Därför kommer inte Macron överge Strasbourg

Alla svenska EU-politiker tycker att man ska sluta resa mellan de dubbla parlamenten i Bryssel och Strasbourg. Men vad skulle egentligen krävas för att lägga ner det franska? Konkreta förslag i slutet av texten.

Publicerad i Dagens Arena 10 september 2020.

Korridorerna i Bryssel kantas av stora, svarta plastlådor. De ligger där och vilar största delen av tiden, matta och kantiga, sådär klumpiga som något som håller hur länge som helst och för vad som helst. Skulle Europaparlamentet brinna upp skulle de där lådorna och dokumenten inuti dem antagligen ligga kvar i en stor svart hög under all aska när allt slocknat.

En gång i månaden stängs de. Feta, blanka hänglås klickar igen, anonyma män i uniform plockar mekaniskt upp dem och lastar upp dem på pirror, i lastbilar som tar dem ut ur landet, över dess sydliga gräns. De åker till Strasbourg.

Så ska det gå till, för så står det i fördraget från 1992. Varje månad åker 705 Europaparlamentariker och ett par tusen tjänstemän snabbtåg, bil eller taxi från Belgien till Frankrike för att rösta. Det vardagliga arbetet sker i Bryssel, finalen i Strasbourg. Fransmännen ville ha det så.

Men under pandemivåren har resandet satts på paus. Inte nog med att det har blivit riskabelt att fylla en och samma byggnad i Bryssel med politiker som rest dit från EU:s alla hörn – att sätta dem alla på ett tajt snabbtåg till en av Frankrikes värst drabbade regioner hade varit snäppet värre.

Läs vidare i Dagens Arena här.

Reducera inte EU till en kostnad

Publicerad i Tidningen Ångermanland 13 augusti 2020.

Häromveckan nekades ett par polska städer EU-bidrag. Den ansvariga kommissionären Helena Dalli motiverade beslutet med att Polen inte följt de gemensamma värderingarna då städerna kallat sig själv “hbtq-fria zoner”.

Det är första gången som brott mot EU:s värdegrund får ekonomiska konsekvenser. Det handlar inte om några stora summor, men det kan bli början på en ny ordning. Framför allt visar händelsen att resten av EU kan markera mot Polen och Ungerns regeringar, bara man vill.

Samtidigt beslutade medlemsländerna att villkora pengar ur EU:s stora återhämtningsfond med upprätthållande av rättsstatens principer. Förhoppningsvis kommer det försvåra för ungerska och polska politiker att mjölka EU på resurser samtidigt som man förtrycker delar av sina egna befolkningar.

Det är första gången som brott mot EU:s värdegrund får ekonomiska konsekvenser

Mycket händer i EU just nu. Framför allt Frankrikes president Emmanuel Macron har storslagna planer för Europa. Han vill att EU ska bli en betydande konkurrent till USA och Kina. Att man till slut lyckades komma överens om en gemensam hantering av coronakrisen är förstås ett steg i precis den riktningen.

Men samtidigt som EU-ledare nere på kontinenten försöker samla världsdelen till handling och mer samarbete, har svenska politiker och tyckare fastnat i att se EU som en belastning.

Det går förstås att tala om EU i termer av kostnader och utelämna allt om vad pengarna faktiskt används till. Det går att förenklat kalla jordbruksstödet för “bidrag till franska bönder”, istället för att se det som en investering i europeisk självförsörjning. Det går också att se bidrag till de länder som (faktiskt oförtjänt) drabbats hårdast av viruset som allmosor.

Men det ger en ensidig bild av det stora projekt Sverige är en del av. EU består av en samling väldigt olika länder som ska komma överens om lösningar på gemensamma problem och satsningar värda biljontals kronor. Det säger sig självt att alla inte får som de vill.

Den nya EU-kommissionen har visat att man klarar av att sammanföra de olika länderna i ett gigantiskt återhämtningspaket, där vi tar ansvar för krisen gemensamt och på ett solidariskt sätt. Samtidigt tar man små steg mot ett mer demokratiskt EU.Det kanske inte är något att fira med stora fyrverkerier. Men vi borde åtminstone ägna det en tanke vid morgonkaffet.

