Allt du behöver veta om EU:s nya budget och återhämtningsfond

För en gångs skull leder brysselnytt till svenska rubriker, ramaskri och KU-anmälningar. Vad är det som hänt?

Snabbt sammanfattat, har 27 länder med väldigt olika ekonomier, politiska prioriteringar och befolkningar lyckats komma överens om en gemensam EU-budget som gäller från och med januari 2021 och sju år framåt. Dessutom har man enats om ett särskilt krispaket på drygt 7,5 biljoner kronor för att få igång EU:s ekonomier, av vilka många drabbats hårt av nedstängningar och minskad aktivitet under krisen.


Hur mycket € snackar vi om?

EU:s flerårsbudget för åren 2021-2027 kommer ligga på 1074 miljarder euro, alltså ungefär tio biljoner kronor (det vill säga tio tusen miljarder, eller 10 000 000 000 000 SEK). Denna summa delas upp över sju års tid och går till allt från cykelbanor i Jämtland till gigantiska forskningsprogram och franska bönder. EU-ledarna kom överens om att satsa särskilt mycket på digital innovation och klimatomställning i denna budget.

Utöver detta lyckades man också enas om ett återhämtningspaket på 750 miljarder euro, eller ungefär 7,5 biljoner kronor. Av detta kommer drygt hälften (3,9 biljoner kr) delas ut till länderna som bidrag och resten som lån (3,6 biljoner kr).

Perspektiv på pengarna

Som jämförelse kan sägas att en svensk statsbudget brukar ligga på ungefär 1 biljon kronor per år. Hela EU:s budget per år (10 biljoner uppdelat på 7 år = 1,4 biljoner per år) är alltså lite större än den svenska statsbudgeten.

En och en halv svensk statsbudget kanske inte låter så mycket för 27 länder att dela på, men till skillnad från ett lands budget är inte pengarna i EU lika ”låsta” i välfärd och löpande utgifter för medborgarna utan kan användas friare på nya satsningar och reformer.

Den stora delen av EU-budgeten kan alltså jämföras med de pengar som i en svensk budget skulle kallats för reformutrymme.

Så gick det för Sverige

Svenska regeringen lyckades förhandla fram en stor ökning av den rabatt vi brukar få på EU-avgiften. Nu ska vi få 11 miljarder kronors rabatt om året (en ökning med 2,5 miljarder per år).

Eftersom utgifterna ökat samtidigt som intäkterna minskat (budgeten har blivit större och Storbritannien har gått ur EU) kommer den svenska EU-avgiften, trots större rabatt, ligga på ungefär samma andel av BNI som tidigare år: drygt 0,8 procent. Detta är något riksdagen också krävt för att godkänna den nya budgeten.

Tillsammans med bland annat Nederländerna, Danmark och Österrike lyckades vi också minska bidragsdelen av fonden med en dryg femtedel. Ursprungsförslaget var 5 biljoner kr i bidrag och 2,5 i lån, nu blev det 3,9 i bidrag och 3,6 i lån.

Svenska regeringen fick också offra en del i kompromisser för att få ned kostnaden för fonden. Till exempel blir det mindre pengar till klimatomställningen än det var tänkt.


Återhämtningsfonden

Fonden heter tekniskt ”Next Generation EU”. Ingen riktig EU-satsning utan ett märkligt men pampigt namn! Fonden består som sagt av 7,5 biljoner SEK, varav 3,9 är bidrag och 3,6 lån.

EU-kommissionen lånar 750 miljarder euro på finansmarknaden. Dessa ska gå till medlemsländernas återhämtning från coronakrisen. 390 miljarder euro är bidrag. Av bidragsdelen kommer 312,5 miljarder euro gå att söka, resten (77,5 miljarder euro) läggs till i befintliga program inom EU-budgeten, bland annat forskningsprogram och klimatomställning.

Vem får pengarna?

Hur alla pengar ur denna fond skulle fördelas mellan medlemsländerna var förstås en av de tuffaste frågorna i förhandlingarna. Där lyckades också Sverige med allierade att få igenom sin linje.

Först var det tänkt att pengarna skulle fördelas efter ungefär samma mekanism som andra stöd, typ regionstödet. Det skulle ha inneburit massor av pengar till de medlemsländer som haft hög arbetslöshet och låg tillväxt redan innan coronakrisen.

Men detta ändrade man på. Nu ska pengarna gå mest till de som faktiskt lidit ekonomiskt av just coronakrisen, mer specifikt till de länder som förlorat störst del av sin BNI under 2020. I praktiken betyder det mindre pengar till Polen och Ungern, mer till Italien.

Hur får de pengarna?

Det är redan bestämt hur mycket av fondens bidragsdel som ska gå till vilken medlemsstat. Men för att länderna faktiskt ska få sina pengar krävs att de sätter ihop ordentliga program för återhämtning genom ekonomiska reformer och presenterar dessa för kommissionen. Reformerna måste bland annat bidra till en grön och digital omställning.

Medlemsstaterna behöver alltså fortfarande ”söka” pengarna som reserverats för dem, och kan bli nekade om de inte lever upp till kraven man gemensamt kommit överens om. Det rör sig alltså inte om några klumpsummor som delas ut utan motkrav.

