För en gångs skull leder brysselnytt till svenska rubriker, ramaskri och KU-anmälningar. Vad är det som hänt?
Snabbt sammanfattat, har 27 länder med väldigt olika ekonomier, politiska prioriteringar och befolkningar lyckats komma överens om en gemensam EU-budget som gäller från och med januari 2021 och sju år framåt. Dessutom har man enats om ett särskilt krispaket på drygt 7,5 biljoner kronor för att få igång EU:s ekonomier, av vilka många drabbats hårt av nedstängningar och minskad aktivitet under krisen.
Hur mycket € snackar vi om?
EU:s flerårsbudget för åren 2021-2027 kommer ligga på 1074 miljarder euro, alltså ungefär tio biljoner kronor (det vill säga tio tusen miljarder, eller 10 000 000 000 000 SEK). Denna summa delas upp över sju års tid och går till allt från cykelbanor i Jämtland till gigantiska forskningsprogram och franska bönder. EU-ledarna kom överens om att satsa särskilt mycket på digital innovation och klimatomställning i denna budget.
Utöver detta lyckades man också enas om ett återhämtningspaket på 750 miljarder euro, eller ungefär 7,5 biljoner kronor. Av detta kommer drygt hälften (3,9 biljoner kr) delas ut till länderna som bidrag och resten som lån (3,6 biljoner kr).
Perspektiv på pengarna
Som jämförelse kan sägas att en svensk statsbudget brukar ligga på ungefär 1 biljon kronor per år. Hela EU:s budget per år (10 biljoner uppdelat på 7 år = 1,4 biljoner per år) är alltså lite större än den svenska statsbudgeten.
En och en halv svensk statsbudget kanske inte låter så mycket för 27 länder att dela på, men till skillnad från ett lands budget är inte pengarna i EU lika ”låsta” i välfärd och löpande utgifter för medborgarna utan kan användas friare på nya satsningar och reformer.
Den stora delen av EU-budgeten kan alltså jämföras med de pengar som i en svensk budget skulle kallats för reformutrymme.
Så gick det för Sverige
Svenska regeringen lyckades förhandla fram en stor ökning av den rabatt vi brukar få på EU-avgiften. Nu ska vi få 11 miljarder kronors rabatt om året (en ökning med 2,5 miljarder per år).
Eftersom utgifterna ökat samtidigt som intäkterna minskat (budgeten har blivit större och Storbritannien har gått ur EU) kommer den svenska EU-avgiften, trots större rabatt, ligga på ungefär samma andel av BNI som tidigare år: drygt 0,8 procent. Detta är något riksdagen också krävt för att godkänna den nya budgeten.
Tillsammans med bland annat Nederländerna, Danmark och Österrike lyckades vi också minska bidragsdelen av fonden med en dryg femtedel. Ursprungsförslaget var 5 biljoner kr i bidrag och 2,5 i lån, nu blev det 3,9 i bidrag och 3,6 i lån.
Svenska regeringen fick också offra en del i kompromisser för att få ned kostnaden för fonden. Till exempel blir det mindre pengar till klimatomställningen än det var tänkt.
Återhämtningsfonden
Fonden heter tekniskt ”Next Generation EU”. Ingen riktig EU-satsning utan ett märkligt men pampigt namn! Fonden består som sagt av 7,5 biljoner SEK, varav 3,9 är bidrag och 3,6 lån.
EU-kommissionen lånar 750 miljarder euro på finansmarknaden. Dessa ska gå till medlemsländernas återhämtning från coronakrisen. 390 miljarder euro är bidrag. Av bidragsdelen kommer 312,5 miljarder euro gå att söka, resten (77,5 miljarder euro) läggs till i befintliga program inom EU-budgeten, bland annat forskningsprogram och klimatomställning.
Vem får pengarna?
Hur alla pengar ur denna fond skulle fördelas mellan medlemsländerna var förstås en av de tuffaste frågorna i förhandlingarna. Där lyckades också Sverige med allierade att få igenom sin linje.
