Texter

Inte lätt att rösta rätt

Publicerad i Dagens Arena 9 oktober 2020.

Klockorna som ringer in till votering i Europaparlamentet är öronbedövande. Byggnaden skakar, rasten är över och ledamöterna masar sig vanligtvis in i plenisalen för att trycka på knappar.

Men sedan pandemin fick fart i våras har det varit tommare än vanligt i korridorerna. Folk jobbar hemifrån, och resorna till Strasbourg är inställda. Klockorna ringer fortfarande lika högt, men röstningen görs på distans.

För en svensk kan det tillfälliga systemet bjuda på en analog chock. Här finns inga BankID, intranät eller säkra uppkopplingar – nej, ledamöterna och deras assistenter skriver helt enkelt ut röstlistorna på papper, markerar hur de vill rösta, signerar, skannar och skickar iväg dem till presidiet från ledamotens officiella mejladress.

Förra veckan var det många papper som skulle in. Under sessionen i Bryssel behandlades flera viktiga frågor. Bland annat röstade man om EU:s nya klimatlag, som svenska Jytte Guteland (S) haft ansvar för. Dessutom antogs en ny skogsstrategi, som förstås har särskilt stor betydelse för ett land med så mycket skog som Sverige. Många av de viktiga omröstningarna var jämna, och varje röst spelade roll.

I protokollen saknas dock ett namn – Sverigedemokraternas Jessica Stegrud har inte röstat alls under onsdagseftermiddagen.

I protokollen saknas dock ett namn – Sverigedemokraternas Jessica Stegrud har inte röstat alls under onsdagseftermiddagen. Därmed missade hon slutomröstningen om både klimatlagen och skogsstrategin.

Läs vidare här.

EU:s klimatlag förtjänar att tas på allvar

Ikväll och imorgon röstar Europaparlamentet om EU:s nya klimatlag. Månadens EU-krönika i Dagens Arena handlar om lagen, kritik den fått av klimatrörelsen och Greta Thunberg och vad den säger om dagens Europa.

Publicerad i Dagens Arena, 6 oktober 2020.

På onsdag kväll denna vecka röstar Europaparlamentet om EU:s nya klimatlag. Lagen avgör hur och när EU ska minska sina koldioxidutsläpp och bli klimatneutralt. Rapportör och ansvarig för lagstiftningen är den svenska socialdemokraten Jytte Guteland. Det är ett av de tyngsta uppdrag en svensk haft i Europaparlamentet.

Ambitionen i förslaget är att EU ska bli klimatneutralt till 2050. Mest debatterad har målsättningen i minskning av koldioxidutsläpp till 2030 varit. EU-kommissionens ursprungliga förslag är 55 procents minskning, medan Europaparlamentet ser ut att vilja höja ambitionerna till åtminstone 60 procent. En annan kontroversiell fråga är huruvida målen ska vara bindande för varje enskilt land eller bara för EU som helhet, vilket i praktiken avgör om mindre ambitiösa medlemsstater ska kunna åka snålskjuts på de duktigare.

Lagen marknadsförs som radikal i kontrast till EU:s historia som kol- och stålunion. Samtidigt riktar klimatrörelsen stark kritik mot förslagen. Klimataktivisterna Greta Thunberg, Luisa Neubauer, Adélaïde Charlier och Anuna de Wever van der Heyden publicerade häromdagen kritik mot den blivande lagen. Framför tittar de närmare på siffrorna – vad är egentligen en 55 procents minskning?

Läs hela texten hos Dagens Arena här.

Snabbare deportationer löser inte EU:s problem

Genomgång och analys av det nya migrationspolitiska paket kommissionär Ylva Johansson presenterade för en vecka sedan, ledarkrönika publicerad i Norrländska Socialdemokraten 26 september 2020.

Ingen kommer bli nöjd, konstaterade Ylva Johansson när hon i onsdags lade fram sitt nya förslag för en gemensam migrationspolitik i EU. Som inrikeskommissionär har den tidigare S-ministern haft som mål att få till ett förslag alla länder kan acceptera.  

Man skrotar de gamla Dublin-reglerna för Grekland och Italiens skull, så att allt ansvar inte längre ligger på de länder flyktingarna först kommer till. Man öppnar möjligheter till omfördelning om det kommer många flyktingar på en gång, efter påtryckningar från bland annat svenska regeringen. 

Samtidigt gör man det möjligt för länder att hjälpa till med deportationer istället för med mottagandet – antagligen för att få med sig de länder som inte vill ta emot en enda flykting. 

Allt ska gå snabbare, är det övergripande meddelandet från kommissionen – registrering, behandling och eventuell deportation ska ske i rasande takt. Nya kontroller utanför EU:s gränser ska registrera de som vill komma in, genomföra hälso- och identitetskontroller och ta fingeravtryck – allt på mindre än fem dagar. 