Dessutom lyckades Nederländernas regering få till att länder ska kunna protestera om de tycker att någon stat använder pengarna på fel sätt. Då pausas utbetalningarna till det berörda landet direkt och kommissionen får tre månader på sig att utvärdera om de gjort det de lovat i sina reformprogram eller inte.

Mest omtalat är kanske att medlemsländerna också måste leva upp till demokratikrav för att få sina bidrag. Trots protester från Ungerns premiärminister Viktor Orban kom man överens om att utbetalningar till ett land som inte lever upp till rättsstatsprinciperna ska kunna stoppas genom omröstningar med kvalificerad majoritet. (Läs min analys av detta längre ner i inlägget.)

Pengarna kommer delas ut mellan 2021 och 2023.

Finansiering

De pengar kommissionen lånat ska vara återbetalade 2058. Lånedelen av återhämtningsfonden betalas förstås tillbaka av de länder som fått låna av kommissionen. Men bidragsdelen måste finansieras på annat sätt.

Här kommer det som brukar kallas ” nya egna medel” eller EU-skatter in, alltså intäkter som går direkt till EU istället för via medlemsländernas EU-avgifter. Frågan är kontroversiell eftersom en del tror att avgifter på EU-nivå är ett första steg mot att bli en enda stor stat och därmed också innebär en farlig maktöverföring från länderna till EU. EU har dock redan egna intäkter från tullavgifter och handeln med utsläppsrätter.

Det nya är att EU-länderna nu kommit överens om en gemensam plastavgift på icke-återvunnen plast som börjar gälla under 2021. Utöver den ska kommissionen ta fram en slags koldioxidskatt och en digital skatt. Den senare är tänkt att komma åt de stora digitala företag som undviker skatt genom att lägga produktionen i skatteparadis, trots att deras intäkter genereras där konsumenterna är.


Analys

Demokratikravet

Kommer vi kunna stoppa utbetalningarna till Ungern och Polen, eller använda hotet om stoppade utbetalningar för att få länderna att bryta sin auktoritära politiska utveckling? Hittills har det verktyg som funnits (artikel 7-processen) visat sig tandlöst eftersom det krävt enhällighet bland alla länder utom det vars förbrytelser man röstar om. Polen har därför kunnat använda sitt veto när det handlat om utvecklingen i Ungern, och tvärt om.

I överenskommelsen om återhämtningsfonden (länk längst ner i inlägget) står att unionens ekonomiska intressen ska skyddas i enlighet med principerna i fördragen, särskilt värderingarna i artikel två av Fördraget om Europeiska unionen (TEU).

Artikeln man refererar till lyder såhär (min markering):

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Artikel 2, Fördraget om Europeiska unionen

Därefter står det i överenskommelsen att man baserat på detta ska införa konditionalitetskrav för att skydda budgeten och återhämtningsfonden. Kommissionen ska föreslå åtgärder för överträdelser som kan antas av Rådet med kvalificerad majoritet. Det står också att Europeiska rådet ska återkomma till frågan snart.

Hur ska man tolka detta?

Omröstningen om budgeten och återhämtningsfonden krävde enhällighet. Polen och Ungern har alltså gått med på denna skrivning. Det säger sig självt att den inte kan vara alldeles för radikal. Den förhandlades fram bland annat mot sänkta klimatkrav för Polen. Ungerns premiärminister Viktor Orban säger sig ha fått ett löfte från Tysklands förbundskansler Angela Merkel om att hon ska hjälpa honom i artikel 7-processen.

Angela Merkel är känd för sin förmåga att lova saker i vaga ordalag, inte minst till britterna inför brexit. I skrivande stund verkar ingen utöver Orban bekräftat att något löfte har getts. Även om det skulle vara så, lär det inte göra någon större skillnad eftersom artikel 7-verktyget inte varit särskilt potent till att börja med.

Detta är första gången EU skrivit in något om demokratikrav för utbetalningar i ett dokument som faktiskt antagits med enhällighet. Det är stort. Att de konkreta förslagen inte är klara ännu är inte konstigt. Hade de funnits med i dokumentet hade det inte blivit godkänt. Men nu har vi en chans att faktiskt utforma krav som inte går att blockera med veton.

Det kommer sannolikt inte att leda till att utbetalningarna till Ungern och Polen från EU stoppas helt. Det är skillnad på att stoppa utbetalningar till antidemokratiska reformprogram (vilka knappast är vanliga) och att stoppa utbetalningar till länder som vid sidan av sina EU-finansierade projekt bedriver antidemokratisk politik (desto mer vanligt).

Men i bästa fall skulle ett nytt krav kunna leda till att vissa utbetalningar stoppas och att en del antidemokratiska förslag dras tillbaka. Vi får helt enkelt vänta och se. Oavsett är det bra att man börjat utforma ett nytt verktyg för att göra Europa mer demokratiskt.

Klimatet

Minst 30 procent av pengarna i både budgeten och återhämtningsfonden ska gå till klimatrelaterade projekt. EU har som mål att vara klimatneutralt 2050 och detta ska synas i investeringarna. Alla EU:s utgifter ska vara i linje med Parisavtalet.

Liksom resten av dagens klimatpolitiska åtgärder är detta förstås alldeles för lite. Hela målet för återhämtningsfonden är att skapa större tillväxt. Mer tillväxt kommer inte att rädda klimatet, oavsett hur många procent av investeringarna som är ”klimatvänliga”. För att rädda klimatet skulle det behövas reformer av vårt ekonomiska system.

