Texter

Gråt inte över Brexit

Publicerad i Norrländska Socialdemokraten, 18 januari 2020.

Stockholm har finbesök och Europahusets lokaler är fullsmockade med folk. Kön till säkerhetskontrollen ringlar flera varv runt entrésalen och frukostmackorna tar slut direkt.

Men så är Brexit kanske den mest välbevakade EU-frågan av dem alla. Det perfekta dramat erbjuder tydliga konflikter, spännande karaktärer och ständiga svängningar – med andra ord något helt annat än alla de obegripliga lagförslag som vanligtvis bollas i oändlighet mellan institutionerna på kontinenten.

Dagens talare är Michel Barnier, fransmannen som representerat hela EU i förhandlingarna med Storbritannien om Brexit. De senaste tre åren ska 450 miljoner invånares intressen ha rymts i den kostymklädda, vithåriga mannen framför oss. Nu finns ett 600 sidor långt avtal på plats.

”Det är inte direkt lättläst, men ni kan ju försöka”, konstaterar Michel Barnier med läspande fransk brytning och en axelryckning.

Barnier har jobbat som politiker hela sitt liv. Första gången han själv fick rösta var i folkomröstningen 1972 då franska medborgare skulle ta ställning till att släppa in Storbritannien i EU. Den då 21 år gamla Michel Barnier gick emot sitt partis linje och kampanjade entusiastiskt för att britterna skulle få vara med.

Just denna dag fyller han 69 år. På plats i Stockholm reflekterar Barnier vemodigt över uppdraget han haft den senaste tiden. Brexit har varit en skolning i tålamod, suckar han och påpekar att det här är första gången man förhandlat om handel och målet inte har varit att få en närmare relation utan tvärtom att komma längre ifrån varandra.

När Storbritannien går ur EU den 1 februari i år lämnar de samtidigt 600 internationella överenskommelser, förklarar han. Dessa kommer man därefter ha ett år på sig att försöka ersätta. Förhandlingarna mellan EU och Storbritannien är inte över bara för att själva utträdet är det.

I mars börjar de nya diskussionerna, och redan i juni ska EU-ländernas ledare mötas för att utvärdera framstegen. 

Tre områden ska bockas av. För det första måste man komma överens om hur EU och Storbritannien ska samarbeta för att möta gemensamma utmaningar som klimathotet. För det andra ska man försöka få till ett säkerhetssamarbete. Och för det tredje gäller det att få ihop ett ekonomiskt partnerskap baserat på lika konkurrensvillkor, förklarar Michel Barnier.

Efter en halvtimmes prat är det dags för frågor. Mikrofonen skickas runt, jag tar den och mumlar ut min fundering varpå Barnier höjer sina smala ögonbryn. Jag vill veta om han gråtit över Brexit.

”Man kan gråta, det är normalt. Men nej, jag har aldrig gråtit över Brexit, även om jag verkligen blivit ledsen”, säger en något obekväm Barnier.

Han lämnar snabbt ämnet och går vidare till att försöka dra konkreta lärdomar av Brexit – knappast en enklare sak. Att lyssna på folket är inte populistiskt, utan en nödvändighet, konstaterar Barnier. Han tror att EU misslyckades med att försvara de medborgare som drabbats negativt av globaliseringen.

Där tar tiden slut. En anställd på Europahuset har tryckt ner ett tårtljus i en lussebulle som sträcks fram mot gästen. Han blåser ut ljuset men vi sjunger inte.

Årets sista hälsning

Så var det snart över för den här gången. Vare sig vi vill eller inte slängs vi in i nästa årtionde om mindre än en vecka. Den nya tidens politiska utmaningar kommer nog vara ungefär de samma som tidigare – bara lite, lite värre. Tänk: eskalerande klimatkris, ett Januariavtal som löper amok och väldigt snabba ryska missiler i kulisserna.

Jag tror att nästa års största politiska konflikt kommer att bli den mellan unga och äldre. Progressiva ungdomar (och till och med barn) tar ledningen i klimatfrågan och distanserar sig från tidigare generationers misslyckanden och tröga attityder. ”Ok boomer” blir årets känsla 2020.

För att kunna knyta samman generationerna borde vi börja fundera på hur vi kan ge unga (särskilt de som inte har rösträtt ännu) ett större inflytande över politiken. Klimatdemonstrationer och skolstrejker behöver mynna ut i något konkret.