De som bedöms ha mindre chans till asyl slussas vidare till en ny slags process som ska ta max 12 veckor. Den som får avslag efter en sådan prövning ska deporteras omedelbart.  

De som däremot i den första kontrollen bedöms ha större chans till asyl får genomgå den vanliga asylprocessen innanför gränsen. Bedömningen av hur stor chans en sökande har att få asyl baseras på hur många från personens hemland som tidigare fått asyl – över 20 procent leder till den vanliga asylprocessen, under 20 procent till snabbversionen. 

Frågan är hur rättssäker den senare kommer vara i praktiken. Att minska det lidande som orsakats av långa väntetider vore en humanitär vinst, men risken är att bedömningarna blir orättvisa och baseras mer på härkomst än den individuella situationen.

Läs resten av texten i NSD här.

Därför kommer inte Macron överge Strasbourg

Alla svenska EU-politiker tycker att man ska sluta resa mellan de dubbla parlamenten i Bryssel och Strasbourg. Men vad skulle egentligen krävas för att lägga ner det franska? Konkreta förslag i slutet av texten.

Publicerad i Dagens Arena 10 september 2020.

Korridorerna i Bryssel kantas av stora, svarta plastlådor. De ligger där och vilar största delen av tiden, matta och kantiga, sådär klumpiga som något som håller hur länge som helst och för vad som helst. Skulle Europaparlamentet brinna upp skulle de där lådorna och dokumenten inuti dem antagligen ligga kvar i en stor svart hög under all aska när allt slocknat.

En gång i månaden stängs de. Feta, blanka hänglås klickar igen, anonyma män i uniform plockar mekaniskt upp dem och lastar upp dem på pirror, i lastbilar som tar dem ut ur landet, över dess sydliga gräns. De åker till Strasbourg.

Så ska det gå till, för så står det i fördraget från 1992. Varje månad åker 705 Europaparlamentariker och ett par tusen tjänstemän snabbtåg, bil eller taxi från Belgien till Frankrike för att rösta. Det vardagliga arbetet sker i Bryssel, finalen i Strasbourg. Fransmännen ville ha det så.

Men under pandemivåren har resandet satts på paus. Inte nog med att det har blivit riskabelt att fylla en och samma byggnad i Bryssel med politiker som rest dit från EU:s alla hörn – att sätta dem alla på ett tajt snabbtåg till en av Frankrikes värst drabbade regioner hade varit snäppet värre.

Läs vidare i Dagens Arena här.

Linderborgs osäkerhet gör boken värd att läsa

Recension publicerad i Tidningen Ångermanland 29 augusti 2020.

Åsa Linderborgs “Året med 13 månader” (Polaris) är inget försvarstal. Boken är en chans att förstå. Jag läser intresserat Linderborgs dagböcker från hösten 2017-2018 och önskar att fler kunde skriva som hon gör, jag vill dyka in i alla huvuden som funderar lika sårbart och personligt över frågor om skuld, klass och politik.

Me too-uppropet skakade om Aftonbladet rejält. Skribenten Fredrik Virtanen blev anklagad för våldtäkt och fick sluta. Åsa Linderborg, då kulturchef på tidningen, skrev hårda texter om Stadsteaterns VD Benny Fredriksson som senare tog sitt liv.

I Linderborgs bok får vi läsa om hur kulturchefen själv upplevde den omskakande hösten. Det är förstås ingen munter berättelse. Linderborg blir lämnad av sin kärlek mitt i alltihopa och verkar gå på autopilot genom skandalerna. 

Hon minns knappt texterna hon själv skrivit. Kritiska läsare av boken kanske ser det som ett försvar eller ett försök att bli av med sin egen skuld, men jag kan inte läsa boken på annat sätt än som en ärlig och sårbar redogörelse för den egna upplevelsen.

Det är mycket jag inte håller med Linderborg om. Hon har en uppblåst bild av sin egen objektivitet, dömer folk snabbt och är ofta väldigt hård mot andra kvinnor. Hon skriver till exempel att “när man rotar lite i de olika högarna av metoo-historier hittar man ofta just det: kvinnor som känner sig utnyttjade för att det första sexet inte ledde vidare till något mer eller större”. 

Jag själv är inte lojal med alla kvinnor. Kvinnor talar inte alltid sanning. Men det är inte heller särskilt många som tjänar på att berätta om en våldtäkt. Att döma alla vittnesmål efter en Linderborgskt skeptisk försiktighetsprincip kommer jag aldrig göra. Däremot får hon mig att reflektera mer över mina egna åsikter och tankar. 

Jag landar i att allt som hänt inte går att bevisa i en rättssal, särskilt inte det som hänt mellan två människor i ett sovrum. Det betyder inte att det inte hänt, eller att kvinnan har ljugit. Men det betyder inte heller att det är fel med en friande dom i rätten.

