är Michel Barnier, fransmannen som representerat hela EU i förhandlingarna med Storbritannien om Brexit. De senaste tre åren ska 450 miljoner invånares intressen ha rymts i den kostymklädda, vithåriga mannen framför oss. Nu finns ett 600 sidor långt avtal på plats.

”Det är inte direkt lättläst, men ni kan ju försöka”, konstaterar Michel Barnier med läspande fransk brytning och en axelryckning.

Barnier har jobbat som politiker hela sitt liv. Första gången han själv fick rösta var i folkomröstningen 1972 då franska medborgare skulle ta ställning till att släppa in Storbritannien i EU. Den då 21 år gamla Michel Barnier gick emot sitt partis linje och kampanjade entusiastiskt för att britterna skulle få vara med.

Just denna dag fyller han 69 år. På plats i Stockholm reflekterar Barnier vemodigt över uppdraget han haft den senaste tiden. Brexit har varit en skolning i tålamod, suckar han och påpekar att det här är första gången man förhandlat om handel och målet inte har varit att få en närmare relation utan tvärtom att komma längre ifrån varandra.

När Storbritannien går ur EU den 1 februari i år lämnar de samtidigt 600 internationella överenskommelser, förklarar han. Dessa kommer man därefter ha ett år på sig att försöka ersätta. Förhandlingarna mellan EU och Storbritannien är inte över bara för att själva utträdet är det.

I mars börjar de nya diskussionerna, och redan i juni ska EU-ländernas ledare mötas för att utvärdera framstegen. 

Tre områden ska bockas av. För det första måste man komma överens om hur EU och Storbritannien ska samarbeta för att möta gemensamma utmaningar som klimathotet. För det andra ska man försöka få till ett säkerhetssamarbete. Och för det tredje gäller det att få ihop ett ekonomiskt partnerskap baserat på lika konkurrensvillkor, förklarar Michel Barnier.

Efter en halvtimmes prat är det dags för frågor. Mikrofonen skickas runt, jag tar den och mumlar ut min fundering varpå Barnier höjer sina smala ögonbryn. Jag vill veta om han gråtit över Brexit.

”Man kan gråta, det är normalt. Men nej, jag har aldrig gråtit över Brexit, även om jag verkligen blivit ledsen”, säger en något obekväm Barnier.

Han lämnar snabbt ämnet och går vidare till att försöka dra konkreta lärdomar av Brexit – knappast en enklare sak. Att lyssna på folket är inte populistiskt, utan en nödvändighet, konstaterar Barnier. Han tror att EU misslyckades med att försvara de medborgare som drabbats negativt av globaliseringen.

Där tar tiden slut. En anställd på Europahuset har tryckt ner ett tårtljus i en lussebulle som sträcks fram mot gästen. Han blåser ut ljuset men vi sjunger inte.

Ylva Johansson kommer aldrig bli poppis i Europa

Piteå-tidningen, 3 oktober 2019.

”Det var åtminstone ingen som skrek på Ylva Johansson under mötet i Bryssel. Den svenska kandidaten till EU-kommissionen förhördes av Europaparlamentet under tisdag eftermiddag. Parlamentarikerna blev inte helt nöjda – Johansson kommer behöva svara på fler frågor från Europaparlamentet skriftligen.

Johansson föreslås bli en av 26 nya EU-kommissionärer. Går det som det är tänkt, får hon ansvar för bland annat migrationsfrågor. EU-kommissionen fungerar ungefär som en gemensam regering för medlemsländerna, till vilken varje land nominerar en kandidat som sedan får ansvar för att genomföra EU-politik inom ett visst område – lite som en minister, alltså. Men innan Ylva Johansson och de andra kan börja jobba, måste Kommissionen som helhet godkännas av EU:s direktvalda organ, Europaparlamentet.

Att Johansson inte fick tummen upp direkt är knappast något personligt. Migrationen är kanske den mest inflammerade politiska frågan i EU. Alla vill olika saker. Den som får uppdraget att förhandla fram en gemensam överenskommelse på området kommer inte ha det enkelt.”

Läs vidare här.

Korruptionsanklagelser förstör trovärdigheten

Norrländska Socialdemokraten, 28 september 2019.

”De tre svenska partiledare som åkte på bjudresa till ett flådigt kändiskalas i Israel lyckades åtminstone inte göra det obemärkt. 

När minsta antydan till korruption väl visar sig i Sverige, blir vi så förvånade att det hamnar på kvällstidningarnas löpsedlar. Ett sundhetstecken.

Värre är det i resten av Europa. Den nya EU-kommissionen ser ut att bli proppfull av politiker involverade i pågående korruptionsutredningar. Men det är inget konstigt med det, enligt Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.”

https://mobil.nsd.se/nyheter/korruptionsanklagelser-forstor-trovardigheten-nm5214830.aspx