Publicerad i Norrländska Socialdemokraten, 15 februari 2020.
”Konflikten är knappast ny. Men klyftan mellan stad och land är vår tids mest definierande politiska problem, både i Sverige och resten av Europa. I kombination med växande populistiska rörelser kan den få radikala konsekvenser.
I Storbritannien fångades rättmätigt missnöje på landsbygden upp av Brexit-kampanjen och kanaliserades till en politisk kraft emot EU-medlemskapet.
Stora städer som London, Manchester och Liverpool röstade för att stanna i EU, medan glesbygden var överväldigande för Brexit. De senare kände inte att det internationella projektet varit till för dem, utan upplevde tvärtom att de förlorat på ökat samarbete.
Författaren Katrine Marçal skriver i sin nya rapport ”Åtta lärdomar från Brexit om den moderna populismen” (Arena Idé, 2020) att en av de viktigaste läxorna Brexit gett oss är att motverka regional ojämlikhet inom nationalstaten innan den leder till politiskt kaos.
Liknande klyftor och splittringar uppstår också på europeisk nivå. Hela EU-projektet är grundat på försök att överbrygga olikheter mellan länder och samarbeta, ofta genom att betona likheter och gemensamma intressen.
Stockholm har finbesök och Europahusets lokaler är fullsmockade med folk. Kön till säkerhetskontrollen ringlar flera varv runt entrésalen och frukostmackorna tar slut direkt.
Men så är Brexit kanske den mest välbevakade EU-frågan av dem alla. Det perfekta dramat erbjuder tydliga konflikter, spännande karaktärer och ständiga svängningar – med andra ord något helt annat än alla de obegripliga lagförslag som vanligtvis bollas i oändlighet mellan institutionerna på kontinenten.
Dagens talare är Michel Barnier, fransmannen som representerat hela EU i förhandlingarna med Storbritannien om Brexit. De senaste tre åren ska 450 miljoner invånares intressen ha rymts i den kostymklädda, vithåriga mannen framför oss. Nu finns ett 600 sidor långt avtal på plats.
”Det är inte direkt lättläst, men ni kan ju försöka”, konstaterar Michel Barnier med läspande fransk brytning och en axelryckning.
Barnier har jobbat som politiker hela sitt liv. Första gången han själv fick rösta var i folkomröstningen 1972 då franska medborgare skulle ta ställning till att släppa in Storbritannien i EU. Den då 21 år gamla Michel Barnier gick emot sitt partis linje och kampanjade entusiastiskt för att britterna skulle få vara med.
Just denna dag fyller han 69 år. På plats i Stockholm reflekterar Barnier vemodigt över uppdraget han haft den senaste tiden. Brexit har varit en skolning i tålamod, suckar han och påpekar att det här är första gången man förhandlat om handel och målet inte har varit att få en närmare relation utan tvärtom att komma längre ifrån varandra.
När Storbritannien går ur EU den 1 februari i år lämnar de samtidigt 600 internationella överenskommelser, förklarar han. Dessa kommer man därefter ha ett år på sig att försöka ersätta. Förhandlingarna mellan EU och Storbritannien är inte över bara för att själva utträdet är det.
I mars börjar de nya diskussionerna, och redan i juni ska EU-ländernas ledare mötas för att utvärdera framstegen.
Tre områden ska bockas av. För det första måste man komma överens om hur EU och Storbritannien ska samarbeta för att möta gemensamma utmaningar som klimathotet. För det andra ska man försöka få till ett säkerhetssamarbete. Och för det tredje gäller det att få ihop ett ekonomiskt partnerskap baserat på lika konkurrensvillkor, förklarar Michel Barnier.
Efter en halvtimmes prat är det dags för frågor. Mikrofonen skickas runt, jag tar den och mumlar ut min fundering varpå Barnier höjer sina smala ögonbryn. Jag vill veta om han gråtit över Brexit.
”Man kan gråta, det är normalt. Men nej, jag har aldrig gråtit över Brexit, även om jag verkligen blivit ledsen”, säger en något obekväm Barnier.
Han lämnar snabbt ämnet och går vidare till att försöka dra konkreta lärdomar av Brexit – knappast en enklare sak. Att lyssna på folket är inte populistiskt, utan en nödvändighet, konstaterar Barnier. Han tror att EU misslyckades med att försvara de medborgare som drabbats negativt av globaliseringen.