Jag är glad att få ta del av Linderborgs tankar, både de politiska om jämställdhet och socialism och de privata om hennes egen klassresa och åldrande. De gånger jag inte håller med henne tror jag åtminstone att jag förstår hur hon tänker.

För bara ett par dagar sedan kom Cissi Wallins bok “Allt som var mitt” ut. Den handlar också om Me too, hennes anklagelser mot Fredrik Virtanen, uppväxten i Uddevalla och livet som ung nyinflyttad i Stockholm. Jag har fortfarande en bit kvar att läsa, men noterar tidigt likheter och olikheter i relation till Linderborgs berättelse. 

Wallins bok är ett försvarstal. Förvisso ett bra sådant, men en berättelse om någon som har rätt blir per automatik mindre intressant. Linderborg tvivlar, ifrågasätter sig själv och svajar. Det är det osäkra som gör hennes dagböcker värda att läsa.

När jag läser ”Året med 13 månader” önskar jag att fler kunde skriva som Linderborg. Om vi kunde få ta del av 500 lika välskrivna, öppna och sårbara sidor från alla vi inte håller med eller förstår skulle nog världen bli en bättre plats.

Susanna

Statsministern kan inte stoppa corona

Får politiker skylla på slumpen? Var går gränsen mellan ansvarsutkrävande och galenskap? En ledare om slump, klass och den svenska tron till politiken.

Publicerad i Tidningen Ångermanland 27 augusti 2020.

Häromdagen krävde författaren Jonas Gardell ett slutdatum för coronakrisen. Det är inte första gången liknande krav riktas mot regeringen. Tidigare i vår var det näringslivet som upprört ville att statsministern skulle sätta ett slutdatum för krisen, nu är det delar av kultursektorn.

“Politik är att vilja” påpekar Gardell i sin debattartikel på Expressen Kultur, och menar att Löfven därför borde våga spika ett datum då restriktionerna för kultursektorn kan upphöra. Politik kanske är att vilja, men problemet är att allt inte är politik. Allt går inte att kontrollera. 

Men det ska man helst inte säga i Sverige. 

När Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson den 7 juni sade till Svenska Dagbladet att det var slumpen som gjort att Sverige blev hårt drabbat av Corona i början kunde jag inte låta bli att fnissa. Han hade säkert rätt, men jag kunde redan se reaktionerna framför mig – i Sverige skyller man nämligen inte på slumpen. Här ska det utkrävas politiskt ansvar för precis allting. 

Mycket riktigt bröt helvetet lös efter Carlsons förklaring. Sverigedemokraterna krävde svar från socialminister Lena Hallengren – hur kan regeringen fortsatt ha förtroende för en generaldirektör som skyller på slumpen? Byt ut gubben illa kvickt, var den indignerade undertexten.

När Jonas Gardell och näringslivet kräver slutdatum för coronakrisen är det samma idé om politiskt ansvar som spökar. Ingenting kan eller får vara utom statsministerns kontroll – inte ens en världshärjande pandemi. Då har statsministern gjort ett dåligt jobb.

På ett sätt är det fantastiskt att vi svenskar har en så stor tilltro till våra folkvalda och det politiska systemet. I de flesta fall är det helt rätt att utkräva politiskt ansvar för det som drabbat oss.

Men att helt bortse från slumpen är att förblindas av ideologi. Nyliberalismen avfärdar ofta omfördelning med att folk förtjänar den ekonomiska situation de är i. Att någon är fattig beror på bristande initiativförmåga, att en annan är sjuk kan förklaras med att den varit oförsiktig. Men i verkligheten beror olyckan oftast på strukturella orättvisor och slumpen: klassamhälle i kombination med att man inte väljer vilken familj man föds in i. Den som inte ser klass kan inte heller se slump.

Kanske kan vi lära oss något om varandra och samhället genom att studera diskussionerna som förts under denna kris. Vi har behövt anpassa oss efter något stort och komplicerat som inte alltid går att kontrollera, varken privat eller politiskt, även om vi förstås ska göra vårt bästa för att minska skadorna där det går.

Med den insikten går det också att skilja på sådant som slumpen avgör, och det vi faktiskt kan påverka – inte alltid på individnivå, men strukturellt. Det är inte slumpen som gjort att pandemin drabbat arbetarklassen hårdast. De som inte kan jobba hemifrån tvingas ta risker. Att arbetsgivare och politiker inte fattar beslut som skulle kunna skydda dem – krav på skyddskläder, fler avgångar i kollektivtrafiken för att glesa ut de resande – är ett aktivt val.

Jonas Gardell kommer bli besviken. Ingen politiker kan sätta ett slutdatum för en pandemi. Vad de däremot kan göra är att försöka jämna ut slumpens effekter i samhället, genom omfördelning och medvetet motstånd mot orättvisa strukturer. Sätta ett slutdatum för klassamhället.

