Linderborgs osäkerhet gör boken värd att läsa

Recension publicerad i Tidningen Ångermanland 29 augusti 2020.

Åsa Linderborgs “Året med 13 månader” (Polaris) är inget försvarstal. Boken är en chans att förstå. Jag läser intresserat Linderborgs dagböcker från hösten 2017-2018 och önskar att fler kunde skriva som hon gör, jag vill dyka in i alla huvuden som funderar lika sårbart och personligt över frågor om skuld, klass och politik.

Me too-uppropet skakade om Aftonbladet rejält. Skribenten Fredrik Virtanen blev anklagad för våldtäkt och fick sluta. Åsa Linderborg, då kulturchef på tidningen, skrev hårda texter om Stadsteaterns VD Benny Fredriksson som senare tog sitt liv.

I Linderborgs bok får vi läsa om hur kulturchefen själv upplevde den omskakande hösten. Det är förstås ingen munter berättelse. Linderborg blir lämnad av sin kärlek mitt i alltihopa och verkar gå på autopilot genom skandalerna. 

Hon minns knappt texterna hon själv skrivit. Kritiska läsare av boken kanske ser det som ett försvar eller ett försök att bli av med sin egen skuld, men jag kan inte läsa boken på annat sätt än som en ärlig och sårbar redogörelse för den egna upplevelsen.

Det är mycket jag inte håller med Linderborg om. Hon har en uppblåst bild av sin egen objektivitet, dömer folk snabbt och är ofta väldigt hård mot andra kvinnor. Hon skriver till exempel att “när man rotar lite i de olika högarna av metoo-historier hittar man ofta just det: kvinnor som känner sig utnyttjade för att det första sexet inte ledde vidare till något mer eller större”. 

Jag själv är inte lojal med alla kvinnor. Kvinnor talar inte alltid sanning. Men det är inte heller särskilt många som tjänar på att berätta om en våldtäkt. Att döma alla vittnesmål efter en Linderborgskt skeptisk försiktighetsprincip kommer jag aldrig göra. Däremot får hon mig att reflektera mer över mina egna åsikter och tankar. 

Jag landar i att allt som hänt inte går att bevisa i en rättssal, särskilt inte det som hänt mellan två människor i ett sovrum. Det betyder inte att det inte hänt, eller att kvinnan har ljugit. Men det betyder inte heller att det är fel med en friande dom i rätten.

Jag är glad att få ta del av Linderborgs tankar, både de politiska om jämställdhet och socialism och de privata om hennes egen klassresa och åldrande. De gånger jag inte håller med henne tror jag åtminstone att jag förstår hur hon tänker.

För bara ett par dagar sedan kom Cissi Wallins bok “Allt som var mitt” ut. Den handlar också om Me too, hennes anklagelser mot Fredrik Virtanen, uppväxten i Uddevalla och livet som ung nyinflyttad i Stockholm. Jag har fortfarande en bit kvar att läsa, men noterar tidigt likheter och olikheter i relation till Linderborgs berättelse. 

Wallins bok är ett försvarstal. Förvisso ett bra sådant, men en berättelse om någon som har rätt blir per automatik mindre intressant. Linderborg tvivlar, ifrågasätter sig själv och svajar. Det är det osäkra som gör hennes dagböcker värda att läsa.

När jag läser ”Året med 13 månader” önskar jag att fler kunde skriva som Linderborg. Om vi kunde få ta del av 500 lika välskrivna, öppna och sårbara sidor från alla vi inte håller med eller förstår skulle nog världen bli en bättre plats.

Susanna

Statsministern kan inte stoppa corona

Får politiker skylla på slumpen? Var går gränsen mellan ansvarsutkrävande och galenskap? En ledare om slump, klass och den svenska tron till politiken.

Publicerad i Tidningen Ångermanland 27 augusti 2020.

Häromdagen krävde författaren Jonas Gardell ett slutdatum för coronakrisen. Det är inte första gången liknande krav riktas mot regeringen. Tidigare i vår var det näringslivet som upprört ville att statsministern skulle sätta ett slutdatum för krisen, nu är det delar av kultursektorn.

“Politik är att vilja” påpekar Gardell i sin debattartikel på Expressen Kultur, och menar att Löfven därför borde våga spika ett datum då restriktionerna för kultursektorn kan upphöra. Politik kanske är att vilja, men problemet är att allt inte är politik. Allt går inte att kontrollera. 

Men det ska man helst inte säga i Sverige. 

När Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson den 7 juni sade till Svenska Dagbladet att det var slumpen som gjort att Sverige blev hårt drabbat av Corona i början kunde jag inte låta bli att fnissa. Han hade säkert rätt, men jag kunde redan se reaktionerna framför mig – i Sverige skyller man nämligen inte på slumpen. Här ska det utkrävas politiskt ansvar för precis allting. 

Mycket riktigt bröt helvetet lös efter Carlsons förklaring. Sverigedemokraterna krävde svar från socialminister Lena Hallengren – hur kan regeringen fortsatt ha förtroende för en generaldirektör som skyller på slumpen? Byt ut gubben illa kvickt, var den indignerade undertexten.

När Jonas Gardell och näringslivet kräver slutdatum för coronakrisen är det samma idé om politiskt ansvar som spökar. Ingenting kan eller får vara utom statsministerns kontroll – inte ens en världshärjande pandemi. Då har statsministern gjort ett dåligt jobb.

På ett sätt är det fantastiskt att vi svenskar har en så stor tilltro till våra folkvalda och det politiska systemet. I de flesta fall är det helt rätt att utkräva politiskt ansvar för det som drabbat oss.

Men att helt bortse från slumpen är att förblindas av ideologi. Nyliberalismen avfärdar ofta omfördelning med att folk förtjänar den ekonomiska situation de är i. Att någon är fattig beror på bristande initiativförmåga, att en annan är sjuk kan förklaras med att den varit oförsiktig. Men i verkligheten beror olyckan oftast på strukturella orättvisor och slumpen: klassamhälle i kombination med att man inte väljer vilken familj man föds in i. Den som inte ser klass kan inte heller se slump.

Kanske kan vi lära oss något om varandra och samhället genom att studera diskussionerna som förts under denna kris. Vi har behövt anpassa oss efter något stort och komplicerat som inte alltid går att kontrollera, varken privat eller politiskt, även om vi förstås ska göra vårt bästa för att minska skadorna där det går.

Med den insikten går det också att skilja på sådant som slumpen avgör, och det vi faktiskt kan påverka – inte alltid på individnivå, men strukturellt. Det är inte slumpen som gjort att pandemin drabbat arbetarklassen hårdast. De som inte kan jobba hemifrån tvingas ta risker. Att arbetsgivare och politiker inte fattar beslut som skulle kunna skydda dem – krav på skyddskläder, fler avgångar i kollektivtrafiken för att glesa ut de resande – är ett aktivt val.

Jonas Gardell kommer bli besviken. Ingen politiker kan sätta ett slutdatum för en pandemi. Vad de däremot kan göra är att försöka jämna ut slumpens effekter i samhället, genom omfördelning och medvetet motstånd mot orättvisa strukturer. Sätta ett slutdatum för klassamhället.

Min generation blev kvar med notan

Krönika publicerad i Tidningen Ångermanland och Värmlands Folkblad 15 augusti 2020.

Det är alltid de över 50 som vill spela frågesportsspel på släktträffarna. Inte så konstigt, med tanke på att spelet för dem är en tävling i minne snarare än kunskaper. De var ju med när allt hände. Till skillnad från yngre deltagare, som tävlar i hur mycket de frenetiskt lyckats forska fram under sina få levnadsår. 

Det var länge sedan jag tvingades till att spela ett sådant sällskapsspel. Jag saknar inte de rynkiga ansikten som gapade av fasa när jag som 14-åring inte hört talas om någon gammal regissör i hockeyfrilla. Lagom till att jag fyller 25 i höst har jag trots allt lyckats komma ikapp historien så gott det går, lärt mig det viktigaste av allt som hänt innan jag föddes.

Men jag tänker mycket på känslan av utanförskap i relation till de äldre generationerna. De kallar oss millennials. Epitetet associeras kanske mest med bortskämdhet och datorspelsberoende, men min generation har präglats av tyngre upplevelser än så.

Vi växte upp i finanskrisens efterdyningar och stretar nu fram genom den andra stora ekonomiska krisen under vår livstid. Jag kan inte ens minnas en tid då klimathotet inte hängde över vår tillvaro som en tung zeppelinare. Det är lätt att känna sig avskärmad från allt som pågår omkring en. Om jämnåriga använder datorspel som tillflyktsort kommer jag inte att döma dem.

Till och med jag, som deltar aktivt i politik och samhällsdebatt, har svårt att relatera till våra gemensamma politiska system. Ta arbetsmarknaden till exempel. Jag vet i teorin att LAS är bra för anställningstryggheten och stöttar självklart de som kämpar för att få behålla turordningsreglerna. Trots det känner jag ingen i min egen ålder som faktiskt gynnats av dem. 

