Gråt inte över Brexit

Publicerad i Norrländska Socialdemokraten, 18 januari 2020.

Stockholm har finbesök och Europahusets lokaler är fullsmockade med folk. Kön till säkerhetskontrollen ringlar flera varv runt entrésalen och frukostmackorna tar slut direkt.

Men så är Brexit kanske den mest välbevakade EU-frågan av dem alla. Det perfekta dramat erbjuder tydliga konflikter, spännande karaktärer och ständiga svängningar – med andra ord något helt annat än alla de obegripliga lagförslag som vanligtvis bollas i oändlighet mellan institutionerna på kontinenten.

Dagens talare är Michel Barnier, fransmannen som representerat hela EU i förhandlingarna med Storbritannien om Brexit. De senaste tre åren ska 450 miljoner invånares intressen ha rymts i den kostymklädda, vithåriga mannen framför oss. Nu finns ett 600 sidor långt avtal på plats.

”Det är inte direkt lättläst, men ni kan ju försöka”, konstaterar Michel Barnier med läspande fransk brytning och en axelryckning.

Barnier har jobbat som politiker hela sitt liv. Första gången han själv fick rösta var i folkomröstningen 1972 då franska medborgare skulle ta ställning till att släppa in Storbritannien i EU. Den då 21 år gamla Michel Barnier gick emot sitt partis linje och kampanjade entusiastiskt för att britterna skulle få vara med.

Just denna dag fyller han 69 år. På plats i Stockholm reflekterar Barnier vemodigt över uppdraget han haft den senaste tiden. Brexit har varit en skolning i tålamod, suckar han och påpekar att det här är första gången man förhandlat om handel och målet inte har varit att få en närmare relation utan tvärtom att komma längre ifrån varandra.

När Storbritannien går ur EU den 1 februari i år lämnar de samtidigt 600 internationella överenskommelser, förklarar han. Dessa kommer man därefter ha ett år på sig att försöka ersätta. Förhandlingarna mellan EU och Storbritannien är inte över bara för att själva utträdet är det.

I mars börjar de nya diskussionerna, och redan i juni ska EU-ländernas ledare mötas för att utvärdera framstegen. 

Tre områden ska bockas av. För det första måste man komma överens om hur EU och Storbritannien ska samarbeta för att möta gemensamma utmaningar som klimathotet. För det andra ska man försöka få till ett säkerhetssamarbete. Och för det tredje gäller det att få ihop ett ekonomiskt partnerskap baserat på lika konkurrensvillkor, förklarar Michel Barnier.

Efter en halvtimmes prat är det dags för frågor. Mikrofonen skickas runt, jag tar den och mumlar ut min fundering varpå Barnier höjer sina smala ögonbryn. Jag vill veta om han gråtit över Brexit.

”Man kan gråta, det är normalt. Men nej, jag har aldrig gråtit över Brexit, även om jag verkligen blivit ledsen”, säger en något obekväm Barnier.

Han lämnar snabbt ämnet och går vidare till att försöka dra konkreta lärdomar av Brexit – knappast en enklare sak. Att lyssna på folket är inte populistiskt, utan en nödvändighet, konstaterar Barnier. Han tror att EU misslyckades med att försvara de medborgare som drabbats negativt av globaliseringen.

Där tar tiden slut. En anställd på Europahuset har tryckt ner ett tårtljus i en lussebulle som sträcks fram mot gästen. Han blåser ut ljuset men vi sjunger inte.

Brexit har skakat om och splittrat landet

Norrländska Socialdemokraten, 21 december 2019.

”De konservativa vann valet i Storbritannien för en vecka sedan. Det blev en riktig brakseger för Boris Johnson som nu styr parlamentet med en majoritet på 40 mandat. I skrivande stund verkar det som att premiärministern kommer få igenom sitt brexitavtal till slut och att Storbritannien därmed går ur EU tidigt nästa år.

Det brittiska valsystemet är en del av förklaringen. Majoritetsval i enmansvalkretsar, alltså att den kandidat som får flest röster i varje valkrets blir det områdets ledamot i parlamentet, är tänkt att leverera starka regeringar och det fungerade den här gången. 

Johnson fick 53 procent av parlamentets ledamöter med bara 43 procent av folkets röster. Systemet gjorde också att ungefär en fjärdedel av väljarkåren taktikröstade på ett annat parti än det de egentligen tyckte bäst om. 

Ett par mönster går att urskilja i resultatet. 

För det första gjorde de konservativa sina största procentuella ökningar i områden där många var för Brexit i folkomröstningen 2016. Partiets väljare angav också Brexit som sin viktigaste politiska fråga. För Labours väljare var sjukvården viktigast, därefter kom ”att stoppa Brexit”. Frågan om att lämna EU har verkligen skakat om politiska lojaliteter och splittrat landet. 

För det andra syns nya mönster i hur medborgarna röstar baserat på utbildningsgrad och ålder. Labour lockade yngre och mer välutbildade väljare än tidigare, medan de med låg utbildningsgrad gick över till de Konservativa. Skillnaden syntes framför allt i småstäder, som svängde till det konservativa partiet. I åldersgruppen 18-24 röstade 54 procent på Labour, bland 65-plussare låg siffran på så få som 18 procent. De unga gillade partiets vänstersväng.

Faktum är att en stor del av de brittiska väljarna tyckte om Jeremy Corbyns politik. De nya, radikala politiska förslagen gick hem hos folket: opinionsundersökningar visade att en majoritet tyckte om partiets förslag om högre skatter för de som tjänar allra mest, åternationaliseringarna av järnvägar och vattenledningar och idéerna för att få in fler arbetare i företagsledningar. 