Min generation blev kvar med notan

Krönika publicerad i Tidningen Ångermanland och Värmlands Folkblad 15 augusti 2020.

Det är alltid de över 50 som vill spela frågesportsspel på släktträffarna. Inte så konstigt, med tanke på att spelet för dem är en tävling i minne snarare än kunskaper. De var ju med när allt hände. Till skillnad från yngre deltagare, som tävlar i hur mycket de frenetiskt lyckats forska fram under sina få levnadsår. 

Det var länge sedan jag tvingades till att spela ett sådant sällskapsspel. Jag saknar inte de rynkiga ansikten som gapade av fasa när jag som 14-åring inte hört talas om någon gammal regissör i hockeyfrilla. Lagom till att jag fyller 25 i höst har jag trots allt lyckats komma ikapp historien så gott det går, lärt mig det viktigaste av allt som hänt innan jag föddes.

Men jag tänker mycket på känslan av utanförskap i relation till de äldre generationerna. De kallar oss millennials. Epitetet associeras kanske mest med bortskämdhet och datorspelsberoende, men min generation har präglats av tyngre upplevelser än så.

Vi växte upp i finanskrisens efterdyningar och stretar nu fram genom den andra stora ekonomiska krisen under vår livstid. Jag kan inte ens minnas en tid då klimathotet inte hängde över vår tillvaro som en tung zeppelinare. Det är lätt att känna sig avskärmad från allt som pågår omkring en. Om jämnåriga använder datorspel som tillflyktsort kommer jag inte att döma dem.

Till och med jag, som deltar aktivt i politik och samhällsdebatt, har svårt att relatera till våra gemensamma politiska system. Ta arbetsmarknaden till exempel. Jag vet i teorin att LAS är bra för anställningstryggheten och stöttar självklart de som kämpar för att få behålla turordningsreglerna. Trots det känner jag ingen i min egen ålder som faktiskt gynnats av dem. 

Vår generation blir utlasade, inte inlasade. Vi blir omkringkastade mellan vikariat, den ena anställningsformen märkligare än den andra, allt för att arbetsgivarna ska slippa bli fast med oss. De betalda semestrarna, fasta anställningarna och friskvårdsbidragen var redan slut när min generation började jobba.

Vi förstår alla politiska vinster i teorin, men berörs inte av dem själva. Att debattera anställningstrygghet är ungefär som att svara på frågesportsfrågor om Berlinmurens fall, tänka på att folk brukade åka bil utan säkerhetsbälte eller att Carl Bildt varit statsminister. Man läser om det i böcker och på nätet och förstår det i teorin, men allt känns väldigt avlägset.

De som är snäppet yngre än jag själv växer upp i en värld där precis vad som helst kan hända. De äldre lämnar efter sig globala spänningar och konflikter, rädsla för terrordåd, en ekologisk kris som de själva misslyckats med att hantera. Våldsamma skogsbränder varvas med hagel mitt i sommaren.

I de länder som drabbats hårdast av viruset är det de unga som tagit den värsta smällen ekonomiskt. Statistik från FN visar att mer än var sjätte ungdom mellan 18 och 29 år har behövt sluta jobba under pandemin. De som inte blivit arbetslösa har fått sina arbetstider neddragna med nära en fjärdedel. Många unga jobbar i sektorer som drabbats hårt av coronakrisen, som turism och vården. Runt 77 procent har osäkra anställningar. 

Jag känner en sorg över att tillhöra generationen som blev till när världen redan var färdig. Och jag önskar att vi kunde prata mer om rättvisa mellan åldersgrupperna. Inte som en tävling, eller i konkurrens mot varandra, men med förståelse och villighet att förändra och inkludera. Åtgärder för att hindra pandemins framfart och mildra dess ekonomiska konsekvenser måste fungera även för de unga.

Annars riskerar världen att tappa en hel generation.

Reducera inte EU till en kostnad

Publicerad i Tidningen Ångermanland 13 augusti 2020.

Häromveckan nekades ett par polska städer EU-bidrag. Den ansvariga kommissionären Helena Dalli motiverade beslutet med att Polen inte följt de gemensamma värderingarna då städerna kallat sig själv “hbtq-fria zoner”.

Det är första gången som brott mot EU:s värdegrund får ekonomiska konsekvenser. Det handlar inte om några stora summor, men det kan bli början på en ny ordning. Framför allt visar händelsen att resten av EU kan markera mot Polen och Ungerns regeringar, bara man vill.

Samtidigt beslutade medlemsländerna att villkora pengar ur EU:s stora återhämtningsfond med upprätthållande av rättsstatens principer. Förhoppningsvis kommer det försvåra för ungerska och polska politiker att mjölka EU på resurser samtidigt som man förtrycker delar av sina egna befolkningar.