Med det sagt är det väldigt mycket pengar inom EU:s budget som går till forskning på klimatområdet, en rättvis omställning och miljöåtgärder. Det finns verkligen mycket bra i budgeten, men en EU-budget kommer nog aldrig bli klimatets räddning.

Federalism och EU-skatter

Det finns en risk att nya EU-skatter inte kommer att räcka till för att betala av lånen. Faran minskade när bidragsdelen förhandlades ner. Men det finns förstås alltid en risk att EU-avgiften kommer behöva öka.

Däremot tror jag inte att man behöver oroa sig för att detta (att Kommissionen tar egna lån och att man börjar ta ut egna avgifter/skatter) kommer leda till federalism eller att länderna i EU skulle råka bli en enda stor stat, ungefär som USA. Alla stora beslut som har med fördragsändringar (ungefär EU:s grundlag) att göra måste godkännas med enhällighet av alla medlemsländer och deras parlament. Både statsministern och riksdagen kan alltså stoppa sådana förslag. Vi kommer inte vakna upp en dag med Emmanuel Macron som statsminister.

Det står tydligt i dokumenten om återhämtningsfonden att åtgärden att låta kommissionen ta egna lån är en tillfällig nödvändighet under denna exceptionella kris. Det kommer alltså inte att bli ny regel att vi tar lån tillsammans med andra EU-länder.

”Varför ska vi betala för att rädda euron?”

Jag har hört denna reaktion från många andra vänsterdebattörer både under och efter förhandlingarna om återhämtningsfonden. Min inställning är som följer:

Euron är ett riktigt skitprojekt som gynnar Tyskland (vars valuta annars hade varit väldigt dyr och därmed dålig för landets export) och missgynnar sydländerna (som behöver anpassa sin penningpolitik efter Tyskland, en väldigt annorlunda ekonomi).

Men i praktiken går det inte att skilja på ett lands befolkning och dess valuta. Vi kan inte hjälpa sydländernas medborgare med coronakrisens ekonomiska konsekvenser utan att samtidigt ge deras valuta ett uppsving.

För mig är det viktigaste att EU:s befolkning inte går arbetslösa, är fattiga eller dör av krisens ekonomiska konsekvenser. Just denna kris är inte heller skapad av euron. Vi kan inte sitta och vänta på att euron ska avskaffas innan vi investerar i vår gemensamma ekonomi.

Debatten om att eventuellt lämna euron måste föras i de länder som faktiskt missgynnas av den. Den kan inte vi svenskar ta ansvar för genom ekonomiska uppläxningar, som dessutom skulle slå hårt mot just de som fått det sämre på grund av euron.

”Vi borde ha lagt pengarna på undersköterskor i stället”

Först och främst vill jag radikalt påstå att Sverige inte betalar särskilt mycket för vårt medlemskap i EU. De ”sparsamma” länderna i EU (Sverige, Danmark, Österrike, Nederländerna och Finland) bidrar sammanlagt med mindre pengar till budgeten än Frankrike gör ensamt. Tyskland bidrar överlägset mest. Vi är ett litet exportberoende land som gynnats otroligt av tillgången till den gemensamma marknaden.

Alternativet till att inte betala vår EU-avgift hade varit att gå ur EU. Det hade sannolikt blivit väldigt mycket dyrare. Se bara på Storbritannien, som provade just det i tron att det skulle ge dem mer pengar över till sjukvården. Enligt uppskattningar från Bloomberg Economics är den ekonomiska skadan brexit orsakat på väg att överstiga kostnaden för Storbritanniens samlade EU-avgifter under de 47 år man var med i EU. Det finns vissa svårigheter i att uppskatta kostnaderna för brexit, men det är tydligt att alternativet till att betala för ett medlemsskap i EU inte är mer pengar till välfärden.

Slutsats

EU:s 27 medlemsländer är väldigt olika. Det är en bedrift att lyckas komma överens om en gemensam budget när man har så varierande ekonomiska och politiska förutsättningar, mål och ambitioner. Det är inte konstigt att svenska politiker är missnöjda. EU kommer aldrig vara exakt det vi vill att det ska vara.

Jag är glad att EU lärt sig av tidigare finanskriser och denna gång försöker satsa sig ur krisen. Att spara i kriser brukar slå hårdast mot arbetarklassen. Återhämtningsfonden kan förändra Europa till det bättre för befolkningen.


Källor och mer läsning

Här finns den antagna texten (på engelska) att ladda ner på rådets hemsida.

Här finns en bra, mer lättläst genomgång av texten.

Allmän läsning om EU-politik

Jag tycker bäst om Financial Times förklarande texter, Politico Europes analyser och Ylva Nilsson och Henrik Brors svenska analyser på omeuropa.se.

Och så får ni gärna följa mig på twitter @kyrkogaarden, instagram @ledarskribent_kierkegaard och prenumerera på min mejllista förstås!

Årets sista hälsning

Så var det snart över för den här gången. Vare sig vi vill eller inte slängs vi in i nästa årtionde om mindre än en vecka. Den nya tidens politiska utmaningar kommer nog vara ungefär de samma som tidigare – bara lite, lite värre. Tänk: eskalerande klimatkris, ett Januariavtal som löper amok och väldigt snabba ryska missiler i kulisserna.