Susanna

Allt du behöver veta om EU:s nya budget och återhämtningsfond

För en gångs skull leder brysselnytt till svenska rubriker, ramaskri och KU-anmälningar. Vad är det som hänt?

Snabbt sammanfattat, har 27 länder med väldigt olika ekonomier, politiska prioriteringar och befolkningar lyckats komma överens om en gemensam EU-budget som gäller från och med januari 2021 och sju år framåt. Dessutom har man enats om ett särskilt krispaket på drygt 7,5 biljoner kronor för att få igång EU:s ekonomier, av vilka många drabbats hårt av nedstängningar och minskad aktivitet under krisen.


Hur mycket € snackar vi om?

EU:s flerårsbudget för åren 2021-2027 kommer ligga på 1074 miljarder euro, alltså ungefär tio biljoner kronor (det vill säga tio tusen miljarder, eller 10 000 000 000 000 SEK). Denna summa delas upp över sju års tid och går till allt från cykelbanor i Jämtland till gigantiska forskningsprogram och franska bönder. EU-ledarna kom överens om att satsa särskilt mycket på digital innovation och klimatomställning i denna budget.

Utöver detta lyckades man också enas om ett återhämtningspaket på 750 miljarder euro, eller ungefär 7,5 biljoner kronor. Av detta kommer drygt hälften (3,9 biljoner kr) delas ut till länderna som bidrag och resten som lån (3,6 biljoner kr).

Perspektiv på pengarna

Som jämförelse kan sägas att en svensk statsbudget brukar ligga på ungefär 1 biljon kronor per år. Hela EU:s budget per år (10 biljoner uppdelat på 7 år = 1,4 biljoner per år) är alltså lite större än den svenska statsbudgeten.

En och en halv svensk statsbudget kanske inte låter så mycket för 27 länder att dela på, men till skillnad från ett lands budget är inte pengarna i EU lika ”låsta” i välfärd och löpande utgifter för medborgarna utan kan användas friare på nya satsningar och reformer.

Den stora delen av EU-budgeten kan alltså jämföras med de pengar som i en svensk budget skulle kallats för reformutrymme.

Så gick det för Sverige

Svenska regeringen lyckades förhandla fram en stor ökning av den rabatt vi brukar få på EU-avgiften. Nu ska vi få 11 miljarder kronors rabatt om året (en ökning med 2,5 miljarder per år).

Eftersom utgifterna ökat samtidigt som intäkterna minskat (budgeten har blivit större och Storbritannien har gått ur EU) kommer den svenska EU-avgiften, trots större rabatt, ligga på ungefär samma andel av BNI som tidigare år: drygt 0,8 procent. Detta är något riksdagen också krävt för att godkänna den nya budgeten.

Tillsammans med bland annat Nederländerna, Danmark och Österrike lyckades vi också minska bidragsdelen av fonden med en dryg femtedel. Ursprungsförslaget var 5 biljoner kr i bidrag och 2,5 i lån, nu blev det 3,9 i bidrag och 3,6 i lån.

Svenska regeringen fick också offra en del i kompromisser för att få ned kostnaden för fonden. Till exempel blir det mindre pengar till klimatomställningen än det var tänkt.


Återhämtningsfonden

Fonden heter tekniskt ”Next Generation EU”. Ingen riktig EU-satsning utan ett märkligt men pampigt namn! Fonden består som sagt av 7,5 biljoner SEK, varav 3,9 är bidrag och 3,6 lån.

EU-kommissionen lånar 750 miljarder euro på finansmarknaden. Dessa ska gå till medlemsländernas återhämtning från coronakrisen. 390 miljarder euro är bidrag. Av bidragsdelen kommer 312,5 miljarder euro gå att söka, resten (77,5 miljarder euro) läggs till i befintliga program inom EU-budgeten, bland annat forskningsprogram och klimatomställning.

Vem får pengarna?

Hur alla pengar ur denna fond skulle fördelas mellan medlemsländerna var förstås en av de tuffaste frågorna i förhandlingarna. Där lyckades också Sverige med allierade att få igenom sin linje.

Först var det tänkt att pengarna skulle fördelas efter ungefär samma mekanism som andra stöd, typ regionstödet. Det skulle ha inneburit massor av pengar till de medlemsländer som haft hög arbetslöshet och låg tillväxt redan innan coronakrisen.