Där tar tiden slut. En anställd på Europahuset har tryckt ner ett tårtljus i en lussebulle som sträcks fram mot gästen. Han blåser ut ljuset men vi sjunger inte.
”De konservativa vann valet i Storbritannien för en vecka sedan. Det blev en riktig brakseger för Boris Johnson som nu styr parlamentet med en majoritet på 40 mandat. I skrivande stund verkar det som att premiärministern kommer få igenom sitt brexitavtal till slut och att Storbritannien därmed går ur EU tidigt nästa år.
Det brittiska valsystemet är en del av förklaringen. Majoritetsval i enmansvalkretsar, alltså att den kandidat som får flest röster i varje valkrets blir det områdets ledamot i parlamentet, är tänkt att leverera starka regeringar och det fungerade den här gången.
Johnson fick 53 procent av parlamentets ledamöter med bara 43 procent av folkets röster. Systemet gjorde också att ungefär en fjärdedel av väljarkåren taktikröstade på ett annat parti än det de egentligen tyckte bäst om.
Ett par mönster går att urskilja i resultatet.
För det första gjorde de konservativa sina största procentuella ökningar i områden där många var för Brexit i folkomröstningen 2016. Partiets väljare angav också Brexit som sin viktigaste politiska fråga. För Labours väljare var sjukvården viktigast, därefter kom ”att stoppa Brexit”. Frågan om att lämna EU har verkligen skakat om politiska lojaliteter och splittrat landet.
För det andra syns nya mönster i hur medborgarna röstar baserat på utbildningsgrad och ålder. Labour lockade yngre och mer välutbildade väljare än tidigare, medan de med låg utbildningsgrad gick över till de Konservativa. Skillnaden syntes framför allt i småstäder, som svängde till det konservativa partiet. I åldersgruppen 18-24 röstade 54 procent på Labour, bland 65-plussare låg siffran på så få som 18 procent. De unga gillade partiets vänstersväng.
Faktum är att en stor del av de brittiska väljarna tyckte om Jeremy Corbyns politik. De nya, radikala politiska förslagen gick hem hos folket: opinionsundersökningar visade att en majoritet tyckte om partiets förslag om högre skatter för de som tjänar allra mest, åternationaliseringarna av järnvägar och vattenledningar och idéerna för att få in fler arbetare i företagsledningar.
Hur kunde Labour då förlora så stort? Förklaringen ligger i trovärdigheten. Corbyn själv var impopulär (vilket delvis måste förklaras med att han blivit exceptionellt hårt attackerad och felaktigt representerad i media enligt en studie från London School of Economics).
De flesta väljare trodde inte heller att partiets program skulle kunna bli verklighet, åtminstone inte utan skattehöjningar för vanligt folk. Det spelar ingen roll hur bra ett politiskt program är om ingen tror att det kommer genomföras. Labour lärde sig den hårda vägen.”
Eftervalsanalys publicerad i Frihet 18 december 2019.
”Jag spenderade valdagen dyngsur i ett brittiskt radhusområde. I Ipswich, två timmars bilresa norrut från London, vann Labours kandidat sin plats i parlamentet med bara 800 röster i det förra valet. Vårt uppdrag var att få iväg folk till vallokalen. Efter några timmar ute i bostadsområdet hade vårt A4-häfte med adresser förvandlats till en blöt sörja.
Små saker gav en känslan av att det brittiska politiska systemet byggts av de privilegierade, för de privilegierade. Bara en sådan sak som att årets val var lagt på en torsdag, en vanlig arbetsdag alltså. De flesta av de föräldrar vi knackade på hos skulle till exempel gå och rösta när barnen gått och lagt sig. Jag undrar hur många av dem som verkligen kom iväg.
Hopplösheten genomsyrade allt. Jag fastnade i en kvart hos en kvinna i 50-årsåldern som tappat tron till politiken. Hon tänkte inte rösta, tyckte att alla politiker var likadana och litade inte på dem. Hon var uppgiven och besviken snarare än arg. Många av de som öppnade sina dörrar sade samma sak. De som inte var hemma fick ett blött flygblad i brevinkastet.”
Torsdag den 12 december är det nyval i Storbritannien. Det utlystes av landets konservativa premiärminister Boris Johnson, som hoppas på att stärka sitt stöd i parlamentet för att kunna få igenom sitt brexitavtal. Här är det du behöver veta.