Det är första gången som brott mot EU:s värdegrund får ekonomiska konsekvenser

Mycket händer i EU just nu. Framför allt Frankrikes president Emmanuel Macron har storslagna planer för Europa. Han vill att EU ska bli en betydande konkurrent till USA och Kina. Att man till slut lyckades komma överens om en gemensam hantering av coronakrisen är förstås ett steg i precis den riktningen.

Men samtidigt som EU-ledare nere på kontinenten försöker samla världsdelen till handling och mer samarbete, har svenska politiker och tyckare fastnat i att se EU som en belastning.

Det går förstås att tala om EU i termer av kostnader och utelämna allt om vad pengarna faktiskt används till. Det går att förenklat kalla jordbruksstödet för “bidrag till franska bönder”, istället för att se det som en investering i europeisk självförsörjning. Det går också att se bidrag till de länder som (faktiskt oförtjänt) drabbats hårdast av viruset som allmosor.

Men det ger en ensidig bild av det stora projekt Sverige är en del av. EU består av en samling väldigt olika länder som ska komma överens om lösningar på gemensamma problem och satsningar värda biljontals kronor. Det säger sig självt att alla inte får som de vill.

Den nya EU-kommissionen har visat att man klarar av att sammanföra de olika länderna i ett gigantiskt återhämtningspaket, där vi tar ansvar för krisen gemensamt och på ett solidariskt sätt. Samtidigt tar man små steg mot ett mer demokratiskt EU.Det kanske inte är något att fira med stora fyrverkerier. Men vi borde åtminstone ägna det en tanke vid morgonkaffet.

Susanna

Allt du behöver veta om EU:s nya budget och återhämtningsfond

För en gångs skull leder brysselnytt till svenska rubriker, ramaskri och KU-anmälningar. Vad är det som hänt?

Snabbt sammanfattat, har 27 länder med väldigt olika ekonomier, politiska prioriteringar och befolkningar lyckats komma överens om en gemensam EU-budget som gäller från och med januari 2021 och sju år framåt. Dessutom har man enats om ett särskilt krispaket på drygt 7,5 biljoner kronor för att få igång EU:s ekonomier, av vilka många drabbats hårt av nedstängningar och minskad aktivitet under krisen.


Hur mycket € snackar vi om?

EU:s flerårsbudget för åren 2021-2027 kommer ligga på 1074 miljarder euro, alltså ungefär tio biljoner kronor (det vill säga tio tusen miljarder, eller 10 000 000 000 000 SEK). Denna summa delas upp över sju års tid och går till allt från cykelbanor i Jämtland till gigantiska forskningsprogram och franska bönder. EU-ledarna kom överens om att satsa särskilt mycket på digital innovation och klimatomställning i denna budget.

Utöver detta lyckades man också enas om ett återhämtningspaket på 750 miljarder euro, eller ungefär 7,5 biljoner kronor. Av detta kommer drygt hälften (3,9 biljoner kr) delas ut till länderna som bidrag och resten som lån (3,6 biljoner kr).

Perspektiv på pengarna

Som jämförelse kan sägas att en svensk statsbudget brukar ligga på ungefär 1 biljon kronor per år. Hela EU:s budget per år (10 biljoner uppdelat på 7 år = 1,4 biljoner per år) är alltså lite större än den svenska statsbudgeten.

En och en halv svensk statsbudget kanske inte låter så mycket för 27 länder att dela på, men till skillnad från ett lands budget är inte pengarna i EU lika ”låsta” i välfärd och löpande utgifter för medborgarna utan kan användas friare på nya satsningar och reformer.

Den stora delen av EU-budgeten kan alltså jämföras med de pengar som i en svensk budget skulle kallats för reformutrymme.

Så gick det för Sverige

Svenska regeringen lyckades förhandla fram en stor ökning av den rabatt vi brukar få på EU-avgiften. Nu ska vi få 11 miljarder kronors rabatt om året (en ökning med 2,5 miljarder per år).

Eftersom utgifterna ökat samtidigt som intäkterna minskat (budgeten har blivit större och Storbritannien har gått ur EU) kommer den svenska EU-avgiften, trots större rabatt, ligga på ungefär samma andel av BNI som tidigare år: drygt 0,8 procent. Detta är något riksdagen också krävt för att godkänna den nya budgeten.

Tillsammans med bland annat Nederländerna, Danmark och Österrike lyckades vi också minska bidragsdelen av fonden med en dryg femtedel. Ursprungsförslaget var 5 biljoner kr i bidrag och 2,5 i lån, nu blev det 3,9 i bidrag och 3,6 i lån.

Svenska regeringen fick också offra en del i kompromisser för att få ned kostnaden för fonden. Till exempel blir det mindre pengar till klimatomställningen än det var tänkt.


Återhämtningsfonden

Fonden heter tekniskt ”Next Generation EU”. Ingen riktig EU-satsning utan ett märkligt men pampigt namn! Fonden består som sagt av 7,5 biljoner SEK, varav 3,9 är bidrag och 3,6 lån.