Först var det tänkt att pengarna skulle fördelas efter ungefär samma mekanism som andra stöd, typ regionstödet. Det skulle ha inneburit massor av pengar till de medlemsländer som haft hög arbetslöshet och låg tillväxt redan innan coronakrisen.
Men detta ändrade man på. Nu ska pengarna gå mest till de som faktiskt lidit ekonomiskt av just coronakrisen, mer specifikt till de länder som förlorat störst del av sin BNI under 2020. I praktiken betyder det mindre pengar till Polen och Ungern, mer till Italien.
Hur får de pengarna?
Det är redan bestämt hur mycket av fondens bidragsdel som ska gå till vilken medlemsstat. Men för att länderna faktiskt ska få sina pengar krävs att de sätter ihop ordentliga program för återhämtning genom ekonomiska reformer och presenterar dessa för kommissionen. Reformerna måste bland annat bidra till en grön och digital omställning.
Medlemsstaterna behöver alltså fortfarande ”söka” pengarna som reserverats för dem, och kan bli nekade om de inte lever upp till kraven man gemensamt kommit överens om. Det rör sig alltså inte om några klumpsummor som delas ut utan motkrav.
Dessutom lyckades Nederländernas regering få till att länder ska kunna protestera om de tycker att någon stat använder pengarna på fel sätt. Då pausas utbetalningarna till det berörda landet direkt och kommissionen får tre månader på sig att utvärdera om de gjort det de lovat i sina reformprogram eller inte.
Mest omtalat är kanske att medlemsländerna också måste leva upp till demokratikrav för att få sina bidrag. Trots protester från Ungerns premiärminister Viktor Orban kom man överens om att utbetalningar till ett land som inte lever upp till rättsstatsprinciperna ska kunna stoppas genom omröstningar med kvalificerad majoritet. (Läs min analys av detta längre ner i inlägget.)
Pengarna kommer delas ut mellan 2021 och 2023.
Finansiering
De pengar kommissionen lånat ska vara återbetalade 2058. Lånedelen av återhämtningsfonden betalas förstås tillbaka av de länder som fått låna av kommissionen. Men bidragsdelen måste finansieras på annat sätt.
Här kommer det som brukar kallas ” nya egna medel” eller EU-skatter in, alltså intäkter som går direkt till EU istället för via medlemsländernas EU-avgifter. Frågan är kontroversiell eftersom en del tror att avgifter på EU-nivå är ett första steg mot att bli en enda stor stat och därmed också innebär en farlig maktöverföring från länderna till EU. EU har dock redan egna intäkter från tullavgifter och handeln med utsläppsrätter.
Det nya är att EU-länderna nu kommit överens om en gemensam plastavgift på icke-återvunnen plast som börjar gälla under 2021. Utöver den ska kommissionen ta fram en slags koldioxidskatt och en digital skatt. Den senare är tänkt att komma åt de stora digitala företag som undviker skatt genom att lägga produktionen i skatteparadis, trots att deras intäkter genereras där konsumenterna är.
Analys
Demokratikravet
Kommer vi kunna stoppa utbetalningarna till Ungern och Polen, eller använda hotet om stoppade utbetalningar för att få länderna att bryta sin auktoritära politiska utveckling? Hittills har det verktyg som funnits (artikel 7-processen) visat sig tandlöst eftersom det krävt enhällighet bland alla länder utom det vars förbrytelser man röstar om. Polen har därför kunnat använda sitt veto när det handlat om utvecklingen i Ungern, och tvärt om.
I överenskommelsen om återhämtningsfonden (länk längst ner i inlägget) står att unionens ekonomiska intressen ska skyddas i enlighet med principerna i fördragen, särskilt värderingarna i artikel två av Fördraget om Europeiska unionen (TEU).
Artikeln man refererar till lyder såhär (min markering):
Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.