Något positivt? En hel generations engagemang vaknar ju till liv! Politisk apati är så 2010-tal.


PS. Jag såg just att Aftonbladets mest lästa ledare 2019 var en text jag skrev om individfokus i klimatfrågan, ”Thunberg hade lika gärna kunnat flyga”. Den som sorterar filmjölkskorkar på heltid får mindre energi över till att engagera sig i stora politiska frågor. Läs gärna chefredaktörens sammanfattning av året som gått.


Gott nytt år och tack för att ni fortsätter läsa!

Susanna

Brexit har skakat om och splittrat landet

Norrländska Socialdemokraten, 21 december 2019.

”De konservativa vann valet i Storbritannien för en vecka sedan. Det blev en riktig brakseger för Boris Johnson som nu styr parlamentet med en majoritet på 40 mandat. I skrivande stund verkar det som att premiärministern kommer få igenom sitt brexitavtal till slut och att Storbritannien därmed går ur EU tidigt nästa år.

Det brittiska valsystemet är en del av förklaringen. Majoritetsval i enmansvalkretsar, alltså att den kandidat som får flest röster i varje valkrets blir det områdets ledamot i parlamentet, är tänkt att leverera starka regeringar och det fungerade den här gången. 

Johnson fick 53 procent av parlamentets ledamöter med bara 43 procent av folkets röster. Systemet gjorde också att ungefär en fjärdedel av väljarkåren taktikröstade på ett annat parti än det de egentligen tyckte bäst om. 

Ett par mönster går att urskilja i resultatet. 

För det första gjorde de konservativa sina största procentuella ökningar i områden där många var för Brexit i folkomröstningen 2016. Partiets väljare angav också Brexit som sin viktigaste politiska fråga. För Labours väljare var sjukvården viktigast, därefter kom ”att stoppa Brexit”. Frågan om att lämna EU har verkligen skakat om politiska lojaliteter och splittrat landet. 

För det andra syns nya mönster i hur medborgarna röstar baserat på utbildningsgrad och ålder. Labour lockade yngre och mer välutbildade väljare än tidigare, medan de med låg utbildningsgrad gick över till de Konservativa. Skillnaden syntes framför allt i småstäder, som svängde till det konservativa partiet. I åldersgruppen 18-24 röstade 54 procent på Labour, bland 65-plussare låg siffran på så få som 18 procent. De unga gillade partiets vänstersväng.

Faktum är att en stor del av de brittiska väljarna tyckte om Jeremy Corbyns politik. De nya, radikala politiska förslagen gick hem hos folket: opinionsundersökningar visade att en majoritet tyckte om partiets förslag om högre skatter för de som tjänar allra mest, åternationaliseringarna av järnvägar och vattenledningar och idéerna för att få in fler arbetare i företagsledningar. 

Hur kunde Labour då förlora så stort? Förklaringen ligger i trovärdigheten. Corbyn själv var impopulär (vilket delvis måste förklaras med att han blivit exceptionellt hårt attackerad och felaktigt representerad i media enligt en studie från London School of Economics). 

De flesta väljare trodde inte heller att partiets program skulle kunna bli verklighet, åtminstone inte utan skattehöjningar för vanligt folk. Det spelar ingen roll hur bra ett politiskt program är om ingen tror att det kommer genomföras. Labour lärde sig den hårda vägen.”

Läs vidare i NSD här.

Labours huvudvärk kommer att bli Löfvens

Eftervalsanalys publicerad i Frihet 18 december 2019.

”Jag spenderade valdagen dyngsur i ett brittiskt radhusområde. I Ipswich, två timmars bilresa norrut från London, vann Labours kandidat sin plats i parlamentet med bara 800 röster i det förra valet. Vårt uppdrag var att få iväg folk till vallokalen. Efter några timmar ute i bostadsområdet hade vårt A4-häfte med adresser förvandlats till en blöt sörja.

Små saker gav en känslan av att det brittiska politiska systemet byggts av de privilegierade, för de privilegierade. Bara en sådan sak som att årets val var lagt på en torsdag, en vanlig arbetsdag alltså. De flesta av de föräldrar vi knackade på hos skulle till exempel gå och rösta när barnen gått och lagt sig. Jag undrar hur många av dem som verkligen kom iväg.