EU-kommissionen lånar 750 miljarder euro på finansmarknaden. Dessa ska gå till medlemsländernas återhämtning från coronakrisen. 390 miljarder euro är bidrag. Av bidragsdelen kommer 312,5 miljarder euro gå att söka, resten (77,5 miljarder euro) läggs till i befintliga program inom EU-budgeten, bland annat forskningsprogram och klimatomställning.

Vem får pengarna?

Hur alla pengar ur denna fond skulle fördelas mellan medlemsländerna var förstås en av de tuffaste frågorna i förhandlingarna. Där lyckades också Sverige med allierade att få igenom sin linje.

Först var det tänkt att pengarna skulle fördelas efter ungefär samma mekanism som andra stöd, typ regionstödet. Det skulle ha inneburit massor av pengar till de medlemsländer som haft hög arbetslöshet och låg tillväxt redan innan coronakrisen.

Men detta ändrade man på. Nu ska pengarna gå mest till de som faktiskt lidit ekonomiskt av just coronakrisen, mer specifikt till de länder som förlorat störst del av sin BNI under 2020. I praktiken betyder det mindre pengar till Polen och Ungern, mer till Italien.

Hur får de pengarna?

Det är redan bestämt hur mycket av fondens bidragsdel som ska gå till vilken medlemsstat. Men för att länderna faktiskt ska få sina pengar krävs att de sätter ihop ordentliga program för återhämtning genom ekonomiska reformer och presenterar dessa för kommissionen. Reformerna måste bland annat bidra till en grön och digital omställning.

Medlemsstaterna behöver alltså fortfarande ”söka” pengarna som reserverats för dem, och kan bli nekade om de inte lever upp till kraven man gemensamt kommit överens om. Det rör sig alltså inte om några klumpsummor som delas ut utan motkrav.

Dessutom lyckades Nederländernas regering få till att länder ska kunna protestera om de tycker att någon stat använder pengarna på fel sätt. Då pausas utbetalningarna till det berörda landet direkt och kommissionen får tre månader på sig att utvärdera om de gjort det de lovat i sina reformprogram eller inte.

Mest omtalat är kanske att medlemsländerna också måste leva upp till demokratikrav för att få sina bidrag. Trots protester från Ungerns premiärminister Viktor Orban kom man överens om att utbetalningar till ett land som inte lever upp till rättsstatsprinciperna ska kunna stoppas genom omröstningar med kvalificerad majoritet. (Läs min analys av detta längre ner i inlägget.)

Pengarna kommer delas ut mellan 2021 och 2023.

Finansiering

De pengar kommissionen lånat ska vara återbetalade 2058. Lånedelen av återhämtningsfonden betalas förstås tillbaka av de länder som fått låna av kommissionen. Men bidragsdelen måste finansieras på annat sätt.

Här kommer det som brukar kallas ” nya egna medel” eller EU-skatter in, alltså intäkter som går direkt till EU istället för via medlemsländernas EU-avgifter. Frågan är kontroversiell eftersom en del tror att avgifter på EU-nivå är ett första steg mot att bli en enda stor stat och därmed också innebär en farlig maktöverföring från länderna till EU. EU har dock redan egna intäkter från tullavgifter och handeln med utsläppsrätter.

Det nya är att EU-länderna nu kommit överens om en gemensam plastavgift på icke-återvunnen plast som börjar gälla under 2021. Utöver den ska kommissionen ta fram en slags koldioxidskatt och en digital skatt. Den senare är tänkt att komma åt de stora digitala företag som undviker skatt genom att lägga produktionen i skatteparadis, trots att deras intäkter genereras där konsumenterna är.


Analys

Demokratikravet

Kommer vi kunna stoppa utbetalningarna till Ungern och Polen, eller använda hotet om stoppade utbetalningar för att få länderna att bryta sin auktoritära politiska utveckling? Hittills har det verktyg som funnits (artikel 7-processen) visat sig tandlöst eftersom det krävt enhällighet bland alla länder utom det vars förbrytelser man röstar om. Polen har därför kunnat använda sitt veto när det handlat om utvecklingen i Ungern, och tvärt om.

I överenskommelsen om återhämtningsfonden (länk längst ner i inlägget) står att unionens ekonomiska intressen ska skyddas i enlighet med principerna i fördragen, särskilt värderingarna i artikel två av Fördraget om Europeiska unionen (TEU).

Artikeln man refererar till lyder såhär (min markering):

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Artikel 2, Fördraget om Europeiska unionen

Därefter står det i överenskommelsen att man baserat på detta ska införa konditionalitetskrav för att skydda budgeten och återhämtningsfonden. Kommissionen ska föreslå åtgärder för överträdelser som kan antas av Rådet med kvalificerad majoritet. Det står också att Europeiska rådet ska återkomma till frågan snart.