Artikel 2, Fördraget om Europeiska unionen
Därefter står det i överenskommelsen att man baserat på detta ska införa konditionalitetskrav för att skydda budgeten och återhämtningsfonden. Kommissionen ska föreslå åtgärder för överträdelser som kan antas av Rådet med kvalificerad majoritet. Det står också att Europeiska rådet ska återkomma till frågan snart.
Hur ska man tolka detta?
Omröstningen om budgeten och återhämtningsfonden krävde enhällighet. Polen och Ungern har alltså gått med på denna skrivning. Det säger sig självt att den inte kan vara alldeles för radikal. Den förhandlades fram bland annat mot sänkta klimatkrav för Polen. Ungerns premiärminister Viktor Orban säger sig ha fått ett löfte från Tysklands förbundskansler Angela Merkel om att hon ska hjälpa honom i artikel 7-processen.
Angela Merkel är känd för sin förmåga att lova saker i vaga ordalag, inte minst till britterna inför brexit. I skrivande stund verkar ingen utöver Orban bekräftat att något löfte har getts. Även om det skulle vara så, lär det inte göra någon större skillnad eftersom artikel 7-verktyget inte varit särskilt potent till att börja med.
Detta är första gången EU skrivit in något om demokratikrav för utbetalningar i ett dokument som faktiskt antagits med enhällighet. Det är stort. Att de konkreta förslagen inte är klara ännu är inte konstigt. Hade de funnits med i dokumentet hade det inte blivit godkänt. Men nu har vi en chans att faktiskt utforma krav som inte går att blockera med veton.
Det kommer sannolikt inte att leda till att utbetalningarna till Ungern och Polen från EU stoppas helt. Det är skillnad på att stoppa utbetalningar till antidemokratiska reformprogram (vilka knappast är vanliga) och att stoppa utbetalningar till länder som vid sidan av sina EU-finansierade projekt bedriver antidemokratisk politik (desto mer vanligt).
Men i bästa fall skulle ett nytt krav kunna leda till att vissa utbetalningar stoppas och att en del antidemokratiska förslag dras tillbaka. Vi får helt enkelt vänta och se. Oavsett är det bra att man börjat utforma ett nytt verktyg för att göra Europa mer demokratiskt.
Klimatet
Minst 30 procent av pengarna i både budgeten och återhämtningsfonden ska gå till klimatrelaterade projekt. EU har som mål att vara klimatneutralt 2050 och detta ska synas i investeringarna. Alla EU:s utgifter ska vara i linje med Parisavtalet.
Liksom resten av dagens klimatpolitiska åtgärder är detta förstås alldeles för lite. Hela målet för återhämtningsfonden är att skapa större tillväxt. Mer tillväxt kommer inte att rädda klimatet, oavsett hur många procent av investeringarna som är ”klimatvänliga”. För att rädda klimatet skulle det behövas reformer av vårt ekonomiska system.
Med det sagt är det väldigt mycket pengar inom EU:s budget som går till forskning på klimatområdet, en rättvis omställning och miljöåtgärder. Det finns verkligen mycket bra i budgeten, men en EU-budget kommer nog aldrig bli klimatets räddning.
Federalism och EU-skatter
Det finns en risk att nya EU-skatter inte kommer att räcka till för att betala av lånen. Faran minskade när bidragsdelen förhandlades ner. Men det finns förstås alltid en risk att EU-avgiften kommer behöva öka.
Däremot tror jag inte att man behöver oroa sig för att detta (att Kommissionen tar egna lån och att man börjar ta ut egna avgifter/skatter) kommer leda till federalism eller att länderna i EU skulle råka bli en enda stor stat, ungefär som USA. Alla stora beslut som har med fördragsändringar (ungefär EU:s grundlag) att göra måste godkännas med enhällighet av alla medlemsländer och deras parlament. Både statsministern och riksdagen kan alltså stoppa sådana förslag. Vi kommer inte vakna upp en dag med Emmanuel Macron som statsminister.
