Så blev jag en EU-kramare

Publicerad i Dagens Arena, 17 juni 2020.

”Det var en helt vanlig onsdag, dagen då jag insåg att jag blivit radikaliserad. Jag hade just avslutat ett poddsamtal om EU:s nya återhämtningsfond. Diskussionen landade i konsensus kring mer bidrag till italienare och en generös svensk EU-politik. När luren lagts på, tack och adjö, lade jag mig sakta på rygg på golvet för att begrunda vad jag just sagt.

Vad hände med den byråkrathatande kvinna som flyttade hem till Stockholm för två år sedan, skakad in i själen av den kafkaliknande upplevelse de kallar anställning i Bryssel? Som två veckor efter flytten rubriksatte sin första ledare med »Dra av Juncker spenderbyxorna« och dagdrömde om en mindre EU-budget? Kanske har hon gjort en hälsosam resa bort från partilinjen och Marita Ulvskogs stab. Eller så har hon helt enkelt sugits in det regeringskritiska konsensus som verkar finnas bland svenska EU-tyckare.

Regeringens stenhårda snåljåpslinje lämnar inte mycket utrymme för kreativitet och nyanser bland dem som ska kritisera den – vill man inte tycka exakt som de som bestämmer måste man vara EU-positiv. Jag tror på att EU-samarbetet måste få kosta pengar och att regeringen i längden skulle tjäna på att vara mer solidariska. Men jag minns också hur det var att jobba i Bryssel på riktigt. Och det är svårt att vilja pumpa in pengar i det man ser innanför EU-institutionernas blanka väggar.

Byggnaderna i Bryssel kryllar av självuppfyllda politiker som borde gått i pension för länge sedan.

På nära håll är EU ett virrvarr av byråkrati, stämplar och hierarkier. Byggnaderna i Bryssel kryllar av självuppfyllda politiker som borde gått i pension för länge sedan. Tjänstemännen är ännu värre, eftersom deras upphöjda självbilder ofta kompletteras av drabbande mindervärdeskomplex. Min anställningsprocess för att bli vikarierande politiskt sakkunnig i Europaparlamentet var så invecklad att den blev klar först en månad efter att jag slutat på jobbet.”

Läs hela texten hos Dagens Arena här.

Man mår bra av att vara rädd för sina läsare

Publicerad i Piteå-tidningen, 2 april 2020.

”Jag undrar om Pernilla Wahlgren har ångest inför sina poddinspelningar. Hennes och Sofia Wistams podcast ligger ju där, i toppen på listan över Sveriges mest lyssnade. Den har sällskap av tonvis med andra kändispoddar – Skäringer & Mannerheim, Filip & Fredrik, några influencers.

Själv har jag otroligt mycket ångest varje gång jag ska skriva. Det spelar ingen roll om det är en krönika, en hemtenta eller ett blogginlägg – jag sitter stel vid datorn eller blocket i minst ett par timmar innan jag kommer igång, suddar ut och börjar om, pratar högt för mig själv, kokar te, bläddrar i någon bok eller läser nyheter för att få inspiration, allt under pressen av en deadline och kramp från bröstet ända ut i fingertopparna.

Vi handlar med samma valuta, Pernilla Wahlgren och jag. Vi är ute efter er tid. Någon ska läsa det jag har skrivit, en annan kommer lyssna på det Pernilla Wahlgren kokat ihop i poddstudion. Respekt för mottagaren är bra för slutprodukten. Själv är jag nästan rädd för mina läsare. Det är säkert hälsosamt på något sätt.

När jag nu sitter framför datorn med kramp i fingrarna kan jag inte sluta tänka på fenomenet kändispodd. De ses en gång i veckan och pratar, spelar in, skickar ut. Vad pratar de om egentligen? Jag vet inte om det är frestelsen i att få skjuta på skrivandet eller faktiskt intresse som gör att jag trycker in lurarna och slår på det senaste avsnittet av Wahlgren & Wistam.