Men detta ändrade man på. Nu ska pengarna gå mest till de som faktiskt lidit ekonomiskt av just coronakrisen, mer specifikt till de länder som förlorat störst del av sin BNI under 2020. I praktiken betyder det mindre pengar till Polen och Ungern, mer till Italien.

Hur får de pengarna?

Det är redan bestämt hur mycket av fondens bidragsdel som ska gå till vilken medlemsstat. Men för att länderna faktiskt ska få sina pengar krävs att de sätter ihop ordentliga program för återhämtning genom ekonomiska reformer och presenterar dessa för kommissionen. Reformerna måste bland annat bidra till en grön och digital omställning.

Medlemsstaterna behöver alltså fortfarande ”söka” pengarna som reserverats för dem, och kan bli nekade om de inte lever upp till kraven man gemensamt kommit överens om. Det rör sig alltså inte om några klumpsummor som delas ut utan motkrav.

Dessutom lyckades Nederländernas regering få till att länder ska kunna protestera om de tycker att någon stat använder pengarna på fel sätt. Då pausas utbetalningarna till det berörda landet direkt och kommissionen får tre månader på sig att utvärdera om de gjort det de lovat i sina reformprogram eller inte.

Mest omtalat är kanske att medlemsländerna också måste leva upp till demokratikrav för att få sina bidrag. Trots protester från Ungerns premiärminister Viktor Orban kom man överens om att utbetalningar till ett land som inte lever upp till rättsstatsprinciperna ska kunna stoppas genom omröstningar med kvalificerad majoritet. (Läs min analys av detta längre ner i inlägget.)

Pengarna kommer delas ut mellan 2021 och 2023.

Finansiering

De pengar kommissionen lånat ska vara återbetalade 2058. Lånedelen av återhämtningsfonden betalas förstås tillbaka av de länder som fått låna av kommissionen. Men bidragsdelen måste finansieras på annat sätt.

Här kommer det som brukar kallas ” nya egna medel” eller EU-skatter in, alltså intäkter som går direkt till EU istället för via medlemsländernas EU-avgifter. Frågan är kontroversiell eftersom en del tror att avgifter på EU-nivå är ett första steg mot att bli en enda stor stat och därmed också innebär en farlig maktöverföring från länderna till EU. EU har dock redan egna intäkter från tullavgifter och handeln med utsläppsrätter.

Det nya är att EU-länderna nu kommit överens om en gemensam plastavgift på icke-återvunnen plast som börjar gälla under 2021. Utöver den ska kommissionen ta fram en slags koldioxidskatt och en digital skatt. Den senare är tänkt att komma åt de stora digitala företag som undviker skatt genom att lägga produktionen i skatteparadis, trots att deras intäkter genereras där konsumenterna är.


Analys

Demokratikravet

Kommer vi kunna stoppa utbetalningarna till Ungern och Polen, eller använda hotet om stoppade utbetalningar för att få länderna att bryta sin auktoritära politiska utveckling? Hittills har det verktyg som funnits (artikel 7-processen) visat sig tandlöst eftersom det krävt enhällighet bland alla länder utom det vars förbrytelser man röstar om. Polen har därför kunnat använda sitt veto när det handlat om utvecklingen i Ungern, och tvärt om.

I överenskommelsen om återhämtningsfonden (länk längst ner i inlägget) står att unionens ekonomiska intressen ska skyddas i enlighet med principerna i fördragen, särskilt värderingarna i artikel två av Fördraget om Europeiska unionen (TEU).

Artikeln man refererar till lyder såhär (min markering):

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Artikel 2, Fördraget om Europeiska unionen

Därefter står det i överenskommelsen att man baserat på detta ska införa konditionalitetskrav för att skydda budgeten och återhämtningsfonden. Kommissionen ska föreslå åtgärder för överträdelser som kan antas av Rådet med kvalificerad majoritet. Det står också att Europeiska rådet ska återkomma till frågan snart.

Hur ska man tolka detta?

Omröstningen om budgeten och återhämtningsfonden krävde enhällighet. Polen och Ungern har alltså gått med på denna skrivning. Det säger sig självt att den inte kan vara alldeles för radikal. Den förhandlades fram bland annat mot sänkta klimatkrav för Polen. Ungerns premiärminister Viktor Orban säger sig ha fått ett löfte från Tysklands förbundskansler Angela Merkel om att hon ska hjälpa honom i artikel 7-processen.