Vår generation blir utlasade, inte inlasade. Vi blir omkringkastade mellan vikariat, den ena anställningsformen märkligare än den andra, allt för att arbetsgivarna ska slippa bli fast med oss. De betalda semestrarna, fasta anställningarna och friskvårdsbidragen var redan slut när min generation började jobba.

Vi förstår alla politiska vinster i teorin, men berörs inte av dem själva. Att debattera anställningstrygghet är ungefär som att svara på frågesportsfrågor om Berlinmurens fall, tänka på att folk brukade åka bil utan säkerhetsbälte eller att Carl Bildt varit statsminister. Man läser om det i böcker och på nätet och förstår det i teorin, men allt känns väldigt avlägset.

De som är snäppet yngre än jag själv växer upp i en värld där precis vad som helst kan hända. De äldre lämnar efter sig globala spänningar och konflikter, rädsla för terrordåd, en ekologisk kris som de själva misslyckats med att hantera. Våldsamma skogsbränder varvas med hagel mitt i sommaren.

I de länder som drabbats hårdast av viruset är det de unga som tagit den värsta smällen ekonomiskt. Statistik från FN visar att mer än var sjätte ungdom mellan 18 och 29 år har behövt sluta jobba under pandemin. De som inte blivit arbetslösa har fått sina arbetstider neddragna med nära en fjärdedel. Många unga jobbar i sektorer som drabbats hårt av coronakrisen, som turism och vården. Runt 77 procent har osäkra anställningar. 

Jag känner en sorg över att tillhöra generationen som blev till när världen redan var färdig. Och jag önskar att vi kunde prata mer om rättvisa mellan åldersgrupperna. Inte som en tävling, eller i konkurrens mot varandra, men med förståelse och villighet att förändra och inkludera. Åtgärder för att hindra pandemins framfart och mildra dess ekonomiska konsekvenser måste fungera även för de unga.

Annars riskerar världen att tappa en hel generation.

Reducera inte EU till en kostnad

Publicerad i Tidningen Ångermanland 13 augusti 2020.

Häromveckan nekades ett par polska städer EU-bidrag. Den ansvariga kommissionären Helena Dalli motiverade beslutet med att Polen inte följt de gemensamma värderingarna då städerna kallat sig själv “hbtq-fria zoner”.

Det är första gången som brott mot EU:s värdegrund får ekonomiska konsekvenser. Det handlar inte om några stora summor, men det kan bli början på en ny ordning. Framför allt visar händelsen att resten av EU kan markera mot Polen och Ungerns regeringar, bara man vill.

Samtidigt beslutade medlemsländerna att villkora pengar ur EU:s stora återhämtningsfond med upprätthållande av rättsstatens principer. Förhoppningsvis kommer det försvåra för ungerska och polska politiker att mjölka EU på resurser samtidigt som man förtrycker delar av sina egna befolkningar.

Det är första gången som brott mot EU:s värdegrund får ekonomiska konsekvenser

Mycket händer i EU just nu. Framför allt Frankrikes president Emmanuel Macron har storslagna planer för Europa. Han vill att EU ska bli en betydande konkurrent till USA och Kina. Att man till slut lyckades komma överens om en gemensam hantering av coronakrisen är förstås ett steg i precis den riktningen.

Men samtidigt som EU-ledare nere på kontinenten försöker samla världsdelen till handling och mer samarbete, har svenska politiker och tyckare fastnat i att se EU som en belastning.

Det går förstås att tala om EU i termer av kostnader och utelämna allt om vad pengarna faktiskt används till. Det går att förenklat kalla jordbruksstödet för “bidrag till franska bönder”, istället för att se det som en investering i europeisk självförsörjning. Det går också att se bidrag till de länder som (faktiskt oförtjänt) drabbats hårdast av viruset som allmosor.

Men det ger en ensidig bild av det stora projekt Sverige är en del av. EU består av en samling väldigt olika länder som ska komma överens om lösningar på gemensamma problem och satsningar värda biljontals kronor. Det säger sig självt att alla inte får som de vill.

Den nya EU-kommissionen har visat att man klarar av att sammanföra de olika länderna i ett gigantiskt återhämtningspaket, där vi tar ansvar för krisen gemensamt och på ett solidariskt sätt. Samtidigt tar man små steg mot ett mer demokratiskt EU.Det kanske inte är något att fira med stora fyrverkerier. Men vi borde åtminstone ägna det en tanke vid morgonkaffet.

Susanna