Jag tror att nästa års största politiska konflikt kommer att bli den mellan unga och äldre. Progressiva ungdomar (och till och med barn) tar ledningen i klimatfrågan och distanserar sig från tidigare generationers misslyckanden och tröga attityder. ”Ok boomer” blir årets känsla 2020.

För att kunna knyta samman generationerna borde vi börja fundera på hur vi kan ge unga (särskilt de som inte har rösträtt ännu) ett större inflytande över politiken. Klimatdemonstrationer och skolstrejker behöver mynna ut i något konkret.

Något positivt? En hel generations engagemang vaknar ju till liv! Politisk apati är så 2010-tal.


PS. Jag såg just att Aftonbladets mest lästa ledare 2019 var en text jag skrev om individfokus i klimatfrågan, ”Thunberg hade lika gärna kunnat flyga”. Den som sorterar filmjölkskorkar på heltid får mindre energi över till att engagera sig i stora politiska frågor. Läs gärna chefredaktörens sammanfattning av året som gått.


Gott nytt år och tack för att ni fortsätter läsa!

Susanna

Allt du behöver veta om valet i Storbritannien

Torsdag den 12 december är det nyval i Storbritannien. Det utlystes av landets konservativa premiärminister Boris Johnson, som hoppas på att stärka sitt stöd i parlamentet för att kunna få igenom sitt brexitavtal. Här är det du behöver veta.


Varför är det val?

Allt handlar om brexit, som vanligt. Det brittiska parlamentet måste godkänna ett eventuellt brexitavtal innan det kan införlivas. Det har de hittills inte velat göra. De konservativa, som sitter i regeringsställning och har gjort det sedan innan folkomröstningen 2016, har ingen egen majoritet och har inte heller lyckats skrapa ihop tillräckligt stöd från andra partier för att kunna genomföra sina planer. Därför har premiärministern Boris Johnson nu utlyst ett nyval i hopp om att kunna få ett starkare mandat och på så sätt lyckas genomdriva brexit en gång för alla.

Den förra premiärministern försökte göra ungefär samma sak 2017. Theresa May hade inte heller tillräckligt stöd för sitt brexitavtal, och utlyste därför nyval. Det resulterade i att hennes parti försvagades och tappade mandat i parlamentet. Efter förlusten gjorde partiet upp med de nordirländska unionisterna DUP om stöd. Det krånglade till brexitprocessen ännu mer. Den känsliga nordirlandsfrågan blev inte enklare att lösa efter att regeringen blivit beroende av stöd från en av sidorna i konflikten.

Sedan Boris Johnson tog över som premiärminister i somras och därefter presenterade sitt brexitavtal har de Konservativa tappat stödet från DUP. Johnsons avtal innehöll en lösning för Nordirland som skulle kräva kontroller av varor som fraktas mellan GB* och Nordirland, något DUP vägrat gå med på.

När den brittiska premiärministern tappat sin samarbetspartner och misslyckats med att få sitt avtal godkänt av parlamentet försöker han istället söka stöd hos väljarna. Genom en större majoritet hoppas Boris Johnson kunna driva igenom sin version av brexit.


Vad handlar valet om?

Brexit tar förstås upp en stor del av debatten. Men försök görs, framför allt av oppositionspartiet Labour, att skifta fokus till andra politiska frågor. Oppositionsledare Jeremy Corbyn och hans rörelse har flitigt tagit fram ett kampanjhäfte av vilket en liten del handlar om brexit, men desto mer handlar om radikala förändringar som skulle kunna förbättra folks vardag radikalt.

Det man ska ha med sig är att valsystemet i Storbritannien, som är tänkt att göra det enklare för stora partier att ta sig in i parlamentet och bilda egen majoritet, gör att flera rörelser behöver samsas inom det brittiska arbetarpartiet. I Labour finns både det som liknar svenska socialdemokrater och vänsterpartister. Just Jeremy Corbyn är en blandning av de två – en del poänger ur manifestet är sådant som svenska socialdemokrater infört här hemma och ser som självklara, till exempel gratis luncher i skolan, fri tandvård upp till en viss ålder och kostnadsfria universitetsutbildningar. Annat går längre åt vänster än så, till exempel kraven på höjda skatter för de rikaste och återförstatligande av tjänster som posten och järnvägarna, eller krav på gemensamt ägande av större bolag.

Labour försöker framförallt få valet att handla om landets sjukvårdssystem NHS och resultaten av regeringens besparningar. Både de Konservativa och det näst största oppositionspartiet Liberaldemokraterna vill hellre prata om brexit.


Vad vill de olika partierna?

Partiernas linjer i brexitfrågan

Konservativa partiet vill lämna EU med ett avtal, helst det som Boris Johnson just förhandlat fram. Avtalet skulle ge ett hårt brexit, med gränskontroller mellan GB* och Nordirland. Går inte det kan man tänka sig att gå ur EU utan ett avtal.

Labour vill förhandla fram ett nytt avtal för ett mjukare brexit med EU inom tre månader efter valet. Därefter ska folket få säga sitt i en folkomröstning (inom 6 månader från valet), då de kan välja mellan avtalet i fråga och att dra tillbaka brexit helt och stanna i EU. Ett avtalslöst brexit finns inte med på bordet.