Angela Merkel är känd för sin förmåga att lova saker i vaga ordalag, inte minst till britterna inför brexit. I skrivande stund verkar ingen utöver Orban bekräftat att något löfte har getts. Även om det skulle vara så, lär det inte göra någon större skillnad eftersom artikel 7-verktyget inte varit särskilt potent till att börja med.

Detta är första gången EU skrivit in något om demokratikrav för utbetalningar i ett dokument som faktiskt antagits med enhällighet. Det är stort. Att de konkreta förslagen inte är klara ännu är inte konstigt. Hade de funnits med i dokumentet hade det inte blivit godkänt. Men nu har vi en chans att faktiskt utforma krav som inte går att blockera med veton.

Det kommer sannolikt inte att leda till att utbetalningarna till Ungern och Polen från EU stoppas helt. Det är skillnad på att stoppa utbetalningar till antidemokratiska reformprogram (vilka knappast är vanliga) och att stoppa utbetalningar till länder som vid sidan av sina EU-finansierade projekt bedriver antidemokratisk politik (desto mer vanligt).

Men i bästa fall skulle ett nytt krav kunna leda till att vissa utbetalningar stoppas och att en del antidemokratiska förslag dras tillbaka. Vi får helt enkelt vänta och se. Oavsett är det bra att man börjat utforma ett nytt verktyg för att göra Europa mer demokratiskt.

Klimatet

Minst 30 procent av pengarna i både budgeten och återhämtningsfonden ska gå till klimatrelaterade projekt. EU har som mål att vara klimatneutralt 2050 och detta ska synas i investeringarna. Alla EU:s utgifter ska vara i linje med Parisavtalet.

Liksom resten av dagens klimatpolitiska åtgärder är detta förstås alldeles för lite. Hela målet för återhämtningsfonden är att skapa större tillväxt. Mer tillväxt kommer inte att rädda klimatet, oavsett hur många procent av investeringarna som är ”klimatvänliga”. För att rädda klimatet skulle det behövas reformer av vårt ekonomiska system.

Med det sagt är det väldigt mycket pengar inom EU:s budget som går till forskning på klimatområdet, en rättvis omställning och miljöåtgärder. Det finns verkligen mycket bra i budgeten, men en EU-budget kommer nog aldrig bli klimatets räddning.

Federalism och EU-skatter

Det finns en risk att nya EU-skatter inte kommer att räcka till för att betala av lånen. Faran minskade när bidragsdelen förhandlades ner. Men det finns förstås alltid en risk att EU-avgiften kommer behöva öka.

Däremot tror jag inte att man behöver oroa sig för att detta (att Kommissionen tar egna lån och att man börjar ta ut egna avgifter/skatter) kommer leda till federalism eller att länderna i EU skulle råka bli en enda stor stat, ungefär som USA. Alla stora beslut som har med fördragsändringar (ungefär EU:s grundlag) att göra måste godkännas med enhällighet av alla medlemsländer och deras parlament. Både statsministern och riksdagen kan alltså stoppa sådana förslag. Vi kommer inte vakna upp en dag med Emmanuel Macron som statsminister.

Det står tydligt i dokumenten om återhämtningsfonden att åtgärden att låta kommissionen ta egna lån är en tillfällig nödvändighet under denna exceptionella kris. Det kommer alltså inte att bli ny regel att vi tar lån tillsammans med andra EU-länder.

”Varför ska vi betala för att rädda euron?”

Jag har hört denna reaktion från många andra vänsterdebattörer både under och efter förhandlingarna om återhämtningsfonden. Min inställning är som följer:

Euron är ett riktigt skitprojekt som gynnar Tyskland (vars valuta annars hade varit väldigt dyr och därmed dålig för landets export) och missgynnar sydländerna (som behöver anpassa sin penningpolitik efter Tyskland, en väldigt annorlunda ekonomi).

Men i praktiken går det inte att skilja på ett lands befolkning och dess valuta. Vi kan inte hjälpa sydländernas medborgare med coronakrisens ekonomiska konsekvenser utan att samtidigt ge deras valuta ett uppsving.