Varför är det val?
Allt handlar om brexit, som vanligt. Det brittiska parlamentet måste godkänna ett eventuellt brexitavtal innan det kan införlivas. Det har de hittills inte velat göra. De konservativa, som sitter i regeringsställning och har gjort det sedan innan folkomröstningen 2016, har ingen egen majoritet och har inte heller lyckats skrapa ihop tillräckligt stöd från andra partier för att kunna genomföra sina planer. Därför har premiärministern Boris Johnson nu utlyst ett nyval i hopp om att kunna få ett starkare mandat och på så sätt lyckas genomdriva brexit en gång för alla.
Den förra premiärministern försökte göra ungefär samma sak 2017. Theresa May hade inte heller tillräckligt stöd för sitt brexitavtal, och utlyste därför nyval. Det resulterade i att hennes parti försvagades och tappade mandat i parlamentet. Efter förlusten gjorde partiet upp med de nordirländska unionisterna DUP om stöd. Det krånglade till brexitprocessen ännu mer. Den känsliga nordirlandsfrågan blev inte enklare att lösa efter att regeringen blivit beroende av stöd från en av sidorna i konflikten.
Sedan Boris Johnson tog över som premiärminister i somras och därefter presenterade sitt brexitavtal har de Konservativa tappat stödet från DUP. Johnsons avtal innehöll en lösning för Nordirland som skulle kräva kontroller av varor som fraktas mellan GB* och Nordirland, något DUP vägrat gå med på.
När den brittiska premiärministern tappat sin samarbetspartner och misslyckats med att få sitt avtal godkänt av parlamentet försöker han istället söka stöd hos väljarna. Genom en större majoritet hoppas Boris Johnson kunna driva igenom sin version av brexit.
Vad handlar valet om?
Brexit tar förstås upp en stor del av debatten. Men försök görs, framför allt av oppositionspartiet Labour, att skifta fokus till andra politiska frågor. Oppositionsledare Jeremy Corbyn och hans rörelse har flitigt tagit fram ett kampanjhäfte av vilket en liten del handlar om brexit, men desto mer handlar om radikala förändringar som skulle kunna förbättra folks vardag radikalt.
Det man ska ha med sig är att valsystemet i Storbritannien, som är tänkt att göra det enklare för stora partier att ta sig in i parlamentet och bilda egen majoritet, gör att flera rörelser behöver samsas inom det brittiska arbetarpartiet. I Labour finns både det som liknar svenska socialdemokrater och vänsterpartister. Just Jeremy Corbyn är en blandning av de två – en del poänger ur manifestet är sådant som svenska socialdemokrater infört här hemma och ser som självklara, till exempel gratis luncher i skolan, fri tandvård upp till en viss ålder och kostnadsfria universitetsutbildningar. Annat går längre åt vänster än så, till exempel kraven på höjda skatter för de rikaste och återförstatligande av tjänster som posten och järnvägarna, eller krav på gemensamt ägande av större bolag.
Labour försöker framförallt få valet att handla om landets sjukvårdssystem NHS och resultaten av regeringens besparningar. Både de Konservativa och det näst största oppositionspartiet Liberaldemokraterna vill hellre prata om brexit.
Vad vill de olika partierna?
Partiernas linjer i brexitfrågan
Konservativapartiet vill lämna EU med ett avtal, helst det som Boris Johnson just förhandlat fram. Avtalet skulle ge ett hårt brexit, med gränskontroller mellan GB* och Nordirland. Går inte det kan man tänka sig att gå ur EU utan ett avtal.
Labour vill förhandla fram ett nytt avtal för ett mjukare brexit med EU inom tre månader efter valet. Därefter ska folket få säga sitt i en folkomröstning (inom 6 månader från valet), då de kan välja mellan avtalet i fråga och att dra tillbaka brexit helt och stanna i EU. Ett avtalslöst brexit finns inte med på bordet.
Liberaldemokraterna har starkt tagit ställning för att återkalla artikel 50 och strunta helt i brexit. För att det skulle gå behöver partiet en egen majoritet. Eftersom det inte är särskilt troligt har de också sagt att de som andrahandsval kan tänka sig en folkomröstning likt den Labour föreslagit.