Liberaldemokraterna har starkt tagit ställning för att återkalla artikel 50 och strunta helt i brexit. För att det skulle gå behöver partiet en egen majoritet. Eftersom det inte är särskilt troligt har de också sagt att de som andrahandsval kan tänka sig en folkomröstning likt den Labour föreslagit.

Skotska nationalistpartiet kan tänka sig en till folkomröstning, i vilken partiet skulle kampanja för att få landet att stanna i EU. Vill helst att Skottland ska bli självständigt och få stanna i EU på det viset.

Brexitpartiet vill se en hård brexit till vilket pris som helst, om det så betyder ett brexit utan avtal.

De gröna vill ha en till folkomröstning, och skulle i en sådan kampanja för att stanna i EU.

Här kan du läsa partiernas manifest (partiprogram)


Vem leder?

Frågan om Brexit har lett till ett uppsving för de mindre partierna. Under en kortare period i somras visade opinionsundersökningarna att de Konservativa, Labour, Liberaldemokraterna och Brexitpartiet alla hade ungefär lika stort stöd. Sedan Boris Johnson tog över som premiärminister efter det har opinionen rört sig tillbaka mot hur det såg ut innan dess – de Konservativa leder i opinionen som största parti, Labour ligger ungefär 10 procentenheter efter dem. Liberaldemokraterna är betydligt mindre och Brexitpartiet har tappat det mesta av sitt stöd.

Såhär ser opinionen ut just nu

  • Konservativa: 43%
  • Labour: 33%
  • Liberaldemokraterna: 13%
  • Brexitpartiet: 3%
  • Gröna: 3%
  • Övriga: 5%

Siffrorna kommer ifrån The Guardians sammanvägning av olika opinionsundersökningar, vilken uppdateras kontinuerligt.


Har Labour någon chans?

Har opinionsundersökningarna rätt, skulle de Konservativa få flest mandat i parlamentet (just nu 43 fler än Labour). Men än är valrörelsen inte över, och undersökningarnas resultat förändras i snabb takt.

Bara den senaste veckan har Labour haft ett uppsving i opinionen som i praktiken skulle motsvara drygt ett dussin parlamentsledamöter. De verkar vara det enda parti vars ökning i opinionen faktiskt kan leda till fler mandat (detta beror på britternas minst sagt krångliga valsystem, där majoritet i en valkrets ger en parlamentsledamot).

Labour har de senaste månaderna ökat starkt bland de väljare som vill stanna i EU, bland vilka de nu har stöd av 48%. Samtidigt har Liberaldemokraterna tappat stöd i denna grupp. Bland dem som röstade för brexit 2016 har Labour stöd av ungefär 16%, att jämföra med de Konservativa som i den gruppen ligger på 70%.

För att få en aning om vad det här kan betyda på valdagen kan man jämföra med opinionsundersökningarna som gjordes innan valet 2017. Hittills har utvecklingen i opinionen idag varit väldigt lika det som skedde då. Det går faktiskt till och med lite bättre för Labour i opinionen nu än vad det gjorde lika långt in i valkampanjen 2017.

I slutet av valrörelsen 2017 låg Labour på 37% i opinionsundersökningarna. I valet fick de sedan 41%. Med tanke på hur starkt partiets stöd blev i det faktiska valet, är det inte helt otänkbart att ett liknande uppsving kan ske också denna gång. Framför allt kan överraskningen komma från unga väljare och de som vill stanna kvar i EU.

Skulle Labours kurva fortsätta se ungefär likadan ut nu som den gjorde 2017, skulle det resultera i ett så kallat ”hung parliament”, en situation där inget parti får egen majoritet i parlamentet men där Labour blir största parti.

Det är alltså inte omöjligt att Storbritannien har en ny premiärminister på fredag.

Siffrorna och jämförelserna kommer från bloggen Stats for Lefties som sammanställer bra material på området för den intresserade.


*Great Britain = den största ön av de som utgör det Förenade kungariket. Alltså namnet på allt utom Nordirland och några småöar. Tyvärr har den direkta översättningen av Great Britain, Storbritannien, på svenska blivit synonymt med hela landet inklusive Nordirland. Den som kallar hela landet Förenade kungariket låter oundvikligen som en stropp. I den här texten får det bli GB och UK, där GB = England, Skottland och Wales och UK = England, Skottland, Wales och Nordirland.


För mer information om brittisk politik, brexit med mera, börja prenumerera på min blogg.

Följ gärna @ledarskribent_kierkegaard på instagram för uppdateringar från valarbetet i Storbritannien under veckan.

Allt du behöver veta om det nya brexitavtalet

Den brittiska premiärministern fick till ett avtal med EU:s resterande 27 medlemsländer i alla fall. Vad betyder det, vad händer nu och vad ska man dra för slutsatser av den här cirkusen?

Snabbt sammanfattat, står Boris Johnson inför samma problem som Theresa May gjorde. På lördag kommer det brittiska parlamentet behöva godkänna avtalet för att det ska börja gälla, men den konservativa regeringen lär få svårt att få ihop en majoritet.


Kommer avtalet bli verklighet?

Boris Johnson behöver stöd från en majoritet av de 639 brittiska parlamentsledamöterna som faktiskt röstar i parlamentet. Alltså behövs minst 320 röster. Boris Johnson lär ha 287 konservativa röster med sig.