Hopplösheten genomsyrade allt. Jag fastnade i en kvart hos en kvinna i 50-årsåldern som tappat tron till politiken. Hon tänkte inte rösta, tyckte att alla politiker var likadana och litade inte på dem. Hon var uppgiven och besviken snarare än arg. Många av de som öppnade sina dörrar sade samma sak. De som inte var hemma fick ett blött flygblad i brevinkastet.”

Läs hela analysen hos Frihet.

Allt du behöver veta om valet i Storbritannien

Torsdag den 12 december är det nyval i Storbritannien. Det utlystes av landets konservativa premiärminister Boris Johnson, som hoppas på att stärka sitt stöd i parlamentet för att kunna få igenom sitt brexitavtal. Här är det du behöver veta.


Varför är det val?

Allt handlar om brexit, som vanligt. Det brittiska parlamentet måste godkänna ett eventuellt brexitavtal innan det kan införlivas. Det har de hittills inte velat göra. De konservativa, som sitter i regeringsställning och har gjort det sedan innan folkomröstningen 2016, har ingen egen majoritet och har inte heller lyckats skrapa ihop tillräckligt stöd från andra partier för att kunna genomföra sina planer. Därför har premiärministern Boris Johnson nu utlyst ett nyval i hopp om att kunna få ett starkare mandat och på så sätt lyckas genomdriva brexit en gång för alla.

Den förra premiärministern försökte göra ungefär samma sak 2017. Theresa May hade inte heller tillräckligt stöd för sitt brexitavtal, och utlyste därför nyval. Det resulterade i att hennes parti försvagades och tappade mandat i parlamentet. Efter förlusten gjorde partiet upp med de nordirländska unionisterna DUP om stöd. Det krånglade till brexitprocessen ännu mer. Den känsliga nordirlandsfrågan blev inte enklare att lösa efter att regeringen blivit beroende av stöd från en av sidorna i konflikten.

Sedan Boris Johnson tog över som premiärminister i somras och därefter presenterade sitt brexitavtal har de Konservativa tappat stödet från DUP. Johnsons avtal innehöll en lösning för Nordirland som skulle kräva kontroller av varor som fraktas mellan GB* och Nordirland, något DUP vägrat gå med på.

När den brittiska premiärministern tappat sin samarbetspartner och misslyckats med att få sitt avtal godkänt av parlamentet försöker han istället söka stöd hos väljarna. Genom en större majoritet hoppas Boris Johnson kunna driva igenom sin version av brexit.


Vad handlar valet om?

Brexit tar förstås upp en stor del av debatten. Men försök görs, framför allt av oppositionspartiet Labour, att skifta fokus till andra politiska frågor. Oppositionsledare Jeremy Corbyn och hans rörelse har flitigt tagit fram ett kampanjhäfte av vilket en liten del handlar om brexit, men desto mer handlar om radikala förändringar som skulle kunna förbättra folks vardag radikalt.

Det man ska ha med sig är att valsystemet i Storbritannien, som är tänkt att göra det enklare för stora partier att ta sig in i parlamentet och bilda egen majoritet, gör att flera rörelser behöver samsas inom det brittiska arbetarpartiet. I Labour finns både det som liknar svenska socialdemokrater och vänsterpartister. Just Jeremy Corbyn är en blandning av de två – en del poänger ur manifestet är sådant som svenska socialdemokrater infört här hemma och ser som självklara, till exempel gratis luncher i skolan, fri tandvård upp till en viss ålder och kostnadsfria universitetsutbildningar. Annat går längre åt vänster än så, till exempel kraven på höjda skatter för de rikaste och återförstatligande av tjänster som posten och järnvägarna, eller krav på gemensamt ägande av större bolag.

Labour försöker framförallt få valet att handla om landets sjukvårdssystem NHS och resultaten av regeringens besparningar. Både de Konservativa och det näst största oppositionspartiet Liberaldemokraterna vill hellre prata om brexit.


Vad vill de olika partierna?

Partiernas linjer i brexitfrågan

Konservativa partiet vill lämna EU med ett avtal, helst det som Boris Johnson just förhandlat fram. Avtalet skulle ge ett hårt brexit, med gränskontroller mellan GB* och Nordirland. Går inte det kan man tänka sig att gå ur EU utan ett avtal.

Labour vill förhandla fram ett nytt avtal för ett mjukare brexit med EU inom tre månader efter valet. Därefter ska folket få säga sitt i en folkomröstning (inom 6 månader från valet), då de kan välja mellan avtalet i fråga och att dra tillbaka brexit helt och stanna i EU. Ett avtalslöst brexit finns inte med på bordet.