Skotska nationalistpartiet kan tänka sig en till folkomröstning, i vilken partiet skulle kampanja för att få landet att stanna i EU. Vill helst att Skottland ska bli självständigt och få stanna i EU på det viset.
Brexitpartiet vill se en hård brexit till vilket pris som helst, om det så betyder ett brexit utan avtal.
De gröna vill ha en till folkomröstning, och skulle i en sådan kampanja för att stanna i EU.
Här kan du läsa partiernas manifest (partiprogram)
Brexitpartiet har inget manifest, men ett program som de kallar för ett kontrakt med folket.
Vem leder?
Frågan om Brexit har lett till ett uppsving för de mindre partierna. Under en kortare period i somras visade opinionsundersökningarna att de Konservativa, Labour, Liberaldemokraterna och Brexitpartiet alla hade ungefär lika stort stöd. Sedan Boris Johnson tog över som premiärminister efter det har opinionen rört sig tillbaka mot hur det såg ut innan dess – de Konservativa leder i opinionen som största parti, Labour ligger ungefär 10 procentenheter efter dem. Liberaldemokraterna är betydligt mindre och Brexitpartiet har tappat det mesta av sitt stöd.
Såhär ser opinionen ut just nu
Konservativa: 43%
Labour: 33%
Liberaldemokraterna: 13%
Brexitpartiet: 3%
Gröna: 3%
Övriga: 5%
Siffrorna kommer ifrån The Guardians sammanvägning av olika opinionsundersökningar, vilken uppdateras kontinuerligt.
Har Labour någon chans?
Har opinionsundersökningarna rätt, skulle de Konservativa få flest mandat i parlamentet (just nu 43 fler än Labour). Men än är valrörelsen inte över, och undersökningarnas resultat förändras i snabb takt.
Bara den senaste veckan har Labour haft ett uppsving i opinionen som i praktiken skulle motsvara drygt ett dussin parlamentsledamöter. De verkar vara det enda parti vars ökning i opinionen faktiskt kan leda till fler mandat (detta beror på britternas minst sagt krångliga valsystem, där majoritet i en valkrets ger en parlamentsledamot).
Labour har de senaste månaderna ökat starkt bland de väljare som vill stanna i EU, bland vilka de nu har stöd av 48%. Samtidigt har Liberaldemokraterna tappat stöd i denna grupp. Bland dem som röstade för brexit 2016 har Labour stöd av ungefär 16%, att jämföra med de Konservativa som i den gruppen ligger på 70%.
För att få en aning om vad det här kan betyda på valdagen kan man jämföra med opinionsundersökningarna som gjordes innan valet 2017. Hittills har utvecklingen i opinionen idag varit väldigt lika det som skedde då. Det går faktiskt till och med lite bättre för Labour i opinionen nu än vad det gjorde lika långt in i valkampanjen 2017.
I slutet av valrörelsen 2017 låg Labour på 37% i opinionsundersökningarna. I valet fick de sedan 41%. Med tanke på hur starkt partiets stöd blev i det faktiska valet, är det inte helt otänkbart att ett liknande uppsving kan ske också denna gång. Framför allt kan överraskningen komma från unga väljare och de som vill stanna kvar i EU.
Skulle Labours kurva fortsätta se ungefär likadan ut nu som den gjorde 2017, skulle det resultera i ett så kallat ”hung parliament”, en situation där inget parti får egen majoritet i parlamentet men där Labour blir största parti.
Det är alltså inte omöjligt att Storbritannien har en ny premiärminister på fredag.
Siffrorna och jämförelserna kommer från bloggen Stats for Lefties som sammanställer bra material på området för den intresserade.
*Great Britain = den största ön av de som utgör det Förenade kungariket. Alltså namnet på allt utom Nordirland och några småöar. Tyvärr har den direkta översättningen av Great Britain, Storbritannien, på svenska blivit synonymt med hela landet inklusive Nordirland. Den som kallar hela landet Förenade kungariket låter oundvikligen som en stropp. I den här texten får det bli GB och UK, där GB = England, Skottland och Wales och UK = England, Skottland, Wales och Nordirland.
För mer information om brittisk politik, brexit med mera, börja prenumerera på min blogg.
Följ gärna @ledarskribent_kierkegaard på instagram för uppdateringar från valarbetet i Storbritannien under veckan.