Det finns 19 Labour-ledamöter som uttryckt att de kan tänka sig att rösta för ett avtal. Om de lyckas motstå trycket från Jeremy Corbyn att rösta nej, fattas fortfarande 14 röster för en majoritet.

Skulle de 20 konservativa ledamöter som Boris Johnson uteslöt från partiet tidigare i höst rösta för avtalet trots detta, skulle Johnson ha en majoritet på 326 röster.

Men det är inte särskilt troligt att ledamöterna från Labour och de uteslutna partikamrater backar Johnson när det gäller.

Regeringens stödparti DUP med sina 10 ledamöter, nordirländska Demokratiska unionistpartiet, säger i skrivande stund att de kommer att rösta nej till avtalet.

Fler röster från Labour har uttryckt att de kan tänka sig att rösta för avtalet i parlamentet om det hålls en folkomröstning om detsamma. De vill alltså att hela brittiska folket ska få chansen att säga ja eller nej till Brexit när de vet vad det faktiskt kommer innebära.

Under eftermiddagen idag (torsdag) röstade parlamentet med en majoritet på 12 röster för att det ska få göras tillägg och ändringar i omröstningen om avtalet på lördag. Det betyder att Labours önskan om en ny folkomröstning skulle kunna bli verklighet.

Källa: Irish Times.


Vad innehåller det nya avtalet?

Det nya avtalet går att läsa på engelska på Kommissionens hemsida. Det består av två delar. Först och främst ett juridiskt bindande utträdesavtal (”withdrawal agreement”) där alla detaljer om utträdet finns. Det börjar gälla direkt när Storbritannien lämnar EU. Därtill finns en politisk förklaring (”political declaration”) som inte är juridiskt bindande, men där de två parterna stakat ut hur de tänkt sig att fortsatta förhandlingar om den framtida relationen ska gå till.

Här är de viktigaste ändringarna som gjorts i jämförelse med Theresa Mays avtal.

  • Storbritannien kommer inte fortsätta ingå i en tullunion med EU
  • Nordirland kommer däremot fortsätta följa vissa EU-regler i syfte att undvika en hård gräns mot Irland
  • EU:s regler för moms kommer gälla på Nordirland
  • Ett frihandelsavtal ska gälla mellan EU och Storbritannien
  • Inga tullar och inga importkvoter
  • Stopp för fri rörlighet mellan EU och Storbritannien, med undantag för Irland

Gränsen mellan Irland och Nordirland

Bakgrund

Gränsen mellan Irland och Nordirland (som är en del av Storbritannien) blir den enda landgränsen mellan Storbritannien och EU efter Brexit. Efter konflikten på ön finns en risk att gränskontroller skulle bli mål för terrorism och politiska attacker om de skulle uppföras. Ett mål i förhandlingarna har därför varit att undvika en hård gräns, men det har varit svårt eftersom Storbritannien då skulle behöva stanna i EU:s tullunion och följa alla unionens krav och regler för importer. Starka brexitförespråkare tycker att detta skulle vara att ge EU makt över viktig brittisk politik.

Nytt i avtalet

I det nya brexitavtalet står att hela Storbritannien ska lämna EU:s tullunion. Nordirland kommer dock fortsätta följa vissa EU-regler, detta för att man inte ska behöva gränskontroller på ön.

Nordirland kommer fortsätta lyda under EU vad gäller:

  • Lagar för varor
  • Sanitära regler för veterinärkontroller
  • Regler för jordbruksproduktion och försäljning
  • Moms för varor
  • Regler för statsstöd

I praktiken kommer det bara att finnas en hård gräns mellan Great Britain (alltså den största brittiska ön, bestående av England, Wales och Skottland – dit räknas inte Nordirland) och den irländska ön (Nordirland och Irland). Varor kommer att kontrolleras i nordirländska hamnar, istället för mellan Irland och Nordirland.

Om det nya avtalet blir verklighet kommer varor kontrolleras mellan Nordirland och resten av Storbritannien.

Lista över ”riskfyllda varor”

Man kommer inte att ta ut tullavgifter på varor som ska från GB till Nordirland. En lista på varor som ofta ”riskerar” att skickas vidare till Irland ska fastställas senare. Dessa varor kommer man alltid att behöva betala avgift för mellan GB och Nordirland. För de varor som sen blir kvar i Nordirland, får man avgiften återbetald.

Man kommer inte kontrollera folks bagage eller privatpersoners post och skickade varor.

Arrangemanget skulle innebära att Storbritannien kan sluta egna, nya handelsavtal i framtiden. Detta hade inte varit möjligt om man bundit sig till att stanna i EU:s tullunion.

Nordirländska parlamentet måste godkänna

Var fjärde år kommer det nordirländska parlamentet få rösta om reglerna. Om de röstar ner de gällande reglerna i avtalet, kommer de att sluta gälla två år senare. Under tiden tillsätts ett utskott som skissar på rekommendationer till parlamentet på alternativa lösningar.

Får avtalet stöd av över 50 procent av parlamentet, fortsätter det gälla i fyra år. Får det extra starkt stöd (över 50 procents stöd från både unionister och nationalister, alternativt 40 procents stöd från dessa grupper och totalt minst 60 procents stöd) gäller avtalet i åtta år till, innan parlamentet behöver förnya sitt stöd.