Liberaldemokraterna har starkt tagit ställning för att återkalla artikel 50 och strunta helt i brexit. För att det skulle gå behöver partiet en egen majoritet. Eftersom det inte är särskilt troligt har de också sagt att de som andrahandsval kan tänka sig en folkomröstning likt den Labour föreslagit.

Skotska nationalistpartiet kan tänka sig en till folkomröstning, i vilken partiet skulle kampanja för att få landet att stanna i EU. Vill helst att Skottland ska bli självständigt och få stanna i EU på det viset.

Brexitpartiet vill se en hård brexit till vilket pris som helst, om det så betyder ett brexit utan avtal.

De gröna vill ha en till folkomröstning, och skulle i en sådan kampanja för att stanna i EU.

Här kan du läsa partiernas manifest (partiprogram)


Vem leder?

Frågan om Brexit har lett till ett uppsving för de mindre partierna. Under en kortare period i somras visade opinionsundersökningarna att de Konservativa, Labour, Liberaldemokraterna och Brexitpartiet alla hade ungefär lika stort stöd. Sedan Boris Johnson tog över som premiärminister efter det har opinionen rört sig tillbaka mot hur det såg ut innan dess – de Konservativa leder i opinionen som största parti, Labour ligger ungefär 10 procentenheter efter dem. Liberaldemokraterna är betydligt mindre och Brexitpartiet har tappat det mesta av sitt stöd.

Såhär ser opinionen ut just nu

  • Konservativa: 43%
  • Labour: 33%
  • Liberaldemokraterna: 13%
  • Brexitpartiet: 3%
  • Gröna: 3%
  • Övriga: 5%

Siffrorna kommer ifrån The Guardians sammanvägning av olika opinionsundersökningar, vilken uppdateras kontinuerligt.


Har Labour någon chans?

Har opinionsundersökningarna rätt, skulle de Konservativa få flest mandat i parlamentet (just nu 43 fler än Labour). Men än är valrörelsen inte över, och undersökningarnas resultat förändras i snabb takt.

Bara den senaste veckan har Labour haft ett uppsving i opinionen som i praktiken skulle motsvara drygt ett dussin parlamentsledamöter. De verkar vara det enda parti vars ökning i opinionen faktiskt kan leda till fler mandat (detta beror på britternas minst sagt krångliga valsystem, där majoritet i en valkrets ger en parlamentsledamot).

Labour har de senaste månaderna ökat starkt bland de väljare som vill stanna i EU, bland vilka de nu har stöd av 48%. Samtidigt har Liberaldemokraterna tappat stöd i denna grupp. Bland dem som röstade för brexit 2016 har Labour stöd av ungefär 16%, att jämföra med de Konservativa som i den gruppen ligger på 70%.

För att få en aning om vad det här kan betyda på valdagen kan man jämföra med opinionsundersökningarna som gjordes innan valet 2017. Hittills har utvecklingen i opinionen idag varit väldigt lika det som skedde då. Det går faktiskt till och med lite bättre för Labour i opinionen nu än vad det gjorde lika långt in i valkampanjen 2017.

I slutet av valrörelsen 2017 låg Labour på 37% i opinionsundersökningarna. I valet fick de sedan 41%. Med tanke på hur starkt partiets stöd blev i det faktiska valet, är det inte helt otänkbart att ett liknande uppsving kan ske också denna gång. Framför allt kan överraskningen komma från unga väljare och de som vill stanna kvar i EU.

Skulle Labours kurva fortsätta se ungefär likadan ut nu som den gjorde 2017, skulle det resultera i ett så kallat ”hung parliament”, en situation där inget parti får egen majoritet i parlamentet men där Labour blir största parti.

Det är alltså inte omöjligt att Storbritannien har en ny premiärminister på fredag.

Siffrorna och jämförelserna kommer från bloggen Stats for Lefties som sammanställer bra material på området för den intresserade.


*Great Britain = den största ön av de som utgör det Förenade kungariket. Alltså namnet på allt utom Nordirland och några småöar. Tyvärr har den direkta översättningen av Great Britain, Storbritannien, på svenska blivit synonymt med hela landet inklusive Nordirland. Den som kallar hela landet Förenade kungariket låter oundvikligen som en stropp. I den här texten får det bli GB och UK, där GB = England, Skottland och Wales och UK = England, Skottland, Wales och Nordirland.


För mer information om brittisk politik, brexit med mera, börja prenumerera på min blogg.