“The UK election is probably none of my business. I don’t live here and I can’t vote. And yet I’m so invested in the outcome, I have decided to come over from Sweden to volunteer for the Labour party, handing out flyers and knocking on doors. Having grown up in Sweden, I already know some of Jeremy Corbyn’s proposed policies can work. I’ve benefited from free school lunches, have had access to university without tuition fees, and received free dental checkups into my 20s.
Despite having access to all these things back home, I chose to come to the UK in 2014 to do my degree at Oxford University. The combination of subjects in my degree, the tutors who made me think so hard I sometimes thought my head would fall off, and the beautiful city made it worth moving. However, the cultural difference was shocking as I got a glimpse of the class divide in Britain and what life outside the Scandinavian welfare model looks like.
People were sleeping rough all over the city. My fellow students often needed counselling to help cope with the financial stress caused by debt, tuition fees and high living costs. Mental health problems and anxiety were more the rule than the exception.
And while the UK has some of the world’s best universities, high fees have helped turn education into a mere instrument, a rubber stamp on a CV, the point of which is simply to land a job. An Oxford graduate who sued the university in 2016 when he failed to achieve a lucrative legal career was just expressing what is implicit in the functioning of the current education system: the point of a degree is not knowledge in itself.
In an economic system with workaholism built into it, where humans serve eternal capitalist growth, there is no capacity to measure the results of an education apart from monetary gain. Studying to learn, rather than to be of use to someone else, makes you feel like a person worth investing in, not a tool made to serve an economic target.
But while Sweden has been known for its welfare state for over a century, the Swedish Social Democrats are not what they used to be. The party’s popularity is declining, and it has started echoing its rightwing opponents on migration, pitting citizens against each other, blaming increased immigration for welfare cuts, and ignoring the needs of the majority it should be representing. It is now in danger of losing its position as Sweden’s largest party.”
”Brexit är uppskjutet och Storbritannien gör sig redo för nyval den 12 december. Mycket står på spel. Mitt i debatten finns förstås frågan om landets utträde ur EU. Ett nyval skulle kunna bryta dödläget i det brittiska parlamentet, som hittills gjort det omöjligt för alla premiärministrar som försökt att få igenom sina Brexitavtal.
Det är också Labours chans att rädda landet från undergång. Skulle de brittiska socialdemokraterna vinna valet i december har de lovat att skaka fram ett nytt avtal med EU inom tre månader, och snart därefter låta britterna avgöra mellan det och att blåsa av Brexit helt och hållet.
En ny folkomröstning om Brexit – kritiker viftar frenetiskt och säger stopp redan där. Det finns en spridd uppfattning om att det skulle vara odemokratiskt att låta britterna att rösta en gång till. Men att låta folket avgöra om de vill ha Brexit när de fått svart på vitt vad det innebär, är inte nödvändigtvis samma sak som att be dem “rösta om, rösta rätt”.
Det Brexit som folket röstade för kommer aldrig kunna bli verklighet, eftersom löftena som gavs inför folkomröstningen var falska. Hade något liknande skett i ett vanligt val hade medborgarna fått en chans att rösta bort den som ljugit eller misslyckats med att genomföra sina vallöften efter en mandatperiod. Varför skulle inte samma rätt gälla något så viktigt som Brexit?”
Den här texten innehåller en analys av Boris Johnsons brexitavtal, förklarar vad delen om en ”jämn spelplan” betyder i praktiken och hur den kommer påverka arbetarklassen i Storbritannien. Allt är sådant som kan vara bra för vänstern (och andra intresserade) att hålla reda på i diskussionerna om brexit.
Norrländska socialdemokraten, 26 oktober 2019.
”Brexit är mer än ett politiskt spel. När Storbritannien lämnar EU kommer det påverka vardagen för alla britter – både de som röstade för Brexit och de som röstade för att stanna.
Den konservativa regeringen med Boris Johnson i spetsen har förhandlat fram ett nytt avtal med EU. På grund av den tajta tidsplanen – Storbritannien hade planerat att lämna EU redan på torsdag, den 31 oktober – har man inte hunnit göra en ordentlig ekonomisk analys av vilka konsekvenser Johnsons avtal skulle kunna få.