Hur ska man tolka detta?

Omröstningen om budgeten och återhämtningsfonden krävde enhällighet. Polen och Ungern har alltså gått med på denna skrivning. Det säger sig självt att den inte kan vara alldeles för radikal. Den förhandlades fram bland annat mot sänkta klimatkrav för Polen. Ungerns premiärminister Viktor Orban säger sig ha fått ett löfte från Tysklands förbundskansler Angela Merkel om att hon ska hjälpa honom i artikel 7-processen.

Angela Merkel är känd för sin förmåga att lova saker i vaga ordalag, inte minst till britterna inför brexit. I skrivande stund verkar ingen utöver Orban bekräftat att något löfte har getts. Även om det skulle vara så, lär det inte göra någon större skillnad eftersom artikel 7-verktyget inte varit särskilt potent till att börja med.

Detta är första gången EU skrivit in något om demokratikrav för utbetalningar i ett dokument som faktiskt antagits med enhällighet. Det är stort. Att de konkreta förslagen inte är klara ännu är inte konstigt. Hade de funnits med i dokumentet hade det inte blivit godkänt. Men nu har vi en chans att faktiskt utforma krav som inte går att blockera med veton.

Det kommer sannolikt inte att leda till att utbetalningarna till Ungern och Polen från EU stoppas helt. Det är skillnad på att stoppa utbetalningar till antidemokratiska reformprogram (vilka knappast är vanliga) och att stoppa utbetalningar till länder som vid sidan av sina EU-finansierade projekt bedriver antidemokratisk politik (desto mer vanligt).

Men i bästa fall skulle ett nytt krav kunna leda till att vissa utbetalningar stoppas och att en del antidemokratiska förslag dras tillbaka. Vi får helt enkelt vänta och se. Oavsett är det bra att man börjat utforma ett nytt verktyg för att göra Europa mer demokratiskt.

Klimatet

Minst 30 procent av pengarna i både budgeten och återhämtningsfonden ska gå till klimatrelaterade projekt. EU har som mål att vara klimatneutralt 2050 och detta ska synas i investeringarna. Alla EU:s utgifter ska vara i linje med Parisavtalet.

Liksom resten av dagens klimatpolitiska åtgärder är detta förstås alldeles för lite. Hela målet för återhämtningsfonden är att skapa större tillväxt. Mer tillväxt kommer inte att rädda klimatet, oavsett hur många procent av investeringarna som är ”klimatvänliga”. För att rädda klimatet skulle det behövas reformer av vårt ekonomiska system.

Med det sagt är det väldigt mycket pengar inom EU:s budget som går till forskning på klimatområdet, en rättvis omställning och miljöåtgärder. Det finns verkligen mycket bra i budgeten, men en EU-budget kommer nog aldrig bli klimatets räddning.

Federalism och EU-skatter

Det finns en risk att nya EU-skatter inte kommer att räcka till för att betala av lånen. Faran minskade när bidragsdelen förhandlades ner. Men det finns förstås alltid en risk att EU-avgiften kommer behöva öka.

Däremot tror jag inte att man behöver oroa sig för att detta (att Kommissionen tar egna lån och att man börjar ta ut egna avgifter/skatter) kommer leda till federalism eller att länderna i EU skulle råka bli en enda stor stat, ungefär som USA. Alla stora beslut som har med fördragsändringar (ungefär EU:s grundlag) att göra måste godkännas med enhällighet av alla medlemsländer och deras parlament. Både statsministern och riksdagen kan alltså stoppa sådana förslag. Vi kommer inte vakna upp en dag med Emmanuel Macron som statsminister.

Det står tydligt i dokumenten om återhämtningsfonden att åtgärden att låta kommissionen ta egna lån är en tillfällig nödvändighet under denna exceptionella kris. Det kommer alltså inte att bli ny regel att vi tar lån tillsammans med andra EU-länder.

”Varför ska vi betala för att rädda euron?”

Jag har hört denna reaktion från många andra vänsterdebattörer både under och efter förhandlingarna om återhämtningsfonden. Min inställning är som följer:

Euron är ett riktigt skitprojekt som gynnar Tyskland (vars valuta annars hade varit väldigt dyr och därmed dålig för landets export) och missgynnar sydländerna (som behöver anpassa sin penningpolitik efter Tyskland, en väldigt annorlunda ekonomi).

Men i praktiken går det inte att skilja på ett lands befolkning och dess valuta. Vi kan inte hjälpa sydländernas medborgare med coronakrisens ekonomiska konsekvenser utan att samtidigt ge deras valuta ett uppsving.

För mig är det viktigaste att EU:s befolkning inte går arbetslösa, är fattiga eller dör av krisens ekonomiska konsekvenser. Just denna kris är inte heller skapad av euron. Vi kan inte sitta och vänta på att euron ska avskaffas innan vi investerar i vår gemensamma ekonomi.