Följ gärna @ledarskribent_kierkegaard på instagram för uppdateringar från valarbetet i Storbritannien under veckan.

SD fulspelar om polsk sexualkunskap

Frihet, 2 december 2019.

”Snart kan den som försöker berätta om samtycke, preventivmedel eller sexuella läggningar för ungdomar i Polen hamna i fängelse. Den polska regeringen jobbar för att få igenom lagstiftning som gör det olagligt för föräldrar, lärare, läkare och andra att undervisa barn och ungdomar om sex- och samlevnad. Blir det som regeringspartiet Lag och rättvisa vill kommer sådan undervisning att kunna straff­­­­­as med upp till fem år i fängelse.

Syftet med lagförslaget påstås vara att motverka pedofili. Den katolska lobbygruppen som ursprungligen författat förslaget tror att undervisning uppmuntrar sexuell aktivitet bland minderåriga på ett farligt sätt.

Det är förstås nonsens. Sexualkunskapsundervisning för barn och unga, anpassad efter deras ålder, är en förutsättning för hälsosammare relationer till varandra och den egna sexualiteten senare i livet. Unga kommer förr eller senare komma i kontakt med sex – frågan är bara om samhället föredrar att de får sin information från vuxna i skolan eller från porren.

Kritiken mot lagförslaget har varit högljudd. Europaparlamentet tog tidigare i månaden ställning mot den nya lagen, och uppmanade genom en resolution* det polska parlamentet att rösta ned den. Alla svenska ledamöter röstade för nedläggandet av lagen – utom tre.

Sverigedemokraternas tre ledamöter i Europaparlamentet valde alla att avstå i omröstningen för ett par veckor sedan. Delegationsledaren Peter Lundgren (SD) skrev på sin Facebooksida dagen innan omröstningen att de inte skulle stå bakom en liknande politik i Sverige, men att de inte heller vill att EU ska lägga sig i polsk inrikespolitik.

Resonemanget liknar det som fördes av Kristdemokraternas tidigare Europaparlamentariker Lars Adaktusson tidigare i år då han konfronterades med att ha röstat emot resolutioner där Europaparlamentet tagit ställning för rätten till abort.

I den svenska EU-debatten har det blivit lätt för konservativa politiker att vifta bort kritik genom att hänvisa till en slags meta-nivå – istället för att tala om resolutioners innehåll, talar man om deras existens. ”

Läs vidare i Frihet här.

I’m canvassing for Labour — even though, as a Swede, I can’t vote in this election

The Guardian, 2 December 2019.

“The UK election is probably none of my business. I don’t live here and I can’t vote. And yet I’m so invested in the outcome, I have decided to come over from Sweden to volunteer for the Labour party, handing out flyers and knocking on doors. Having grown up in Sweden, I already know some of Jeremy Corbyn’s proposed policies can work. I’ve benefited from free school lunches, have had access to university without tuition fees, and received free dental checkups into my 20s.

Despite having access to all these things back home, I chose to come to the UK in 2014 to do my degree at Oxford University. The combination of subjects in my degree, the tutors who made me think so hard I sometimes thought my head would fall off, and the beautiful city made it worth moving. However, the cultural difference was shocking as I got a glimpse of the class divide in Britain and what life outside the Scandinavian welfare model looks like.

People were sleeping rough all over the city. My fellow students often needed counselling to help cope with the financial stress caused by debt, tuition fees and high living costs. Mental health problems and anxiety were more the rule than the exception.

And while the UK has some of the world’s best universities, high fees have helped turn education into a mere instrument, a rubber stamp on a CV, the point of which is simply to land a job. An Oxford graduate who sued the university in 2016 when he failed to achieve a lucrative legal career was just expressing what is implicit in the functioning of the current education system: the point of a degree is not knowledge in itself.

In an economic system with workaholism built into it, where humans serve eternal capitalist growth, there is no capacity to measure the results of an education apart from monetary gain. Studying to learn, rather than to be of use to someone else, makes you feel like a person worth investing in, not a tool made to serve an economic target.

But while Sweden has been known for its welfare state for over a century, the Swedish Social Democrats are not what they used to be. The party’s popularity is declining, and it has started echoing its rightwing opponents on migration, pitting citizens against each other, blaming increased immigration for welfare cuts, and ignoring the needs of the majority it should be representing. It is now in danger of losing its position as Sweden’s largest party.”

Read the full article online here.