Det ska tilläggas att det Nordirländska parlamentet är stängt just nu, på grund av svårigheter med att bilda en majoritet. Om parlamentet inte klarar av att rösta om avtalet i tid tolkas det som ett godkännande.

Momsregler

EU:s momslagar ska fortsätta gälla för Nordirland på varor, men inte på tjänster. Det betyder att Nordirland kan få andra momssatser än resten av Storbritannien.

Källa: BBC.


Frihandelsavtal

I den politiska förklaringen står att EU och Storbritannien ska ingå i ett frihandelsavtal. Det ska dock nämnas att detta inte är juridiskt bindande, mer än att det står i det bindande utträdesavtalet att den politiska förklaringen ska respekteras.

Målet är att man inte ska ha några tullar eller kvoter för import och export av varor.

Denna uppgörelse skulle innebära att Storbritannien kan teckna egna handelsavtal med andra partners (vilket man inte hade kunnat om man stannat i EU:s inre marknad).


Fri rörlighet

Storbritannien får som de vill, och den fria rörligheten mellan dem och EU upphör efter Brexit. Däremot står i den politiska förklaringen att man vill se till att ordna möjligheter för visumfria kortare resor åt båda håll.

Fri rörlighet fortsätter gälla mellan Storbritannien och Irland.


Vad händer om avtalet inte går igenom?

Brittiska parlamentet har röstat igenom en skrivelse som tvingar premiärministern att be EU27 om en förlängd förhandlingsperiod i det fall man inte kunnat komma överens om (där räknas parlamentets godkännande som nödvändigt) ett avtal. Ska Boris Johnson följa lagen, måste han alltså be resten av EU om att skjuta upp Storbritanniens utträde.

Kommer EU säga nej till en förlängning?

Under pressträffen idag (torsdag 17 oktober) frågade journalister EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker om Storbritannien kan få en förlängning av förhandlingsperioden i det fall avtalet inte godkänns av det brittiska parlamentet.

Juncker svarade nej.

Om vi har ett avtal, så har vi ett avtal, och det finns inget behov av en förlängning. Det är inte bara britternas åsikt, det är min åsikt också.

Jean-Claude Juncker, 17 oktober 2019.

Men det är troligtvis mest ett sätt för EU att försöka pressa det brittiska parlamentet till att rösta igenom avtalet en gång för alla. I praktiken skulle det vara omöjligt för EU27 att neka Storbritannien en förlängning, eftersom ett avtalslöst utträde skulle drabba EU-medlemmen Irland så hårt (med risk för våldsamheter och upplopp kring gränsen Irland-Nordirland).

Kan Boris Johnson vägra be om en förlängning?

Enligt den så kallade Benn Act som brittiska parlamentet röstade igenom nyligen är svaret ja. Utan ett avtal måste premiärministern be EU om en förlängd förhandlingsperiod.

Nu läcker dock uppgifter inifrån regeringen om att Johnson planerar att strunta i detta. Frågan är då om det skulle fungera att någon annan ber om förlängningen å Storbritanniens vägnar. Om det inte håller, så landar vi i en riktig röra. Landet lämnar EU den 31 oktober, men gäller det när premiärministern just brutit mot lagen? Vad händer med premiärministern då? Det skulle vara något nytt.


Analys

Boris Johnson har haft kort tid på sig att få igenom ett avtal med EU27, och det är imponerande att han lyckats. Tyvärr betyder det inte att avtalet kommer att bli verklighet. Han kommer få svårt att locka det brittiska parlamentet till ett godkännande på lördag.

Boris Johnsons bästa chans är att få med sig Labour-ledamöter på tåget genom att utlova en ny folkomröstning om avtalet. Det vore också rättvist. I folkomröstningen 2016 röstade en majoritet för Brexit utan att veta hur resultatet skulle komma att se ut. Det vore inte konstigt att ge dem chansen att ångra sig när vi vet vad som faktiskt är möjligt att åstadkomma.

Vad gäller det nya förslaget för Nordirland, ser allt bra ut utom möjligheten för det nordirländska parlamentet att rösta sig ur kompromissen. Det får antas att detta lades till för att blidka DUP. Men eftersom dessa ändå inte vill rösta för avtalet är det svårt att se funktionen det ska fylla.

Det var inte särskilt svårt att förutse att samarbetet skulle sluta i trubbel – DUP är ett flankparti som representerar den ena sidan i en otroligt känslig konflikt, och det var fel att som regering förlita sig på deras stöd från början. Möjligtvis kan brasklappen i avtalet göra andra brittiska nationalister lugna i att de inte, på pappret, är bundna till att permanent följa EU:s regler.

Godkänns avtalet inte av brittiska parlamentet gissar jag på att EU27 godkänner en förlängning och att britterna får börja om från början med ett nyval.

Susanna


Vill du läsa mer? Prenumerera via mejl, så får du reda på när jag skrivit något nytt!

Humbug, sa Boris Johnson

Jag hinner inte ens komma upp ur sängen innan jag ligger och lyssnar på debatten från det brittiska parlamentet. Läser kommentarerna samtidigt, ett virrvarr av upprördhet och sedan länge surnad hopplöshet. Det handlar om Brexit och Boris Johnson förstås, men också om labourpolitikern Jo Cox som mördades av en högerextremist under brexitkampanjen.