För mig är det viktigaste att EU:s befolkning inte går arbetslösa, är fattiga eller dör av krisens ekonomiska konsekvenser. Just denna kris är inte heller skapad av euron. Vi kan inte sitta och vänta på att euron ska avskaffas innan vi investerar i vår gemensamma ekonomi.

Debatten om att eventuellt lämna euron måste föras i de länder som faktiskt missgynnas av den. Den kan inte vi svenskar ta ansvar för genom ekonomiska uppläxningar, som dessutom skulle slå hårt mot just de som fått det sämre på grund av euron.

”Vi borde ha lagt pengarna på undersköterskor i stället”

Först och främst vill jag radikalt påstå att Sverige inte betalar särskilt mycket för vårt medlemskap i EU. De ”sparsamma” länderna i EU (Sverige, Danmark, Österrike, Nederländerna och Finland) bidrar sammanlagt med mindre pengar till budgeten än Frankrike gör ensamt. Tyskland bidrar överlägset mest. Vi är ett litet exportberoende land som gynnats otroligt av tillgången till den gemensamma marknaden.

Alternativet till att inte betala vår EU-avgift hade varit att gå ur EU. Det hade sannolikt blivit väldigt mycket dyrare. Se bara på Storbritannien, som provade just det i tron att det skulle ge dem mer pengar över till sjukvården. Enligt uppskattningar från Bloomberg Economics är den ekonomiska skadan brexit orsakat på väg att överstiga kostnaden för Storbritanniens samlade EU-avgifter under de 47 år man var med i EU. Det finns vissa svårigheter i att uppskatta kostnaderna för brexit, men det är tydligt att alternativet till att betala för ett medlemsskap i EU inte är mer pengar till välfärden.

Slutsats

EU:s 27 medlemsländer är väldigt olika. Det är en bedrift att lyckas komma överens om en gemensam budget när man har så varierande ekonomiska och politiska förutsättningar, mål och ambitioner. Det är inte konstigt att svenska politiker är missnöjda. EU kommer aldrig vara exakt det vi vill att det ska vara.

Jag är glad att EU lärt sig av tidigare finanskriser och denna gång försöker satsa sig ur krisen. Att spara i kriser brukar slå hårdast mot arbetarklassen. Återhämtningsfonden kan förändra Europa till det bättre för befolkningen.


Källor och mer läsning

Här finns den antagna texten (på engelska) att ladda ner på rådets hemsida.

Här finns en bra, mer lättläst genomgång av texten.

Allmän läsning om EU-politik

Jag tycker bäst om Financial Times förklarande texter, Politico Europes analyser och Ylva Nilsson och Henrik Brors svenska analyser på omeuropa.se.

Och så får ni gärna följa mig på twitter @kyrkogaarden, instagram @ledarskribent_kierkegaard och prenumerera på min mejllista förstås!

Så blev jag en EU-kramare

Publicerad i Dagens Arena, 17 juni 2020.

”Det var en helt vanlig onsdag, dagen då jag insåg att jag blivit radikaliserad. Jag hade just avslutat ett poddsamtal om EU:s nya återhämtningsfond. Diskussionen landade i konsensus kring mer bidrag till italienare och en generös svensk EU-politik. När luren lagts på, tack och adjö, lade jag mig sakta på rygg på golvet för att begrunda vad jag just sagt.

Vad hände med den byråkrathatande kvinna som flyttade hem till Stockholm för två år sedan, skakad in i själen av den kafkaliknande upplevelse de kallar anställning i Bryssel? Som två veckor efter flytten rubriksatte sin första ledare med »Dra av Juncker spenderbyxorna« och dagdrömde om en mindre EU-budget? Kanske har hon gjort en hälsosam resa bort från partilinjen och Marita Ulvskogs stab. Eller så har hon helt enkelt sugits in det regeringskritiska konsensus som verkar finnas bland svenska EU-tyckare.

Regeringens stenhårda snåljåpslinje lämnar inte mycket utrymme för kreativitet och nyanser bland dem som ska kritisera den – vill man inte tycka exakt som de som bestämmer måste man vara EU-positiv. Jag tror på att EU-samarbetet måste få kosta pengar och att regeringen i längden skulle tjäna på att vara mer solidariska. Men jag minns också hur det var att jobba i Bryssel på riktigt. Och det är svårt att vilja pumpa in pengar i det man ser innanför EU-institutionernas blanka väggar.