Fyrtiofem minuter senare vet jag vad de pratar om. Programmet doftar inte alls ångest. Snarare tomhet. Jag bjuds på en skvätt epidemiologisk spekulation, några vardagsbetraktelser. Sofia Wistam läser en hel krönika högt (någon annans krönika alltså). Pernilla Wahlgren läser högt ur de instagramkommentarer som hon själv skrivit den senaste veckan.

Runt 90 000 personer lyssnar på podden i fråga varje vecka. Och hundratusentals lyssnar säkert på andra, liknande kändisalster. Kanske är det vår tvångsmässiga multitasking som skapar utbudet. Den moderna människan verkar aldrig kunna göra en sak i taget. Lagas det mat, ska det lyssnas på podd eller till och med tittas på en serie samtidigt. Äts det middag ska det scrollas vid sidan av. Kanske är kändispodden perfekt vaddering att fylla ut vardagens tomhet med.

Det är förstås inget Pernilla Wahlgren ska må dåligt över.”

Brev från karantänen

Publicerad i Piteå-tidningen, 19 mars 2020.

”Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva en kris. Men nu sitter jag här i karantän, med svidande luftvägar och en enda toarulle kvar i badrummet. Det är bara att acceptera läget. Pojkvännen och jag får försöka samsas om lägenhetens 32 kvadratmeter nu när universitetet bestämt att all undervisning ska ske på distans.

Isoleringen känns inte så farlig när den är självvald. I teorin skulle jag inte få en bot om jag gick ut på promenad, och bara det gör det lättare att avstå. Jag låter bli för att jag inte vill smitta andra och det känns fint att bo i ett land där vi litar på varandra.

Jämfört med andra staters hantering av virusspridningen känns det svenska svaret tryggt och seriöst. Regeringen verkar ha stått emot frestelsen av effektlösa krafttag och populistisk retorik, som att likna pandemin vid ett krig, skylla på andra länder eller migranter.

Annat kan sägas om resten av världen. USA och Danmark stänger sina gränser. Tyskland och Frankrike vägrar exportera medicinskt skyddsmaterial till andra länder. I både Frankrike och Italien är det förbjudet att gå ut, utom i nödfall. Kinas hantering av krisen går knappt att jämföra med – i Sveriges Radios “Konflikt” berättar folk på plats om hur vakter kontrollerar temperaturen på de som har ärenden utomhus eller går in i mataffärer. I affärernas högtalare varvas påminnelser om att hålla avståndet till andra kunder med nyskrivna poplåtar om minskad virusspridning:

“När vackra april prunkar, då ska jag bära munskydd.


Läs resten av krönikan i Piteå-tidningen här.

Torka näsan med eftertanke

Publicerad i NSD, 14 mars 2020.

”Det är morgon och jag har släpat mig igenom en bussresa, ett par spärrar och upp i tunnelbanevagnen. När jag slagit mig ner på det sedvanligt smutsiga sätet och väl tittar upp är det för sent. Mitt emot mig sitter en pojke i mellanstadieåldern med snor forsande ur näsborrarna, två rännilar med slutstation i vardera mungipa.

”Hur är det nu Pelle, har du blivit frisk igen”, frågar vad jag antar är Pelles lärare, parkerad på sätet intill honom.

”Ja-a”, svarar Pelle långsamt och drar rosslande efter andan.

Jag sjunker snabbt ner i sätet så långt att alla luftvägar täcks av min halsduk, en provisorisk sköld av ull. Hinner fundera på om jag borde stänga ögonen också, för säkerhets skull, men bestämmer mig snabbt för att jag hellre håller det nu hostande subjektet under uppsikt.

När det äntligen är dags för mig att kliva av och jag bytt tåg sätter jag mig mitt emot en medelålders kvinna med påsar under ögonen. En till synes sömndepraverad karriärist – hon kan knappast ha hunnit med någon semester i Italien, hinner jag tänka, innan hon plötsligt drar efter andan. Med en riktigt blöt serienysning sprejar hon ned sina medresenärer som om vi vore ogräs. 

Det lilla som fångas av kvinnans slappa hand torkar hon subtilt av på sätet bredvid sig, innan hon obrytt börjar krafsa, klia och peta sig i alla slemhinnor som för stunden inte skyls av kläder.