Hur kunde Labour då förlora så stort? Förklaringen ligger i trovärdigheten. Corbyn själv var impopulär (vilket delvis måste förklaras med att han blivit exceptionellt hårt attackerad och felaktigt representerad i media enligt en studie från London School of Economics). 

De flesta väljare trodde inte heller att partiets program skulle kunna bli verklighet, åtminstone inte utan skattehöjningar för vanligt folk. Det spelar ingen roll hur bra ett politiskt program är om ingen tror att det kommer genomföras. Labour lärde sig den hårda vägen.”

Läs vidare i NSD här.

Ett skakigt videoklipp får britterna att rasa

Norrländska Socialdemokraten, 23 november 2019.

”På en liten bakgata i centrala Oxford i Storbritannien, innanför höga gallergrindar, ligger en av världens äldsta debattklubbar. Oxford Union Society grundades 1823. 

I dess bibliotek kan medlemmar sitta och läsa i läderfåtöljer under det snirkligt utsmyckade taket, som målades under mitten av 1800-talet av den brittiska konstnären och författaren William Morris. Han vars blommönster finns på soffkuddarna hos varenda svensk medelklassfamilj, ni vet.

Den senaste veckan har brittiska nyhetssajter toppats av ett klipp inifrån klubbens debattsal. I en skakig mobilvideo syns en finklädd student i vit skjorta och kavaj, som verkar bli nedbrottad av säkerhetspersonal. 

Studenten Ebenezer Azamati hade försökt reservera en plats nära utgången eftersom han är blind. Bråk uppstod då med debattklubbens personal. Azamati blev utslängd med våld, fick sitt medlemskap indraget två månader framåt och polisanmäldes av föreningen.

Vid första anblick verkar det märkligt att ett bråk i en brittisk studentklubb hamnar högst upp på landets nyhetssajter. Men under ytan är det andra frågor som kokar.”

Läs vidare i NSD här.

Brexit blir en smocka mot arbetarklassen

Den här texten innehåller en analys av Boris Johnsons brexitavtal, förklarar vad delen om en ”jämn spelplan” betyder i praktiken och hur den kommer påverka arbetarklassen i Storbritannien. Allt är sådant som kan vara bra för vänstern (och andra intresserade) att hålla reda på i diskussionerna om brexit.

Norrländska socialdemokraten, 26 oktober 2019.

”Brexit är mer än ett politiskt spel. När Storbritannien lämnar EU kommer det påverka vardagen för alla britter – både de som röstade för Brexit och de som röstade för att stanna.

Den konservativa regeringen med Boris Johnson i spetsen har förhandlat fram ett nytt avtal med EU. På grund av den tajta tidsplanen – Storbritannien hade planerat att lämna EU redan på torsdag, den 31 oktober – har man inte hunnit göra en ordentlig ekonomisk analys av vilka konsekvenser Johnsons avtal skulle kunna få.

Bara det skickar en tydlig signal. Den konservativa regeringen kunde inte bry sig mindre om vad brexit får för faktiska konsekvenser. För Boris Johnson är Brexit ett politiskt spel, där målet är att gå ur EU med eller utan avtal. Vad det medför för den vanliga, arbetande befolkningen är mindre viktigt.

En sak är säker: Boris Johnsons avtal är värre än det som den förra premiärministern Theresa May förhandlade fram. Och det är arbetarna som fått ta den största smällen.”

Läs vidare i NSD här.

Korruptionsanklagelser förstör trovärdigheten

Norrländska Socialdemokraten, 28 september 2019.

”De tre svenska partiledare som åkte på bjudresa till ett flådigt kändiskalas i Israel lyckades åtminstone inte göra det obemärkt. 

När minsta antydan till korruption väl visar sig i Sverige, blir vi så förvånade att det hamnar på kvällstidningarnas löpsedlar. Ett sundhetstecken.

Värre är det i resten av Europa. Den nya EU-kommissionen ser ut att bli proppfull av politiker involverade i pågående korruptionsutredningar. Men det är inget konstigt med det, enligt Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.”

https://mobil.nsd.se/nyheter/korruptionsanklagelser-forstor-trovardigheten-nm5214830.aspx

Problemen som uppstår när ingen läser tidningen

NSD, 31 augusti 2019.

”Riksdagsledamoten var kanske lite nervös. Först beklagade han sig över att tidningarna inte rapporterat tillräckligt om Socialdemokraternas vinster i Januariavtalet. Sedan sa han att lokaltidningarna verkade ha som affärsmodell att bara skriva om negativa nyheter.

Tredje gången han klagade på media fick jag nog.”

https://nsd.se/nyheter/problemen-som-uppstar-nar-ingen-laser-tidningen-nm5195951.aspx

Som politiker räcker det inte att följa regelboken

NSD, 18 maj 2019.

”Malin Björk gjorde allt enligt regelboken. Trots det blev hon huvudnumret i veckans EU-rapportering när SVT pumpade ut sitt stora avslöjande.

I rollen som Vänsterpartiets europaparlamentariker har Björk plockat ut ett saftigt traktamente för dagarna hon jobbat i Bryssel – trots att hon bor där. Pengarna har gått till resor i Sverige, kaffemuggar och kampanjmaterial.

På pappret är allt som det ska. Alla europaparlamentariker har rätt till traktamentet på 3.000 kronor om dagen när de jobbar i Bryssel, oavsett var de bor.

Björk hade till och med dubbelkollat och fått godkänt av parlamentet för att använda pengarna till resor i Sverige, kontors- och kampanjmaterial.

Ändå är det något som skaver med upplägget.”

https://nsd.se/nyheter/som-politiker-racker-det-inte-att-folja-regelboken-nm5110423.aspx