Det står tydligt i dokumenten om återhämtningsfonden att åtgärden att låta kommissionen ta egna lån är en tillfällig nödvändighet under denna exceptionella kris. Det kommer alltså inte att bli ny regel att vi tar lån tillsammans med andra EU-länder.
”Varför ska vi betala för att rädda euron?”
Jag har hört denna reaktion från många andra vänsterdebattörer både under och efter förhandlingarna om återhämtningsfonden. Min inställning är som följer:
Euron är ett riktigt skitprojekt som gynnar Tyskland (vars valuta annars hade varit väldigt dyr och därmed dålig för landets export) och missgynnar sydländerna (som behöver anpassa sin penningpolitik efter Tyskland, en väldigt annorlunda ekonomi).
Men i praktiken går det inte att skilja på ett lands befolkning och dess valuta. Vi kan inte hjälpa sydländernas medborgare med coronakrisens ekonomiska konsekvenser utan att samtidigt ge deras valuta ett uppsving.
För mig är det viktigaste att EU:s befolkning inte går arbetslösa, är fattiga eller dör av krisens ekonomiska konsekvenser. Just denna kris är inte heller skapad av euron. Vi kan inte sitta och vänta på att euron ska avskaffas innan vi investerar i vår gemensamma ekonomi.
Debatten om att eventuellt lämna euron måste föras i de länder som faktiskt missgynnas av den. Den kan inte vi svenskar ta ansvar för genom ekonomiska uppläxningar, som dessutom skulle slå hårt mot just de som fått det sämre på grund av euron.
”Vi borde ha lagt pengarna på undersköterskor i stället”
Först och främst vill jag radikalt påstå att Sverige inte betalar särskilt mycket för vårt medlemskap i EU. De ”sparsamma” länderna i EU (Sverige, Danmark, Österrike, Nederländerna och Finland) bidrar sammanlagt med mindre pengar till budgeten än Frankrike gör ensamt. Tyskland bidrar överlägset mest. Vi är ett litet exportberoende land som gynnats otroligt av tillgången till den gemensamma marknaden.
Alternativet till att inte betala vår EU-avgift hade varit att gå ur EU. Det hade sannolikt blivit väldigt mycket dyrare. Se bara på Storbritannien, som provade just det i tron att det skulle ge dem mer pengar över till sjukvården. Enligt uppskattningar från Bloomberg Economics är den ekonomiska skadan brexit orsakat på väg att överstiga kostnaden för Storbritanniens samlade EU-avgifter under de 47 år man var med i EU. Det finns vissa svårigheter i att uppskatta kostnaderna för brexit, men det är tydligt att alternativet till att betala för ett medlemsskap i EU inte är mer pengar till välfärden.
Slutsats
EU:s 27 medlemsländer är väldigt olika. Det är en bedrift att lyckas komma överens om en gemensam budget när man har så varierande ekonomiska och politiska förutsättningar, mål och ambitioner. Det är inte konstigt att svenska politiker är missnöjda. EU kommer aldrig vara exakt det vi vill att det ska vara.
Jag är glad att EU lärt sig av tidigare finanskriser och denna gång försöker satsa sig ur krisen. Att spara i kriser brukar slå hårdast mot arbetarklassen. Återhämtningsfonden kan förändra Europa till det bättre för befolkningen.
Källor och mer läsning
Här finns den antagna texten (på engelska) att ladda ner på rådets hemsida.
Här finns en bra, mer lättläst genomgång av texten.
Allmän läsning om EU-politik
Jag tycker bäst om Financial Times förklarande texter, Politico Europes analyser och Ylva Nilsson och Henrik Brors svenska analyser på omeuropa.se.
Och så får ni gärna följa mig på twitter @kyrkogaarden, instagram @ledarskribent_kierkegaard och prenumerera på min mejllista förstås!
Susanna Kierkegaard 