Debatten om att eventuellt lämna euron måste föras i de länder som faktiskt missgynnas av den. Den kan inte vi svenskar ta ansvar för genom ekonomiska uppläxningar, som dessutom skulle slå hårt mot just de som fått det sämre på grund av euron.

”Vi borde ha lagt pengarna på undersköterskor i stället”

Först och främst vill jag radikalt påstå att Sverige inte betalar särskilt mycket för vårt medlemskap i EU. De ”sparsamma” länderna i EU (Sverige, Danmark, Österrike, Nederländerna och Finland) bidrar sammanlagt med mindre pengar till budgeten än Frankrike gör ensamt. Tyskland bidrar överlägset mest. Vi är ett litet exportberoende land som gynnats otroligt av tillgången till den gemensamma marknaden.

Alternativet till att inte betala vår EU-avgift hade varit att gå ur EU. Det hade sannolikt blivit väldigt mycket dyrare. Se bara på Storbritannien, som provade just det i tron att det skulle ge dem mer pengar över till sjukvården. Enligt uppskattningar från Bloomberg Economics är den ekonomiska skadan brexit orsakat på väg att överstiga kostnaden för Storbritanniens samlade EU-avgifter under de 47 år man var med i EU. Det finns vissa svårigheter i att uppskatta kostnaderna för brexit, men det är tydligt att alternativet till att betala för ett medlemsskap i EU inte är mer pengar till välfärden.

Slutsats

EU:s 27 medlemsländer är väldigt olika. Det är en bedrift att lyckas komma överens om en gemensam budget när man har så varierande ekonomiska och politiska förutsättningar, mål och ambitioner. Det är inte konstigt att svenska politiker är missnöjda. EU kommer aldrig vara exakt det vi vill att det ska vara.

Jag är glad att EU lärt sig av tidigare finanskriser och denna gång försöker satsa sig ur krisen. Att spara i kriser brukar slå hårdast mot arbetarklassen. Återhämtningsfonden kan förändra Europa till det bättre för befolkningen.


Källor och mer läsning

Här finns den antagna texten (på engelska) att ladda ner på rådets hemsida.

Här finns en bra, mer lättläst genomgång av texten.

Allmän läsning om EU-politik

Jag tycker bäst om Financial Times förklarande texter, Politico Europes analyser och Ylva Nilsson och Henrik Brors svenska analyser på omeuropa.se.

Och så får ni gärna följa mig på twitter @kyrkogaarden, instagram @ledarskribent_kierkegaard och prenumerera på min mejllista förstås!

Så blev jag en EU-kramare

Publicerad i Dagens Arena, 17 juni 2020.

”Det var en helt vanlig onsdag, dagen då jag insåg att jag blivit radikaliserad. Jag hade just avslutat ett poddsamtal om EU:s nya återhämtningsfond. Diskussionen landade i konsensus kring mer bidrag till italienare och en generös svensk EU-politik. När luren lagts på, tack och adjö, lade jag mig sakta på rygg på golvet för att begrunda vad jag just sagt.

Vad hände med den byråkrathatande kvinna som flyttade hem till Stockholm för två år sedan, skakad in i själen av den kafkaliknande upplevelse de kallar anställning i Bryssel? Som två veckor efter flytten rubriksatte sin första ledare med »Dra av Juncker spenderbyxorna« och dagdrömde om en mindre EU-budget? Kanske har hon gjort en hälsosam resa bort från partilinjen och Marita Ulvskogs stab. Eller så har hon helt enkelt sugits in det regeringskritiska konsensus som verkar finnas bland svenska EU-tyckare.

Regeringens stenhårda snåljåpslinje lämnar inte mycket utrymme för kreativitet och nyanser bland dem som ska kritisera den – vill man inte tycka exakt som de som bestämmer måste man vara EU-positiv. Jag tror på att EU-samarbetet måste få kosta pengar och att regeringen i längden skulle tjäna på att vara mer solidariska. Men jag minns också hur det var att jobba i Bryssel på riktigt. Och det är svårt att vilja pumpa in pengar i det man ser innanför EU-institutionernas blanka väggar.

Byggnaderna i Bryssel kryllar av självuppfyllda politiker som borde gått i pension för länge sedan.

På nära håll är EU ett virrvarr av byråkrati, stämplar och hierarkier. Byggnaderna i Bryssel kryllar av självuppfyllda politiker som borde gått i pension för länge sedan. Tjänstemännen är ännu värre, eftersom deras upphöjda självbilder ofta kompletteras av drabbande mindervärdeskomplex. Min anställningsprocess för att bli vikarierande politiskt sakkunnig i Europaparlamentet var så invecklad att den blev klar först en månad efter att jag slutat på jobbet.”

Läs hela texten hos Dagens Arena här.