Byggnaderna i Bryssel kryllar av självuppfyllda politiker som borde gått i pension för länge sedan.

På nära håll är EU ett virrvarr av byråkrati, stämplar och hierarkier. Byggnaderna i Bryssel kryllar av självuppfyllda politiker som borde gått i pension för länge sedan. Tjänstemännen är ännu värre, eftersom deras upphöjda självbilder ofta kompletteras av drabbande mindervärdeskomplex. Min anställningsprocess för att bli vikarierande politiskt sakkunnig i Europaparlamentet var så invecklad att den blev klar först en månad efter att jag slutat på jobbet.”

Läs hela texten hos Dagens Arena här.

Därför vågar ingen sätta dit Orbán

Publicerad i Dagens Arena, 20 maj 2020.

”Nästa vecka firar Viktor Orbán tio år som premiärminister i Ungern. Mycket har hänt under tiden han suttit vid makten. Det konservativa regeringspartiet Fidesz har monterat ned landets demokrati steg för steg, i rasande fart – universitet har stängts ned, makten centraliserats och media övertagits av staten. I slutet av april avskaffade parlamentet sig självt på obestämd tid, och regeringen kan nu styra landet obehindrat så länge Orbán vill.

Europa har fått en ny diktatur, konstaterade Freedom House. Svenska regeringen reagerade genom att skriva under ett uttalande ihop med 15 andra EU-länder för att betona vikten av att stå upp för demokratin även under krisen. Ingenstans i uttalandet nämns Ungern specifikt – faktum är att kritiken var så artigt formulerad att ungerska regeringen själva begärde att få skriva under uttalandet efter att det publicerats.

Visst borde man kunna förvänta sig kraftigare tag inom EU, en organisation som bygger på samarbete och demokrati. Trots det fortsätter Ungern att håva in regionalstöd och jordbruksbidrag från den gemensamma kassan. Landet fick till och med ta emot en av de större tårtbitarna av EU:s krisstöd nu under pandemin, eftersom kassan – av fullkomligt outgrundlig anledning – fördelades efter samma mekanism som regionalstödet.

Hur kommer det sig att Viktor Orbán tillåts fortsätta vara med i Europaparlamentets största grupp, ta emot feta EU-checkar och fatta gemensamma beslut?”

Läs hela texten här.

Läxor från EU:s förra kris

Publicerad i Dagens Arena, 22 april 2020.

Fattar du inte vilken kris vi går igenom?

Den spanske premiärministern Pedro Sanchez riktade frågan till Tysklands förbundskansler under en videokonferens i slutet av mars. Angela Merkel blev knappast glad. När coronakrisens ekonomiska konsekvenser ska mildras vaknar de gamla europeiska spänningarna till liv – nord mot syd, nettobetalare mot resten.

Inget land har haft det enkelt under pandemin, men vissa har drabbats hårdare än andra. Det lär inte ha undgått någon att Italien haft det extra tufft med spridningen. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen bad till och med italienarna om ursäkt för att EU inte levererade när landet desperat behövde hjälp i början av utbrottet.

Även pandemins ekonomiska konsekvenser lär spridas ojämnt över unionen. Enkelt sammanfattat kommer alla regeringar behöva låna massvis med pengar till investeringar, men förutsättningarna för att kunna göra just det varierar stort. De sydeuropeiska ländernas generellt höga statsskulder gör det svårare för dem att få stora lån på marknaden. Därför ber de resten av Europa om politisk hjälp.

Kommissionen har redan satsat 5000 miljarder kronor på ett stort stödpaket för att ta itu med det mest akuta. Pengarna ska gå till de som förlorat sina jobb, mindre företag och medlemsländernas sjukvårdssystem. Sverige får ungefär 500 miljoner kronor ur potten.

Satsningen lär tyvärr inte räcka. Europeiska centralbanken räknar med att det kommer krävas trefaldiga investeringar, alltså på 15 000 miljarder kronor, för att ta oss ur den kommande ekonomiska krisen. Medlemsländernas ledare fortsätter därför att diskutera hur man ska möta lågkonjunkturen. Att komma överens kan bli svårt.”

Läs resten av texten här.

Corona kan rivstarta omställningen från olja

Publicerad i Dagens Arena, 25 mars 2020.