Jag kan knappt hålla mig till att vagnen bromsat in innan jag kastar mig mot dörrarna, upp för trapporna och mot dagens föreläsning. 

Till litteraturvetenskapskursen har vi just läst Giovanni Boccaccios medeltida skildring av pesten i Italien. I inledningen till “Decamerone” går fint folk i Florens omkring med knippen av väldoftande örter och blommor under näsan för att slippa stanken från alla döda kroppar.

Själv har jag med mig våtservetter.”

Läs fortsättningen i NSD här.

I’m canvassing for Labour — even though, as a Swede, I can’t vote in this election

The Guardian, 2 December 2019.

“The UK election is probably none of my business. I don’t live here and I can’t vote. And yet I’m so invested in the outcome, I have decided to come over from Sweden to volunteer for the Labour party, handing out flyers and knocking on doors. Having grown up in Sweden, I already know some of Jeremy Corbyn’s proposed policies can work. I’ve benefited from free school lunches, have had access to university without tuition fees, and received free dental checkups into my 20s.

Despite having access to all these things back home, I chose to come to the UK in 2014 to do my degree at Oxford University. The combination of subjects in my degree, the tutors who made me think so hard I sometimes thought my head would fall off, and the beautiful city made it worth moving. However, the cultural difference was shocking as I got a glimpse of the class divide in Britain and what life outside the Scandinavian welfare model looks like.

People were sleeping rough all over the city. My fellow students often needed counselling to help cope with the financial stress caused by debt, tuition fees and high living costs. Mental health problems and anxiety were more the rule than the exception.

And while the UK has some of the world’s best universities, high fees have helped turn education into a mere instrument, a rubber stamp on a CV, the point of which is simply to land a job. An Oxford graduate who sued the university in 2016 when he failed to achieve a lucrative legal career was just expressing what is implicit in the functioning of the current education system: the point of a degree is not knowledge in itself.

In an economic system with workaholism built into it, where humans serve eternal capitalist growth, there is no capacity to measure the results of an education apart from monetary gain. Studying to learn, rather than to be of use to someone else, makes you feel like a person worth investing in, not a tool made to serve an economic target.

But while Sweden has been known for its welfare state for over a century, the Swedish Social Democrats are not what they used to be. The party’s popularity is declining, and it has started echoing its rightwing opponents on migration, pitting citizens against each other, blaming increased immigration for welfare cuts, and ignoring the needs of the majority it should be representing. It is now in danger of losing its position as Sweden’s largest party.”

Read the full article online here.

De tjänar pengar på ditt skärmberoende

Piteå-Tidningen, 5 oktober 2019.

”Jag har förstått att man ska vara nykter i oktober. Piteå-Tidningen satsar på “Sober October” och det går fint, jag har andra laster att ägna mig åt.

Mitt allvarligaste beroende, är ett som drabbar alla delar av befolkningen – unga, gamla, studenter, föräldrar. Faktum är att man skulle kunna kalla det som breder ut sig framför våra näsor för ett helt nytt folkhälsoproblem.

Det är skärmarna. Sociala medier designade för att hålla kvar en, scrollande utan slut, mekanismer som triggar hjärnans belöningssystem. Jag ser på SVT:s nya program “Din hjärna” och känner igen mig när Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare till bland annat “Skärmhjärnan”, beskriver problemet.

Jag skäms, inte bara för att jag hellre spelar Mario Kart än tar mig an Gösta Berlings saga som väntar på nattduksbordet.

Min senaste last är mobilspelet Mario Kart. Vilken fantastisk uppfinning, tänker jag, innan jag kastar ett sköldpaddsskal på en stor apa i racerbil som lyckats köra om mig. Bara ett race till, kanske klara cupen. Och så scrolla lite på Twitter, läsa kommentarerna jag redan sett två gånger en tredje vända. Plötsligt har några timmar försvunnit, det är dags att sova, och det sista jag ser innan ljuset släcks är skärmens sken.

Jag skäms, inte bara för att jag hellre spelar Mario Kart än tar mig an Gösta Berlings saga som väntar på nattduksbordet. Jag skäms också för att jag vet precis hur det fungerar, ändå går jag på det gång på gång.