Bara det skickar en tydlig signal. Den konservativa regeringen kunde inte bry sig mindre om vad brexit får för faktiska konsekvenser. För Boris Johnson är Brexit ett politiskt spel, där målet är att gå ur EU med eller utan avtal. Vad det medför för den vanliga, arbetande befolkningen är mindre viktigt.
En sak är säker: Boris Johnsons avtal är värre än det som den förra premiärministern Theresa May förhandlade fram. Och det är arbetarna som fått ta den största smällen.”
Vad hände egentligen under helgen som gick? Det brittiska parlamentet röstade aldrig om Boris Johnsons avtal, men det betyder inte att det är kört för premiärministern. I dagens PT försöker jag reda ut vad som händer.
Piteå-tidningen, 21 oktober 2019.
”Det brittiska parlamentet har samlats på en lördag. Det var 37 år sedan senast. Men under helgen som gick var det bråttom – premiärminister Boris Johnson hade, tro det eller ej, lyckats förhandla fram ett Brexitavtal med resten av EU, och schemat var pressat. Med mindre än en vecka kvar till det planerade utträdet hoppades han att parlamentet skulle godkänna avtalet snabbt, så att han kunde hålla sitt tydliga löfte om att få till Brexit innan 31 oktober.
Men helgen gick inte riktigt som premiärministern önskat. Parlamentet röstade aldrig om Boris Johnsons nya avtal. Istället visade de än en gång tydlig enighet i det enda de hittills kunnat enas om – att förhindra ett utträde utan avtal. Ett viktigt ändringsförslag gick igenom, vilket gjorde att omröstningen om själva avtalet sköts upp tills efter det att all lagstiftning som krävs för att faktiskt genomföra avtalet blivit godkänd.
Det var en säkerhetsåtgärd. Nu minimeras risken för att britterna ska råka gå ur EU utan ett avtal. Boris Johnson tvingades skicka ett brev till EU:s övriga 27 medlemsländer och be om mer tid till förhandlingar. Premiärministern gjorde dock tydligt att han ser sig som bakbunden av parlamentet. Han vägrade signera det viktiga dokumentet, och skickade med ett extra brev från regeringen där han förklarade att han helst inte vill fortsätta förhandla.”
Den brittiska premiärministern fick till ett avtal med EU:s resterande 27 medlemsländer i alla fall. Vad betyder det, vad händer nu och vad ska man dra för slutsatser av den här cirkusen?
Snabbt sammanfattat, står Boris Johnson inför samma problem som Theresa May gjorde. På lördag kommer det brittiska parlamentet behöva godkänna avtalet för att det ska börja gälla, men den konservativa regeringen lär få svårt att få ihop en majoritet.
Kommer avtalet bli verklighet?
Boris Johnson behöver stöd från en majoritet av de 639 brittiska parlamentsledamöterna som faktiskt röstar i parlamentet. Alltså behövs minst 320 röster. Boris Johnson lär ha 287 konservativa röster med sig.
Det finns 19 Labour-ledamöter som uttryckt att de kan tänka sig att rösta för ett avtal. Om de lyckas motstå trycket från Jeremy Corbyn att rösta nej, fattas fortfarande 14 röster för en majoritet.
Skulle de 20 konservativa ledamöter som Boris Johnson uteslöt från partiet tidigare i höst rösta för avtalet trots detta, skulle Johnson ha en majoritet på 326 röster.
Men det är inte särskilt troligt att ledamöterna från Labour och de uteslutna partikamrater backar Johnson när det gäller.
Regeringens stödparti DUP med sina 10 ledamöter, nordirländska Demokratiska unionistpartiet, säger i skrivande stund att de kommer att rösta nej till avtalet.
Fler röster från Labour har uttryckt att de kan tänka sig att rösta för avtalet i parlamentet om det hålls en folkomröstning om detsamma. De vill alltså att hela brittiska folket ska få chansen att säga ja eller nej till Brexit när de vet vad det faktiskt kommer innebära.
Under eftermiddagen idag (torsdag) röstade parlamentet med en majoritet på 12 röster för att det ska få göras tillägg och ändringar i omröstningen om avtalet på lördag. Det betyder att Labours önskan om en ny folkomröstning skulle kunna bli verklighet.