”Medan vi sitter i karantän har naturen börjat återhämta sig. En studie från Carbon Brief uppskattar att Kinas koldioxidutsläpp har minskat med en fjärdedel sedan pandemins början. En forskare vid Stanfords universitet räknade ut att förbättringarna av luftkvaliteten som nu uppstått i landet kan rädda livet på över 77 000 kineser, många fler än viruset hittills dödat. Även i Europa har flera städer lyckats minska luftföroreningarna, skriver Politico.

Det är knappast något att glädjas över. Utöver allt mänskligt lidande pandemin orsakar, lär den leda till en ekonomisk kris. En kris, eller bara lågkonjunktur, är dålig för klimatet. För det första saktar de minskande investeringarna ned vår övergång till att bli fossilfria, för det andra har koldioxidutsläppen tidigare ökat stort efter finanskriser. Till exempel minskade utsläppen från fossila bränslen och cementproduktion efter finanskrisen 2008 först med 1,4 procent 2009, för att sedan öka med 5,9 procent året därefter.

Det är dags att lära oss av det och agera. Coronaviruset ger oss ett ypperligt tillfälle att rivstarta omställningen från fossila bränslen till förnybar energi. De låga oljepriserna är en god anledning att börja fasa ut subventioner av det fossila, samtidigt som en annalkande lågkonjunktur motiverar stora investeringar i grön energi.

Statistik framtagen av EU-kommissionen 2019 visar att EU:s medlemsländer i genomsnitt lade 600 miljarder kronor per år på subventioner av fossila bränslen mellan 2014 och 2016. Detta trots att man för länge sedan kommit överens om att sluta med just sådana subventioner. Fyra av EU-länderna planerar dessutom att införa ytterligare subventioner innan 2030: Tyskland, Grekland, Polen och Slovenien.

Nu borde man på EU-nivå enas om ett enhetligt sätt att definiera och mäta de fossila subventionerna.

En ekonom från St Andrews universitet i Skottland som räknat på EU-ländernas fossila subventioner konstaterar att de ökat med över 2,5 gånger mellan 2010 och 2017. Hade subventionerna tagits bort 2010 hade EU:s koldioxidutsläpp kunnat bli 9 procent mindre och regeringarna kunnat spara motsvarande 4500 miljarder kronor i kostnader och uteblivna intäkter. Så mycket pengar hade till exempel kunnat användas till 20 000 kilometer nya banor för höghastighetståg (just nu finns 9000 kilometer i Europa), omskolning för 14,7 miljoner arbetare som drabbas av omställningen – eller 37 nya kärnkraftverk om man är lagd åt det hållet.”

Läs hela texten hos Dagens Arena här.

Torka näsan med eftertanke

Publicerad i NSD, 14 mars 2020.

”Det är morgon och jag har släpat mig igenom en bussresa, ett par spärrar och upp i tunnelbanevagnen. När jag slagit mig ner på det sedvanligt smutsiga sätet och väl tittar upp är det för sent. Mitt emot mig sitter en pojke i mellanstadieåldern med snor forsande ur näsborrarna, två rännilar med slutstation i vardera mungipa.

”Hur är det nu Pelle, har du blivit frisk igen”, frågar vad jag antar är Pelles lärare, parkerad på sätet intill honom.

”Ja-a”, svarar Pelle långsamt och drar rosslande efter andan.

Jag sjunker snabbt ner i sätet så långt att alla luftvägar täcks av min halsduk, en provisorisk sköld av ull. Hinner fundera på om jag borde stänga ögonen också, för säkerhets skull, men bestämmer mig snabbt för att jag hellre håller det nu hostande subjektet under uppsikt.

När det äntligen är dags för mig att kliva av och jag bytt tåg sätter jag mig mitt emot en medelålders kvinna med påsar under ögonen. En till synes sömndepraverad karriärist – hon kan knappast ha hunnit med någon semester i Italien, hinner jag tänka, innan hon plötsligt drar efter andan. Med en riktigt blöt serienysning sprejar hon ned sina medresenärer som om vi vore ogräs. 

Det lilla som fångas av kvinnans slappa hand torkar hon subtilt av på sätet bredvid sig, innan hon obrytt börjar krafsa, klia och peta sig i alla slemhinnor som för stunden inte skyls av kläder.