Skärmberoendet håller på att bli ett folkhälsoproblem.”

Läs vidare här.

Den europeiska livsstilen

Idag börjar jag som krönikör i Dagens Arena. Var tredje vecka ska det bli en längre text om EU.

I premiärtexten promenerar vi genom ett par av den senaste tidens stora EU-händelser. Vi glor en stund på David Cameron, som börjat dyka upp på nyheterna igen i och med släppet av sin självbiografi. Så stannar vi till vid en tom talarstol i Luxemburg. Sist men inte minst besöker vi det fullspäckade pressrummet hos EU-kommissionen i Bryssel, och funderar på vilken av kommissionärerna som kommer ryka de närmsta veckorna.

Trevlig läsning!

Dagens Arena, 20 september 2019.

David Cameron är tillbaka, och stämningen i morgonsofforna är spänd. Inför släppet av sina memoarer har den före detta premiärministern börjat dyka upp brittisk TV igen. Jag tittar slött.

En journalist från ITV News går rakt på sak. Han frågar om David Cameron tänkt be den brittiska befolkningen om ursäkt för att ha utlyst folkomröstningen om Brexit 2016.

David Cameron tvekar inte en sekund. Han ber faktiskt om förlåtelse för allt han satt i rullning. Den välkammade politikern, vars missbedömningar ledde hela landet in i sin största identitetskris i modern tid, är ledsen. Inte tårar-i-livesändning-ledsen, men visst bjuder han på några värdiga bekymmersrynkor i pannan.

Det är svårt att slita sig.”

https://www.dagensarena.se/opinion/den-europeiska-livsstilen/

Problemen som uppstår när ingen läser tidningen

NSD, 31 augusti 2019.

”Riksdagsledamoten var kanske lite nervös. Först beklagade han sig över att tidningarna inte rapporterat tillräckligt om Socialdemokraternas vinster i Januariavtalet. Sedan sa han att lokaltidningarna verkade ha som affärsmodell att bara skriva om negativa nyheter.

Tredje gången han klagade på media fick jag nog.”

https://nsd.se/nyheter/problemen-som-uppstar-nar-ingen-laser-tidningen-nm5195951.aspx

Tre saker jag har lärt mig om SD

Piteå-tidningen, 13 april 2019.

”I Europaparlamentet i Bryssel finns ett litet fik. Efter luncher i matsalen vandrar assistenter och ledamöter gärna upp och ställer sig i kaffekön. Som så ofta i Belgien går det inte att betala med kort. Men skaka fram några rasslande mynt, så får du en automatkaffe och en liten chokladbit om du har tur. Lite deppigt, men trevligt.

Mitt senaste besök i kaféet var mer livat än vanligt. För första gången fick jag träffa personen mitt dåvarande jobb kretsade kring. När Sverigedemokraternas europaparlamentariker Kristina Winberg vandrade in var det lite som att se en känd skådespelare i verkligheten – man blir lite förvånad över att de finns på riktigt, och noterar att de är kortare i verkligheten än på bild.”

https://www.pt.se/opinion/ledare/tre-saker-jag-har-lart-mig-om-sd-11186869.aspx

Snabbtåg till Europa får mig att vilja spy

Piteå-tidningen, 20 april 2019.

”Snabbtåget mellan Stockholm och Malmö är vidrigt. Jag har tänkt jobba på vägen, men blir illamående efter en halvtimme. I stället för att skriva krönikor ägnar jag fem timmar åt att växelvis stirra ut på åkrar som glider förbi och att snegla mot papperskorgen. Jag vill kräkas.

Resten av resan mot Bryssel går bättre. Jag hinner med det snabba bytet jag oroat mig för, och slipper därmed bli strandad på den danska landsbygden. I Hamburg skriker en stressad tysk konduktör på mig när jag undrar vilka platser i tåget som inte är reserverade. Jag hamnar bredvid en frilansande grafisk designer som jag äter lunch med. Till middag blir det riktigt äckliga nudlar på perronggolvet i Köln, serverade ur en pappkartong.”

https://www.pt.se/opinion/ledare/snabbtag-till-europa-far-mig-att-vilja-spy-11193859.aspx