Det nya avtalet går att läsa på engelska på Kommissionens hemsida. Det består av två delar. Först och främst ett juridiskt bindande utträdesavtal (”withdrawal agreement”) där alla detaljer om utträdet finns. Det börjar gälla direkt när Storbritannien lämnar EU. Därtill finns en politisk förklaring (”political declaration”) som inte är juridiskt bindande, men där de två parterna stakat ut hur de tänkt sig att fortsatta förhandlingar om den framtida relationen ska gå till.
Här är de viktigaste ändringarna som gjorts i jämförelse med Theresa Mays avtal.
Storbritannien kommer inte fortsätta ingå i en tullunion med EU
Nordirland kommer däremot fortsätta följa vissa EU-regler i syfte att undvika en hård gräns mot Irland
EU:s regler för moms kommer gälla på Nordirland
Ett frihandelsavtal ska gälla mellan EU och Storbritannien
Inga tullar och inga importkvoter
Stopp för fri rörlighet mellan EU och Storbritannien, med undantag för Irland
Gränsen mellan Irland och Nordirland
Bakgrund
Gränsen mellan Irland och Nordirland (som är en del av Storbritannien) blir den enda landgränsen mellan Storbritannien och EU efter Brexit. Efter konflikten på ön finns en risk att gränskontroller skulle bli mål för terrorism och politiska attacker om de skulle uppföras. Ett mål i förhandlingarna har därför varit att undvika en hård gräns, men det har varit svårt eftersom Storbritannien då skulle behöva stanna i EU:s tullunion och följa alla unionens krav och regler för importer. Starka brexitförespråkare tycker att detta skulle vara att ge EU makt över viktig brittisk politik.
Nytt i avtalet
I det nya brexitavtalet står att hela Storbritannien ska lämna EU:s tullunion. Nordirland kommer dock fortsätta följa vissa EU-regler, detta för att man inte ska behöva gränskontroller på ön.
Nordirland kommer fortsätta lyda under EU vad gäller:
Lagar för varor
Sanitära regler för veterinärkontroller
Regler för jordbruksproduktion och försäljning
Moms för varor
Regler för statsstöd
I praktiken kommer det bara att finnas en hård gräns mellan Great Britain (alltså den största brittiska ön, bestående av England, Wales och Skottland – dit räknas inte Nordirland) och den irländska ön (Nordirland och Irland). Varor kommer att kontrolleras i nordirländska hamnar, istället för mellan Irland och Nordirland.
Om det nya avtalet blir verklighet kommer varor kontrolleras mellan Nordirland och resten av Storbritannien.
Lista över ”riskfyllda varor”
Man kommer inte att ta ut tullavgifter på varor som ska från GB till Nordirland. En lista på varor som ofta ”riskerar” att skickas vidare till Irland ska fastställas senare. Dessa varor kommer man alltid att behöva betala avgift för mellan GB och Nordirland. För de varor som sen blir kvar i Nordirland, får man avgiften återbetald.
Man kommer inte kontrollera folks bagage eller privatpersoners post och skickade varor.
Arrangemanget skulle innebära att Storbritannien kan sluta egna, nya handelsavtal i framtiden. Detta hade inte varit möjligt om man bundit sig till att stanna i EU:s tullunion.
Nordirländska parlamentet måste godkänna
Var fjärde år kommer det nordirländska parlamentet få rösta om reglerna. Om de röstar ner de gällande reglerna i avtalet, kommer de att sluta gälla två år senare. Under tiden tillsätts ett utskott som skissar på rekommendationer till parlamentet på alternativa lösningar.
Får avtalet stöd av över 50 procent av parlamentet, fortsätter det gälla i fyra år. Får det extra starkt stöd (över 50 procents stöd från både unionister och nationalister, alternativt 40 procents stöd från dessa grupper och totalt minst 60 procents stöd) gäller avtalet i åtta år till, innan parlamentet behöver förnya sitt stöd.
Det ska tilläggas att det Nordirländska parlamentet är stängt just nu, på grund av svårigheter med att bilda en majoritet. Om parlamentet inte klarar av att rösta om avtalet i tid tolkas det som ett godkännande.
Momsregler
EU:s momslagar ska fortsätta gälla för Nordirland på varor, men inte på tjänster. Det betyder att Nordirland kan få andra momssatser än resten av Storbritannien.
I den politiska förklaringen står att EU och Storbritannien ska ingå i ett frihandelsavtal. Det ska dock nämnas att detta inte är juridiskt bindande, mer än att det står i det bindande utträdesavtalet att den politiska förklaringen ska respekteras.