Jag kan knappt hålla mig till att vagnen bromsat in innan jag kastar mig mot dörrarna, upp för trapporna och mot dagens föreläsning. 

Till litteraturvetenskapskursen har vi just läst Giovanni Boccaccios medeltida skildring av pesten i Italien. I inledningen till “Decamerone” går fint folk i Florens omkring med knippen av väldoftande örter och blommor under näsan för att slippa stanken från alla döda kroppar.

Själv har jag med mig våtservetter.”

Läs fortsättningen i NSD här.

Lyft näsan ur excelarket

Publicerad i Dagens Arena, 24 februari 2020.

”Vad har Stefan Löfven gemensamt med en dansk sosse, en nyliberal från Nederländerna och en österrikisk högerpopulist?

De är lika snåla alla fyra. I Bryssel kallas ovanstående nämnda regeringar för EU:s knussliga kvartett, “the frugal four”. Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike är nettobetalare till EU:s budget – och till skillnad från Tyskland, Frankrike och Italien klagar de högljutt över saken.

Förhandlingarna om EU:s långtidsbudget fick ett tillfälligt avbrott i fredags. Medlemsstaterna måste komma överens om hur stor procentandel av BNI alla ska bidra med till det gemensamma projektet. Sedan Storbritannien, som också var en nettobetalande medlemsstat, lämnat EU finns en lucka i finansieringen. Även med minskade utgifter kan avgifterna behöva höjas. Det går den knussliga kvartetten inte med på.

EU-kommissionen föreslår 1,11 procent av BNI i avgift. Då har man dragit ned på jordbruksstöd och sammanhållningspolitik. Men svenska regeringen är inställd på 1 procent, vilket är ungefär vad avgiften legat på den senaste budgetperioden. Får Kommissionen som de vill skulle den svenska notan kunna landa på 15 miljarder kronor mer per år än tidigare. I jämförelse kan sägas att polisen kostar 25 miljarder kronor om året.

För den svenska regeringen är det budgetens storlek som spelar roll – innehållet kommer i andra hand. Finansminister Magdalena Andersson (S) har till exempel inget till övers för EU:s nya klimatfond, som är tänkt att underlätta omställningen i Europa. Kommissionen vill att 80 miljarder kronor ur budgeten ska gå till att hjälpa främst kolberoende regioner i Östeuropa att ställa om.

– EU har hittat på en formel för att fördela pengar som inte finns. Den fördelningen och de siffrorna är inte värda vatten, säger Magdalena Andersson om Klimatfonden till Sveriges Radio.

Svenska regeringen behandlar EU:s budget som ett nollsummespel, snarare än förutsättningen för ett gemensamt projekt. I förhandlingarna verkar det enda som spelar roll vara hur förslagen kan påverka den svenska EU-avgiften – alla andra politiska principer är underordnade.”

Läs resten av krönikan i Dagens Arena här.

En av de viktigaste läxorna efter Brexit

Publicerad i Norrländska Socialdemokraten, 15 februari 2020.

”Konflikten är knappast ny. Men klyftan mellan stad och land är vår tids mest definierande politiska problem, både i Sverige och resten av Europa. I kombination med växande populistiska rörelser kan den få radikala konsekvenser.

I Storbritannien fångades rättmätigt missnöje på landsbygden upp av Brexit-kampanjen och kanaliserades till en politisk kraft emot EU-medlemskapet. 

Stora städer som London, Manchester och Liverpool röstade för att stanna i EU, medan glesbygden var överväldigande för Brexit. De senare kände inte att det internationella projektet varit till för dem, utan upplevde tvärtom att de förlorat på ökat samarbete. 

Författaren Katrine Marçal skriver i sin nya rapport ”Åtta lärdomar från Brexit om den moderna populismen” (Arena Idé, 2020) att en av de viktigaste läxorna Brexit gett oss är att motverka regional ojämlikhet inom nationalstaten innan den leder till politiskt kaos.

Liknande klyftor och splittringar uppstår också på europeisk nivå. Hela EU-projektet är grundat på försök att överbrygga olikheter mellan länder och samarbeta, ofta genom att betona likheter och gemensamma intressen.

Men det går inte alltid som man tänkt sig.”

Läs hela texten i NSD här.