Krönika publicerad i Tidningen Ångermanland och Värmlands Folkblad 15 augusti 2020.
Det är alltid de över 50 som vill spela frågesportsspel på släktträffarna. Inte så konstigt, med tanke på att spelet för dem är en tävling i minne snarare än kunskaper. De var ju med när allt hände. Till skillnad från yngre deltagare, som tävlar i hur mycket de frenetiskt lyckats forska fram under sina få levnadsår.
Det var länge sedan jag tvingades till att spela ett sådant sällskapsspel. Jag saknar inte de rynkiga ansikten som gapade av fasa när jag som 14-åring inte hört talas om någon gammal regissör i hockeyfrilla. Lagom till att jag fyller 25 i höst har jag trots allt lyckats komma ikapp historien så gott det går, lärt mig det viktigaste av allt som hänt innan jag föddes.
Men jag tänker mycket på känslan av utanförskap i relation till de äldre generationerna. De kallar oss millennials. Epitetet associeras kanske mest med bortskämdhet och datorspelsberoende, men min generation har präglats av tyngre upplevelser än så.
Vi växte upp i finanskrisens efterdyningar och stretar nu fram genom den andra stora ekonomiska krisen under vår livstid. Jag kan inte ens minnas en tid då klimathotet inte hängde över vår tillvaro som en tung zeppelinare. Det är lätt att känna sig avskärmad från allt som pågår omkring en. Om jämnåriga använder datorspel som tillflyktsort kommer jag inte att döma dem.
Till och med jag, som deltar aktivt i politik och samhällsdebatt, har svårt att relatera till våra gemensamma politiska system. Ta arbetsmarknaden till exempel. Jag vet i teorin att LAS är bra för anställningstryggheten och stöttar självklart de som kämpar för att få behålla turordningsreglerna. Trots det känner jag ingen i min egen ålder som faktiskt gynnats av dem.
Vår generation blir utlasade, inte inlasade. Vi blir omkringkastade mellan vikariat, den ena anställningsformen märkligare än den andra, allt för att arbetsgivarna ska slippa bli fast med oss. De betalda semestrarna, fasta anställningarna och friskvårdsbidragen var redan slut när min generation började jobba.
Vi förstår alla politiska vinster i teorin, men berörs inte av dem själva. Att debattera anställningstrygghet är ungefär som att svara på frågesportsfrågor om Berlinmurens fall, tänka på att folk brukade åka bil utan säkerhetsbälte eller att Carl Bildt varit statsminister. Man läser om det i böcker och på nätet och förstår det i teorin, men allt känns väldigt avlägset.
De som är snäppet yngre än jag själv växer upp i en värld där precis vad som helst kan hända. De äldre lämnar efter sig globala spänningar och konflikter, rädsla för terrordåd, en ekologisk kris som de själva misslyckats med att hantera. Våldsamma skogsbränder varvas med hagel mitt i sommaren.
I de länder som drabbats hårdast av viruset är det de unga som tagit den värsta smällen ekonomiskt. Statistik från FN visar att mer än var sjätte ungdom mellan 18 och 29 år har behövt sluta jobba under pandemin. De som inte blivit arbetslösa har fått sina arbetstider neddragna med nära en fjärdedel. Många unga jobbar i sektorer som drabbats hårt av coronakrisen, som turism och vården. Runt 77 procent har osäkra anställningar.
Jag känner en sorg över att tillhöra generationen som blev till när världen redan var färdig. Och jag önskar att vi kunde prata mer om rättvisa mellan åldersgrupperna. Inte som en tävling, eller i konkurrens mot varandra, men med förståelse och villighet att förändra och inkludera. Åtgärder för att hindra pandemins framfart och mildra dess ekonomiska konsekvenser måste fungera även för de unga.
Annars riskerar världen att tappa en hel generation.
Susanna Kierkegaard 