Målet är att man inte ska ha några tullar eller kvoter för import och export av varor.
Denna uppgörelse skulle innebära att Storbritannien kan teckna egna handelsavtal med andra partners (vilket man inte hade kunnat om man stannat i EU:s inre marknad).
Fri rörlighet
Storbritannien får som de vill, och den fria rörligheten mellan dem och EU upphör efter Brexit. Däremot står i den politiska förklaringen att man vill se till att ordna möjligheter för visumfria kortare resor åt båda håll.
Fri rörlighet fortsätter gälla mellan Storbritannien och Irland.
Vad händer om avtalet inte går igenom?
Brittiska parlamentet har röstat igenom en skrivelse som tvingar premiärministern att be EU27 om en förlängd förhandlingsperiod i det fall man inte kunnat komma överens om (där räknas parlamentets godkännande som nödvändigt) ett avtal. Ska Boris Johnson följa lagen, måste han alltså be resten av EU om att skjuta upp Storbritanniens utträde.
Kommer EU säga nej till en förlängning?
Under pressträffen idag (torsdag 17 oktober) frågade journalister EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker om Storbritannien kan få en förlängning av förhandlingsperioden i det fall avtalet inte godkänns av det brittiska parlamentet.
Juncker svarade nej.
Om vi har ett avtal, så har vi ett avtal, och det finns inget behov av en förlängning. Det är inte bara britternas åsikt, det är min åsikt också.
Jean-Claude Juncker, 17 oktober 2019.
Men det är troligtvis mest ett sätt för EU att försöka pressa det brittiska parlamentet till att rösta igenom avtalet en gång för alla. I praktiken skulle det vara omöjligt för EU27 att neka Storbritannien en förlängning, eftersom ett avtalslöst utträde skulle drabba EU-medlemmen Irland så hårt (med risk för våldsamheter och upplopp kring gränsen Irland-Nordirland).
Kan Boris Johnson vägra be om en förlängning?
Enligt den så kallade Benn Act som brittiska parlamentet röstade igenom nyligen är svaret ja. Utan ett avtal måste premiärministern be EU om en förlängd förhandlingsperiod.
Nu läcker dock uppgifter inifrån regeringen om att Johnson planerar att strunta i detta. Frågan är då om det skulle fungera att någon annan ber om förlängningen å Storbritanniens vägnar. Om det inte håller, så landar vi i en riktig röra. Landet lämnar EU den 31 oktober, men gäller det när premiärministern just brutit mot lagen? Vad händer med premiärministern då? Det skulle vara något nytt.
Analys
Boris Johnson har haft kort tid på sig att få igenom ett avtal med EU27, och det är imponerande att han lyckats. Tyvärr betyder det inte att avtalet kommer att bli verklighet. Han kommer få svårt att locka det brittiska parlamentet till ett godkännande på lördag.
Boris Johnsons bästa chans är att få med sig Labour-ledamöter på tåget genom att utlova en ny folkomröstning om avtalet. Det vore också rättvist. I folkomröstningen 2016 röstade en majoritet för Brexit utan att veta hur resultatet skulle komma att se ut. Det vore inte konstigt att ge dem chansen att ångra sig när vi vet vad som faktiskt är möjligt att åstadkomma.
Vad gäller det nya förslaget för Nordirland, ser allt bra ut utom möjligheten för det nordirländska parlamentet att rösta sig ur kompromissen. Det får antas att detta lades till för att blidka DUP. Men eftersom dessa ändå inte vill rösta för avtalet är det svårt att se funktionen det ska fylla.
Det var inte särskilt svårt att förutse att samarbetet skulle sluta i trubbel – DUP är ett flankparti som representerar den ena sidan i en otroligt känslig konflikt, och det var fel att som regering förlita sig på deras stöd från början. Möjligtvis kan brasklappen i avtalet göra andra brittiska nationalister lugna i att de inte, på pappret, är bundna till att permanent följa EU:s regler.
Godkänns avtalet inte av brittiska parlamentet gissar jag på att EU27 godkänner en förlängning och att britterna får börja om från början med ett nyval.
Susanna
Vill du läsa mer? Prenumerera via mejl, så får du reda på när jag skrivit något nytt!
Susanna Kierkegaard 