Boris Johnson sa att det bästa sättet att hedra Jo Cox på vore att till slut genomföra Brexit.

Vilken röra.

En parlamentsledamot från Labour, Paula Sheriff, påpekade att premiärministerns aggressiva språkbruk plockas upp av hennes hatsvansar.

Paula Sheriff sa såhär:

Jag vill verkligen inte stå i vägen för en ordentlig debatt, men ikväll har premiärministern oavbrutet använt sig av nedsättande ord för att beskriva lagstiftning som parlamentet godkänt. Jag tror att herr talman håller med om att vi inte ska tillgripa stötande, farligt eller inflammerande språk om lagstiftning vi inte tycker om.

Vi står här, herr talman, under skyddet av vår bortgångne vän. Många av oss utsätts för dödshot och hemska glåpord varenda dag. Låt mig informera premiärministern om att de ofta citerar honom och använder hans ord: ”kapitulationslagen”, ”förräderi”, ”förrädare”. Jag har tröttnat. Vi måste alla tona ned vårt språkbruk, och det måste börja med premiärministern. Jag vill gärna höra hans åsikt om saken. Han borde skämmas.

Svaret?

Boris Johnson: Jag tror, herr talman, jag måste säga, herr talman, att jag aldrig har hört så mycket skitsnack i hela mitt liv.

”Humbug”, var ordet Johnson använde. Det associerar man som svensk kanske mest med Charles Dickens gubbkaraktär i A Christmas Carol, ni vet han tjuriga gubben i nattmössa som hatar julafton (men blir uppsökt av vålnader som tvingar honom att ändra sig). Humbug! Strunt, skitsnack, trams, hittepå.

Jag tar mig upp ur sängen, slår på David Camerons ljudbok i högtalarna och börjar göra frukost. Men jag hör inte riktigt vad den före detta premiärministern berättar om sin karriär, och jag råkar hälla för mycket mjölk i kaffet.


Det ÄR en taktik, som alla analytiker skriver. Boris Johnson försöker göra en liten del av befolkningen jätteupprörda, få resten av folket att förskräckt titta på de jätteupprörda människorna, ogilla det, och vända sig till honom när det väl gäller. I ett nyval, eller hur det nu blir.

Men dödshoten som labourledamöterna, kvinnliga ledamöter och Remain-ledamöter får ta emot är inte en del av någon taktik. De har inte bett om att få vara med i Boris Johnsons sjuka lek. Jo Swinson, Liberaldemokraternas partiledare, lät som att hon skulle börja gråta när hon under samma debatt berättade att hon just behövt polisanmäla ett hot riktat mot hennes barn.

De är med vare sig de vill eller inte. Precis som alla Storbritanniens invånare kommer behöva leva med Brexit, även de som röstade emot. Boris Johnson representerar en extrem falang av befolkningen. Han satsar allt på att kasta sig ur EU den 31 oktober, som om Brexit skulle vara över efter det.

Brexit kommer aldrig vara över! Det finns inget som heter ett ”Brexit utan avtal”. Skrivs inget avtal nu, betyder det bara att man kommer behöva skriva ett avtal senare.

Vid det laget sitter nog Boris Johnson i en bekväm fåtölj, i full färd med att krafsa ihop sina memoarer. Förutsatt att han inte hemsöks av några otroligt övertygande vålnader inom de närmsta veckorna.

Sätt en vuxen Greta i regeringen

Margot Wallström avgår och Löfven ska hitta någon ny. Jag gissar på Ann Linde, tidigare EU-minister som på mystiskt vis blev nedgraderad till utrikeshandelsminister efter valet. Det spekulerades i att hon kanske skulle bli Sveriges nya EU-kommissionär, att den nya ministerposten var en mellanlandning. Kanske var den det, fast inför jobbet som utrikesminister?

Linde vore ett lite trist val. Det fantastiska med Wallström har varit hennes mod! Jag vill ha en radikal utrikesminister.

Roligare vore det om Jytte Guteland hämtades hem från Bryssel. Guteland är det närmaste vi har en vuxen Greta Thunberg. Hon tar politik på allvar, är karismatisk och skulle kunna sätta Sverige på kartan inte bara med feministisk, utan med klimat-aktiv utrikespolitik (Guteland har jobbat med miljö- och klimat som Europaparlamentariker).

Sätt en vuxen Greta i regeringen!

Ljudböcker

Det värsta med ljudböcker är att de går så fort.

Jag skaffade en såndär prenumeration igen. Kunde inte hålla mig från att inte bara läsa, utan också lyssna på boken jag just upptäckt och fått låna av en kompis. Den var så bra, ärlig och rolig, jag ville ha den med mig även på bussen in till stan.

Men det gick för fort. I efterhand känns det som ett fruktansvärt slöseri. Boken hade förtjänat bättre; en läsare som stannar upp, har råd att läsa om en mening, fundera och bläddra. Tänka!

Med bara några sidor kvar insåg jag mitt misstag, pausade fort, tog fram de ljusgröna pärmarna med de matta sidorna i. De var sådär lite skrovliga och grå, som lågpristoapapper från Eldorado. Lätta att få grepp om.

Jag läste de sista sidorna långsamt och tänkte att hädanefter får jag bara lyssna på dåliga böcker.

Det har förstås redan gått åt skogen.